Behovet av förmånliga hyreslägenheter ökar, men regeringen Orpo skapar omöjliga ekvationer både för kommunerna och för låginkomsttagare som bor i kommunala lägenheter, säger Mia Haglund.
Miljömedveten stadsplanering, förebyggande av segregation och behovet av rimligt prissatta hyreslägenheter av god kvalitet. Det här är tre teman som dominerar då Ny Tid träffar Mia Haglund, stadsfullmäktigeledamot för Vänsterförbundet i Helsingfors, och sedan länge medlem i stadsplaneringsnämnden.
– Den mest brännande frågan inom stadsplaneringen i Helsingfors just nu är den motsättning som skapas av att det behövs fler bostäder, eftersom Helsingfors invånarantal ständigt ökar, samtidigt som vi försöker sträva till att skydda naturen.
Platsen för träffen är inte den mest natursköna – vi möts på ett café i anslutning till Ny Tids redaktion på Kabel-fabriken i Gräsviken i Helsingfors, ett område som domineras av tätt byggda höghus, utan en tillstymmelse till naturlig grönska. Sportlovsveckan är fredad från möten inom lokalpolitiken, så Haglund har gott om tid för att öppna upp de ofta rätt invecklade krumelurerna kring stadsplanering.
Attityderna förändras
Sedan 2005 har invånarantalet i Helsingfors årligen ökat med mellan 5 000 och 8 000 personer. 2023 var ett rekordår – invånarantalet steg med nästan 11 000 personer. I slutet av året bodde det kring 675 000 personer i staden. 11 000 nya invånare betyder att behovet av boende också ökade med 11 000 personer under ett enda år. Det är massiva siffror för en stad av Helsingfors storlek. Senast var befolkningsökningen så här stor på 1960-talet. Nya bostäder behövs alltså. Men var ska de placeras? Helsingfors är en av världens grönaste huvudstäder, med stora skogs- och naturområden, som inte bara gynnar hälsan och trivseln för invånarna, utan också bidrar till naturlig mångfald och ett levande ekosystem.
– Det som gör Helsingfors speciellt är att skogen här aldrig varit ekonomiskog som har avverkats och nyplanterats, utan träden har fått självdö och förmultna, vilket har bidragit till biodiversiteten, säger Mia Haglund.
Enligt henne har under de senaste åren många vaknat upp till att vi globalt inte bara kämpar med en klimatkris, utan också en biodiversitetskris, som till stora delar beror på avverkningen av naturlig urskog. Bevarandet av denna skog, och överhuvudtaget av stadens grön-områden, har blivit en allt viktigare prioritet inom stadsförvaltningen, menar Haglund.
– Jag har suttit i stadsplaneringsnämnden i fem år, och några år innan det som suppleant, och jag tycker mig se att attityderna bara på den här tiden har förändrats, också på tjänstemannanivå. I dag kan tjänste-männen sitta och jubla för sig själva i tysthet om de upptäcker till exempel flygekorrar på någon plats där det har varit tänkt att det ska byggas, eftersom de då kan freda lite mer natur.
I dag kan tjänstemännen sitta och jubla för sig själva i tysthet om de upptäcker till exempel flygekorrar på någon plats där det har varit tänkt att det ska byggas, eftersom de då kan freda lite mer natur.
Centrumtunnelns vålnad
Även om den ökade respekten för Helsingfors naturvärden är positiv, krockar den med det ständigt ökande behovet av nya lägenheter. Resultatet blir naturligtvis kompromisser, men dessa tenderar att driva i riktning mot vad som redan 2016 stått i stadens generalplan, det vill säga en stadsplaneringspolitik som betonar högt och tätt byggande.
Det handlar ändå om mer än bara var och hur man bygger bostäder. En annan central fråga som Vänsterförbundet aktivt har drivit, som också, åtminstone i teorin, åtnjuter majoritetsstöd i stadsfullmäktige, är att staden ska utvecklas med kollektivtrafiken i fokus. Detta är sammankopplat med strävan att motarbeta segregering: det är viktigt att det överallt i staden byggs hyresbostäder med kollektivtrafik nära till hands. Den ständigt pågående utvecklingen av stadens spårtrafik är en del av denna målsättning.
Men även om denna målsättning är gemensamt överenskommen, är den ibland svår att omsätta i verkligheten, eftersom det finns krafter inom Helsingfors stadsfullmäktige som fortfarande starkt driver privatbilismens intresse.
– Fast tanken på en centrumtunnel upprepade gånger har röstats ner i fullmäktige, lever den fortfarande kvar i planläggningen.
De förtryckta bilisterna
Ett exempel på detta är planeringen av det nya bostadsområdet öster om Sörnäs strandväg. I tiderna fanns det planer på att infarten till centrumtunneln skulle placeras där, planer som sedermera har förkastats.
– Trots det här finns det fortfarande kvar en reservation för tunneln – i fall av att det kanske ännu någon gång skulle bli verklighet. Eftersom en eventuell tunnel skulle kräva en bred infart, har det påverkat hur stort utrymme det nya bostadsområdet kan få. En biltunnel som det inte finns några planer på att bygga tillåts alltså påverka planeringen av bostadsområden. Bredden på Sörnäs strandväg påverkas förutom av den hypotetiska centrumtunneln även av den kommande Sörnästunneln, som Haglund och Vänsterförbundet röstat emot i fullmäktige.
I Helsingfors är en av de mest brännande frågorna hur mycket utrymme som ska reserveras för parkeringsplatser i samband med bostadsområden.
– Det är beklagligt att bilismen framställs som en svartvit antingen-eller-fråga, som om bilägare aldrig skulle kunna tänka sig att använda kollektivtrafik, eller att personer som föredrar kollektivtrafik aldrig skulle kunna tänka sig att köra bil, säger Haglund.
Är sanningen snarare den, frågar sig Haglund, att hushåll som i dag äger två bilar, kunde tänka sig att gå ner till en bil om de hade bättre tillgång till kollektivtrafik, eller helt slopa bilägandet och i stället hyra då behov uppstår?
– Man talar om ”förtryck av bilister”, som om det skulle finnas någon ideologi som motsätter sig människor som har bil.
I verkligheten använder vissa oftare bil, andra mindre ofta. I planeringen borde man helt enkelt se till att människor har möjlighet att röra sig även om de inte kan eller vill använda sig av bil.
Lagen i vägen
Satsningen på kollektivtrafik framom privatbilism är också en fråga om politisk vilja på riksnivå, säger Haglund.
– Privatbilismens förespråkare kommer antagligen att bli allt mer högljudda inom den närmaste framtiden, då partier på center-högerkanten börjar ladda upp inför kommunalvalet i april 2025.
I diskussionen om privatbilismen beklagar hon att man ofta blandar ihop äpplen och päron, då landsbygdens behov av bilism blandas samman med de större städernas situation – det bildas ett slags allians mellan landsbygdspartier och urbana högerpartier som egentligen driver olika saker.
I Helsingfors stöder till exempel en majoritet av beslutsfattarna ett försök med trängselavgift. Här kommer ändå rikspolitiken i vägen, eftersom det skulle krävas en lagändring för att ens göra ett försök. Trots att trängselavgifter inte skulle beröra befolkningen på glesbygden eller i små städer, är det partier med speciellt starkt stöd på landsbygden som motsätter sig den behövliga lagändringen, och de backas upp av bilism-vurmande urbana högerpartier.
Sorgebarnet Heka
Kollektivtrafiken är en central del av den underliggande tanken i Helsingfors att motverka segregeringen av staden. Goda kollektivtrafikförbindelser lockar människor från alla samhällsklasser att flytta in i olika stadsdelar och gör det smidigt att pendla också lite längre avstånd till jobb och fritidssysselsättningar. Arbetet mot segregation handlar ändå om mycket mer än så, bland annat att det finns en diversitet i typen av bostäder som byggs och tillhandahålls, uppger Haglund.
– I jämförelse med andra huvudstäder är Helsingfors ju inte en särskilt segregerad stad, och det beror på att det länge medvetet har bedrivits en stadsplanering som utgår från att det ska finnas olika typer av bostäder i samma område: det ska finnas ägarbostäder, hyresbostäder på fria marknaden och subventionerade hyresbostäder.
Hur framtiden ser ut för Helsingfors subventionerade bostäder är ändå oklart. Det har på sistone stormat kring de så kallade Heka–lägenheternas höjda hyror, som befaras tvinga låginkomsttagare att flytta ut ur sina tidigare förmånliga lägenheter.
Haglund säger att det är en jobbig situation, och förklarar:
– Principen med Heka-bostäderna är att de ska betala sig själva. Staden ger alltså inga pengar för att stöda dem som bor i Heka-bostäderna, förklarar Haglund och säger att det handlar om lånevillkor och mark-hyra som ligger under marknadspriset, vilket gör att hyrorna kan hållas låga.
– Eftersom Heka vill hålla hyrorna låga, har vissa renoveringar och annat underhåll skjutits på lite för länge, och en del av bostäderna börjar nu vara i ganska dåligt skick.
Nu måste renoveringar göras, samtidigt som räntorna igen börjat stiga. Situationen förvärras av att regeringen skär ner i bostadsstödet, säger Haglund. Hyresgästerna riskerar nu att drabbas både av högre hyror och av sänkt bostadsbidrag, vilket betyder att speciellt låginkomsttagare kan komma att tvingas flytta ut.
– För att underlätta situationen har staden beslutat att undantagsvis betala 20 -miljoner euro till Heka. I stadens budget handlar det inte om mycket pengar, men det är en av Vänsterförbundets största politiska vinster i fullmäktige att vi har fått igenom det här. För många av Hekas invånare kommer det ändå inte hjälpa. Vi får se hur det blir. Nedskärningarna i bostadsbidraget kan leda till att många väljer att flytta till Vanda eller någon annanstans med lägre hyresnivå.
Trots att trängselavgifter inte skulle beröra befolkningen på glesbygden eller i små städer, är det partier med speciellt starkt stöd på landsbygden som motsätter sig den behövliga lagändringen, och de backas upp av bilismvurmande urbana högerpartier.
Mer reglering
Hyresreglering är en idé som dyker upp i diskussionen då och då, men för många beslutsfattare är det ett rött skynke.
– Åtminstone kunde det införas ett tak för hur mycket man kan höja hyrorna på en gång – så att man inte kan höja hyrorna hur mycket som helst.
Ett annat centralt problem är att det inte byggs sådana bostäder som man kommit överens om. En allt vanligare trend är att de bolag som bygger bostäderna besluter sig för att frångå avtal med Helsingfors stad som stipulerar hur många av bostäderna som ska vara försäljningsbostäder och gör dem till hyresbostäder i stället. Staden utfärder sanktioner i sådana fall, men enligt Haglund är böterna så låga att det är mer lukrativt för fastighetsbolagen att betala dem och sälja bostäderna än att göra om dem till försäljningsbostäder.
– Dessutom borde man också bättre kunna reglera inte bara priserna utan också storleken och kvaliteten på de bostäder som byggs. Många företag kör med en business-modell som inte prioriterar kvalitet, utan vinstintresse, och därför bygger små, mörka lägenheter.
Att både de prisreglerade ASO- och Hitaslägenheterna långsamt håller på att avvecklas, samtidigt som Heka-lägenheterna blir dyrare- och bostadsbidraget minskar, gör att Haglund ser dystert på framtiden.
Lyft fram förorten
Arbetet mot segregering i staden handlar alltså i stadsplaneringstermer om att bygga olika typer av bostäder i alla stadsdelar – familjebostäder och singelbostäder, hyresbostäder och försäljningsbostäder, förmånliga och dyrare bostäder, samt att se till att bostadsområden blir attraktiva genom att tillhandahålla smidig tillgång till kollektivtrafik.
– Men det räcker ju inte att det flyttar in ”rika” människor till en förort, utan det handlar ju också om att se till där finns fungerande service, hälsovård, kultur och fritidsverksamhet, påpekar Haglund.
– I Helsingfors har Paavo Arhinmäki (Vf) sett till att det investeras stort i utegym och idrottsplatser. Här har vi gått igenom Helsingfors karta och sett var det finns sådana, och på de ställen där det gapat tomt, har man beslutat att snabba på byggandet av anläggningar.
För Vänsterförbundet är det enligt Haglund självklart att driva en politik enligt vilken det ska finnas service- och fritidsmöjligheter där människor bor: kultur, bibliotek och sportplaner. Ett problem är att de som hörs mest också ofta är de som påverkar besluten, och här finns det en geografisk skevhet. Att det tar längre tid för invånare på Skatudden att ta sig med bil till Stockmann om en halv gata stängs av kan det skrivas följetonger om i pressen, medan utbudet på service i norra och östra Helsingfors inte nödvändigtvis förlänas mycket uppmärksamhet.
– Vi har fått otroligt mycket respons på frågan om framtiden för Helsingfors centrum, säger Haglund, och konstaterar att målet där borde vara att få ett livligt och livskraftigt centrum, och inte ett centrum som planerats på lyxbranschens villkor.
– Sedan måste arbetet mot segregering också gälla de södra stadsdelarna. Till exempel finns det på Drumsö bara ett enda Heka-hus. Segregeringen får inte heller gå andra vägen, så att vi får stadsdelar bara för rika.
Foto: Janne Wass
