Formlöshet eller upplösandet av form skulle Johan Jönsons titel Nollamorfa kunna härledas till. Med tanke på Jönsons idoga arbetande med detsamma i sina dikter är det ironiskt och just därför typiskt att hans hittills mest formbaserade bok har den titeln. Fysiskt sett är verket fullkomligt otympligt förpackat i a3-format, 111 sidor tjockt papper med mjuka omslag. Till skillnad från andra poesiböcker som givits ut i liknande storformat använder Johan Jönson hela sidorna, bokstäverna är ofta ganska små och ljusa, vilket ibland kräver ihärdighet i läsningen. Formen skiftar ständigt: det börjar med en rad mitt på sidan, går över till ett slags affisch med bokstäver, vidare till en ruta med text där varje fras föregås av ett +. Givetvis skiftar typsnitt och radavstånd som i en provkarta över hur en formgivning skulle kunna se ut. Upplösandet av formen skulle således kunna finnas i skiftningarna av densamma.
Också i handlingen sker ett upplösande av ett liv. En man, ”Kjellemin” som arbetat som vaktmästare ansätts av demens och tillbringar sin sista tid på ett boende för att få hjälp. Utifrån mannens liv låter Jönson en polyfon flod av tankar, dialoger med vårdare och anhöriga samt minnen springa ur situationen. Boken slutar inte ens med mannens död utan fortsätter när han ligger i sin grav, även i sin fysiska form upplöst.
Som läsare befinner jag mig på säker mark med Johan Jönson. Kroppsarbetet har undersökts i flera av poetens böcker, likaså kroppens svaghet och hur funktioner upphör. Poeten har ett slags okuvlig ärlighet när han närmar sig karaktärens smärtpunkter, men beskriver också de som arbetar med de tvinande kropparna och psykena. Som i tidigare böcker gestaltar Jönson det brutala i att förlora delar av sig själv, inte bara som sjuk utan som människa inbunden i ett system där förnedringen ingår som en del av existensen. Kjell beskrivs som ”trött inne i kroppen”, ord och ändelser försvinner på sidorna.
Givetvis finns metastycken om författande. Det är som om poeten inte riktigt kan låta bli att skriva in sin situation i ett slags självföraktande drapor där allt tycks vidrigt. Betalningen för böckerna räcker ”i princip till daglig användning av skithuspapper. Till att torka sin feta röv någorlunda ren från trög och smetig avföring”. Passionsarbetet med poesi leder till ”sår, trauman, vanföreställningar och allehanda idiosynkrasier ristas allt djupare”.
Flera stycken i boken har en extremt mörkt komisk nyans, som i loopandet av frasen ”VILL DU HELLRE ATT VI RINGER UPP DIG, TRYCK 0” mellan självföraktande partier om världen, litteraturen och människans ondska. Och det är främst där Jönson känns att läsa, i de partier där passionen för skrivandet driver jaget att bli ett hot mot sig själv, frenetiskt jagande mot upplösning och död. Här lösgör sig texten bortom formleken och ger mig som läsare en djupt brutal läsupplevelse.
Johan Jönson:
Nollamorfa.
Albert Bonniers Förlag, 2023.
