Diskussionen om arbetsvägran får nytt liv genom boken Eurooppa kieltäytyy työstä.
I Finland har vi skapat ordmonstret arbetsliv. Jag fattar inte vad det är för något, och vem som ansett det vara en god idé att mynta ett sådant begrepp. Men om detta talar vi hela tiden. Är du i arbetslivet? I arbetslivet behövs kompetens. Arbetslivsträning ägnar man sig åt redan i grundskolan. Man får intrycket att det rör sig om ett helt annat liv än det vanliga livet. Och arbetslivet uppfattas, hur ska man säga, som något oundvikligt, som ett av livets villkor.
Det här säger Taina Rajanti, pensionerad forskare från Tammerfors, i en intervju i den nyligen på Khaos publishing utgivna boken Eurooppa- kieltäytyy työstä. Texten är skriven på finska och ordet som används är työelämä, men arbetsliv talar man ju också om på svenska: arbetslivet kräver det ena och det andra, man kan integreras i arbetslivet och man kan utveckla sina personliga egenskaper för att ha bättre chanser där.
I boken intervjuas personer som i sina liv har försökt skapa alternativ till detta hegemoniska ”arbetsliv”. Genom dessa röster ger boken en inblick i de linjer längs vilka arbetskritiken rör sig. Med ”arbetskritik” menas ett ifrågasättande av arbetets roller, det handlar om att lyfta fram hur avlönat arbete är kopplat till kapitalism, makt, hierarkier, resursfördelning och ekologisk kris.
Intervjuerna i boken har gjorts av Lasse Poser, Ilona Raivio och Henri Salonen. Två essäer ingår också, skrivna av Klaus Maunuksela och Pontus Purokuru. Texterna ackompanjeras av fotografier tagna av Henri Salonen. Projektet har även resulterat i en utställning på Werstas- i Tammerfors, samt i en dokumentär–film,
Upp till kamp – för att vägra arbete
Eurooppa kieltäytyy työstä följer upp den diskussion om arbetsvägran som svallade i Finland för några år sedan. Arbetsvägrarförbundet väckte genom olika utspel en viss uppståndelse, och det gjorde också författaren Ossi Nyman när han i en intervju i Helsingin Sanomat kallade sig ”ideologiskt arbetslös”. I boken Työstäkieltäytyjän käsikirja (Handbok för arbetsvägrare, 2019) samsades fräna formuleringar om arbetssamhällets tvångsmekanismer med nyktra analyser av hur kapitalismen formar våra liv och sipprar in i oss som subjekt. Arbetet svämmar över alla gränser och gör arbetaren ännu mera prisgiven åt kapitalets nycker.
Som Mia Haglund uttrycker saken: arbetsköparen köper numera inte bara arbetskraft, utan arbetarens hela liv, med allt vad där ingår av nätverk och fritidsintressen, av kreativitet, passion och social förmåga.
Texterna pekar ut hur kluven arbetsmarknaden är. Dels mellan dem som halvt arbetar ihjäl sig och dem som inte har något jobb alls och dels mellan dem som har intressanta jobb med mycket ansvar och dem vars arbete präglas av maktlöshet och utbytbarhet. Skillnaden mellan att ha stabila och trygga jobb och att ha snuttjobb håller däremot på att luckras upp i en process där i stort sett alla jobb börjar vara osäkra på ett eller annat sätt.
Boken manade till kamp för att vägra gå med på skitjobb och usel lön samt att vägra underkasta sig normaliseringen av ”arbetslivets krav”.
Om det ska vara meningsfullt att tala om arbetsvägran måste det finnas något att bejaka.
Positivt och negativt
I den aktuella boken breddas perspektivet genom intervjuer med arbetskritiker verksamma i Spanien, Tyskland, Grekland, Danmark, Sverige och Finland. Dessa personer ägnar sig åt forskning och konst, men också åt fabriksarbete, lantbruk, hantverk, arkitektur och omsorgsarbete.
Vad innebär det då att ”vägra arbeta”?
Någon kanske associerar till Herman Melvilles bokfigur Bartleby- i novellen Bartleby från 1853. Med sitt gåtfulla I prefer not to uttrycker han ett sätt att dra sig undan disciplin och ordning utan att vädja till någons förståelse. Figuren står för ett absolut och blankt Nej som genom att inte förhandla eller göra sig begriplig fräter på både makt och auktoritet.
Flera av personerna som intervjuas i Eurooppa kieltäytyy työstä delar upp arbetsvägran i en positiv och en negativ aspekt. Att vägra arbeta i negativ bemärkelse går ut på strejk i en eller annan form, att upphöra med arbetet, att inte arbeta, att lägga lapp på luckan, att stanna maskinerna eller rätt och slätt att sabotera eller maska.
De flesta, i stort sett alla, betonar ändå att om det ska vara meningsfullt att tala om arbetsvägran måste det finnas något att bejaka; att vägra låta sitt liv styras av lönearbete för att snarare kunna ägna sig åt saker som är viktigare än arbete i den här bemärkelsen.
Kritik och liv
”Har du själv möjlighet att vägra att arbeta?” Detta är en fråga som ställs i boken, och den blottlägger en smärtpunkt. En styrka i texterna är att relationen mellan teori och praktik förblir både levande och obekväm. Att kritisera arbete är en sak, men vad betyder det att i sitt eget liv vända sig bort från lönearbete eller företagande?
Rafaela Pimentel Lara och Constanza Cisneros arbetar båda som hembiträden i Madrid. De riktar brutal kritik mot uppdelningen av samhället i en klass som har fritid och trevliga jobb och en annan, ofta personer med migrantbakgrund, som är hänvisade till olika typer av omsorgsarbete. De senare servar samhällets välbeställda för att de ska få leva ett bekvämt liv. ”Varför är vissa liv mera värdefulla än andra? För att man har ordnat det så, en klass bär upp en annan som skapar vinst på vår bekostnad” säger Pimentel Lara. De för båda fram strejken, den feministiska strejken, som en möjlighet att sätta stopp för den reproduktion som kapitalismen av nödvändighet vilar på men som den samtidigt osynliggör. Med andra ord: betalt och obetalt omsorgsarbete.
Har de här två personerna själva möjlighet att vägra arbeta? Båda inskärper det tvång att arbeta som de upplever: de är beroende av inkomster, att kunna skicka pengar till sina familjer i hemländerna. I några av intervjuerna blir kontrasten stark mellan å ena sidan en medvetenhet om hur världen skulle se ut om de skulle vägra utföra sina sysslor, men att omständigheterna å andra sidan är oerhört kringskurna. Aktivism beskrivs här som ett hopp om att kunna agera tillsammans för att bryta upp den utsatthet som arbetsmarknaden (och staten) skapar på en individuell nivå.
Värdeformen och livet utanför
Relationen mellan arbetsvägrandets teori och praktik är slående också i intervjun med Norbert Trenkle och Ernst Lohoff. De är båda bosatta i Nürnberg och har ägnat sina liv åt det de beskriver som teoretiskt utforskande utanför universitetets murar. De tillhör en grupp som kallar sig Krisis, som i slutet av 1990-talet fick stort gensvar för sitt Manifest gegen die Arbeit, en stridsskrift som beskriver lönearbetets strupgrepp och tokhyllandet av arbete som präglar inte bara högern, utan också den vänsterrörelse som pekar finger mot latmaskar och som har som mål att erkänna och förbättra, snarare än avskaffa, arbetet.
”I ett fritt samhälle arbetar man inte längre.” I intervjun presenterar Trenkle och Lahoff den marxism som gruppen utarbetat, där ekonomiskt värde och arbete ställs i blickfånget. Arbete existerar, menar de, endast i kapitalismen: penningens logik jämställer allt som har ett ekonomiskt värde såsom former av ”arbete”. Men idag befinner sig också detta ”arbete” i kris. Kapitalets tillväxt vilar i allt högre grad på finansmarknaden, snarare än på mänskligt arbete. Ändå bygger den enskilda människans existens på att hen måste skaffa sig ett jobb för att få det hen behöver. I ekonomin blir arbetets roll allt tunnare, men arbetets tvång finns likförbannat kvar.
Dessa tankar om kapitalismens väsen samexisterar i intervjun med vardagliga betraktelser om att leva på bidrag i Nürnberg, att klara sig utanför universitetet och att som småbarnsförälder få det att gå runt utan att ha ett brödjobb. De till synes teoretiska tankarna om värdeformen får en genklang i beskrivningen av hur vardagen begränsas av ett system som bygger på tvånget att försörja sig genom arbete, där det inte spelar någon roll vad du gör så länge du har ett jobb.
Vad riktar sig vägran mot?
Att vägra låta livet ätas upp av arbetslivet kan betyda många saker.
Åtminstone betyder det inte att bara slöa och vara passiv. Det är ju tvärtom, säger många av personerna i boken: vi behöver arbetsvägran för att kunna ägna oss åt det som vi ser som viktigt. Här finns berättelser om att ta över en tvålfabrik i Thessaloniki-, att rusta upp en segelbåt i Holbæk och att driva ett hållbart lantbruk i Järna. Här finns beskrivningar av utmaningarna med att få ihop en inkomst och att kunna erbjuda trygghet för sin familj. Robin Tidblom beskriver hur krävande och i synnerhet arbetsamt det är att ägna sig åt ett jordbruk som inte bygger på det kommersiella lantbruket. Han har funnit sig i en roll där andra kommer som till exempel lärlingar till gården, och han, som avskyr hierarkier, får agera i rollen som chef. Han, liksom flera andra i boken, reflekterar kring den bräckliga dynamiken i kollektiv och gemenskaper: hur orka vidare tillsammans? Den ekonomiska oron finns där, men det gör också svårigheterna med att utföra sysslorna utan- att anpassa sig efter de maskiner och kemikalier som används i det lantbruk som styrs av den industriella logiken.
Ett viktigt spår i Eurooppa kieltäytyy työstä är påminnelsen om att vi inte kommer ifrån att människor behöver ta hand om varandra. Vi måste odla grödor för att kunna leva. Vi måste tillverka basförnödenheter. Personerna som intervjuas i boken ser ett ansvar för att bejaka det verksamma, sociala, tänkande och kännande livet, där det vi gör inte är utbytbart och inte motsvaras av abstrakt ekonomiskt värde. Texternas grundton är ändå hoppfull: de som kommer till tals ger uttryck för hållningen att det måste gå att leva annorlunda, det måste gå att vägra anpassa livet så att det passar in i arbetslivets snäva mall. N
Lasse Poser, Ilona Raivio,
Henri Salonen, Klaus Maunuksela, Pontus Purokuru:
Eurooppa kieltäytyy työstä.
Khaos publishing, 2023.
Utställningen Eurooppa kieltäytyy työstä kan ses på Westas
(Väinö Linnan aukio 8, Tammerfors) fram till 3.3 2024.
Foto: Henri Salonen
