Tvärkonstnärliga Dalen. På jorden må inte komma med några stora filosofiska insikter om vår tid, men denna smakliga och stämningsfulla pamflett för ”jorden vi ärvde och lunden den gröna” inger åtminstone hopp om att allt inte än är förlorat.
Frågan är inte om vi går mot en värld fri från fossila bränslen. Frågan är om vi gör det tillräckligt snabbt. Citatet av den svenska klimatforskaren Johan Rockström är utgångspunkten i Klockriketeaterns kulinariska konsert Dalen. På jorden som ges i fem föreställningar på Konstfabriken i Borgå.
Klockriketeatern har sedan gruppen blev nomadteater i och med förlusten av hemmet Dianascenen för några år sedan i allt högre grad rört sig bort från den klassiska teatertraditionen mot friskt experimenterande, modiga och ofta samhällsengagerade tvärkonstnärliga projekt. Alltid har resultatet inte varit klockrent, men teaterns strävan till att röra och beröra – och att påverka – är i denna tid av cynism och pessimism alltid uppfriskande.
Denna gång ger Klockriketeatern en helkväll för alla sinnen. Utgående från ett koncept av teaterchef Dan Henriksson, som även regisserat, bjuds publiken in till en poetisk och musikalisk middag med klimattema. Carl Alm, som kvällens värd, balanserar skickligt mellan rollerna som dels informationsförmedlare och dels historieberättare. Tankarna går till forna tiders barder som både skulle underhålla, komma med nyheter från världen och dessutom ofta tjänade politiska och ideologiska syften. Alm rör sig bland middagsborden i den av den framstående ryska scenografen Ksenia Petrukhina stämningsfullt planerade salen, och å ena sidan deklamerar krassa fakta om vår planets bedrövliga tillstånd, å andra sidan använder sig av brottsstycken ur dikter för att skapa stämning, berätta en historia.
Dikterna, å sin sida, plockas upp av kvällens magnifika orkester, Amanda Blomqvist, Natalia Castrillón, Mirva Ormin och Martin Ormin, som rör sig mellan filmatiskt måleri, folkmusik och avantgardisktisk ljudproduktion med slagverk, bjällror, stråkar, vibrafon och röster.
Den tredje länken i kvällens middag är naturligtvis maten – en fyrarätters middag i miniformat planerad och serverad av vildmatskocken Jyrki Tsutsunen. På menyn står bland annat en lökpaj med femtioelva sorters lök (till exempel ”aska av purjolök”), marinerad svamp med kimchi och vispgröt på rönnbär med gransås. Inte bara smaken, men också doften av maten, och inte minst ett litet publikfriande trick med gasbrännare och grankvistar på slutet, frammanar upplevelsen av att vi befinner oss mitt i skogen. Lika viktig för skapandet av denna illusion är orkesterns innovativa användning av instrumenten för att frammana alla naturens olika läten: från den porlande bäcken och fåglarnas somriga kvitter till den mörka jordens dova brummande och trädgrenarnas olycksbådande knarrande i vinden.
Det finns ett skede i mitten föreställningen då Alm tar sig an en monolog som radar upp de olika globala system som tryggar balansen på vår planet, och i hur de för tillfället mår (antagligen plockat ur Rockströms och Owen Gaffneys bok Jorden: vår planets historia och framtid) då jag märker att min blick börjar flacka och jag är mer intresserad av att granska Vilma Vatolas ljusrigg än lyssna på ännu en klimatföreläsning. Men denna synbarliga svacka i dramaturgin visar sig tjäna ett syfte: den ger oss en konkret yta att fästa slutsekvensens emotionella final – en final som inte bara bjuder på ett hopp för framtiden, utan också en tydlig uppmaning, eller som slutpläderingen, uppförd av Dan Henriksson, säger: bland alla dessa bör och borde måste det finnas ett måste. Jag har inte nämnt Darina Rodionovas smakfulla och effektiva videokonst, som också den på slutet lyckas knyta ihop de torra vetenskapliga detaljerna med ett emotionellt crescendo.
Dalen. På jorden är inte ytterligare en föreställning som vill skrämma och skämma oss till handling genom att peka på dystra framtidsscenarier, vilket redan i sig är fräscht. Snarare vill den visa oss det som fortfarande finns kvar, och påminna oss om vikten av att bevara det – inte för intet spelar orkestern i ett skede ett kreativt mörkt brottstycke av Evert Taubes klassiker ”Änglamark”, som skrevs för filmen Äppelkriget (1971), som faktiskt delar många likheter med Dalen. På jorden. Men också mörkret och känslan av brådska finns där, liksom också den hoppingivande musikaliska återgivningen av Solveig von Schoultz dikt ”Dalen” får en allra sista slutkläm: ”Dalen förlorad”. Det förlorade paradiset går också igen i ett dystopiskt citat från Harry Martinsons Aniara – som Klockriketeatern ju är välbekant med. Detta blir också rent textmässigt och dramaturgiskt den starkaste delen av föreställningen.
Jag är oerhört lätt att manipulera med musik. Musiken skär rakt igenom alla mina cyniska kritikerbröstpansar, och för mig blir också musiken den största enskilda behållningen i Dalen. På jorden. Men den skulle inte heller vara lika effektfull om det inte fanns ett etos bakom patos, och detta etos byggs skickligt upp under föreställningens gång. Jag lyfter på hatten för att Klockriketeatern inte frestas gå med i den individcentrerade Weltschmerz-trenden som just nu är så stark inom teatern, utan gång på gång angriper sina teman både poetiskt och strukturellt – utan velande, utan med en klar ståndpunkt. Det blir ställvis lite agitprop över Dalen. På jorden, men ibland måste en spade kallas för en spade, och gör man det så här involverande och finstämmigt, så är det inget fel på det.
Foto: Darina Rodionova
Klockriketeatern: Dalen. På jorden. Koncept & regi: Dan Henriksson. Dramaturgi: Ksenia Peretrukhina, Carl Alm, Dan Henriksson. Scenografi: Ksenia Peretrukhina. Videokonst: Darina Rodionova. Ljusdesign: Vilma Vantola. Ljuddesign: Tom Lönnqvist. Vildmatskock: Jyrki Tsutsunen. Ensemble: Carl Alm, Amanda Blomqvist, Natalia Castrillón, Mirva Ormin, Martin Ormin. Musikaliskt koncept: Ensemblen