Den elfte juli innevarande år avled den fängslade belarusiska konstnären Ales Pusjkin på en intensivvårdsavdelning. Omständigheterna var naturligtvis ”oklara”. Pusjkin hade länge varit en ihärdig och stridbar kritiker av Aleksandr Lukasjenko och som följd av detta blivit fängslad ett flertal gånger. Vid tiden för dödsfallet avtjänade han rättsvidrigt ett fem år långt fängelsestraff.
Diktaturen Belarus nämns inte sällan i medierna. Wagnersoldater befinner sig i landet och Polen rustar upp på sin sida av gränsen. Emellertid finns det bortanför de rikstäckande mediekanalernas blickfång skeenden och händelser vars räckvidd är begränsad utanför landet. Ungefär 1500 av alla de som är sitter i belarusiska fängelser betraktas som ”politiska fångar”.
En av dessa ”politiska fångar” i Belarus är Maksim Znak. Han arbetade mot Lukasjenko i egenskap av jurist och stöttade presidentkandidaten Viktar Babaryka. När han fängslades strax innan valet i juni 2020 övergick Znak till oppositionsledaren Svjatlana Tsichanouskaja. Hon fick sedermera fly till Litauen och Znak blev då medlem i Koordinationsrådet vilka arbetade för en fredlig överföring av makten från diktatorn. Medlemmarna ställdes snart inför två val – fly eller gripas.
Znak stannade och blev den 9 september 2020 en i raden att bli kidnappad av maskerade män. Tio års straffkoloni kom domaren att klubba fast. Han började snart skriva det som kom att bli Zekamerone i Minsks Rannsakningsfängelse nr 1. Ersatz har nu i översättning av Hanna Sandborgh givit ut boken. En notapparat har fogats till texten, vilken bidrar till att referenser och förståelser för begrepps olika innebörder inte går läsaren förbi.
Vi vet inte hur materialet till boken tagit sig över och bortom murarna. Det viktiga är att det gjort det. Boken består av hundra ögonblicksbilder och i dessa beskriver Znak det inlåsta livet. Cellen – huset – är ofta scenen, medfångarna och fångvaktarna skådespelarna. Själv är han aldrig i blickfånget. I stället håller han sig till det som är vardagen för fångarna: den nödtorftiga maten (mycket kretsar kring mat), intagna som kommer och går, bristen på sol, nitiska vakter som kräver kadaverdisciplin med avseende på städningen, jakten på kackerlackor, vikten av att försöka få tiden att gå, att isoleringscellen lurar tre rapporter bort.
Znak har inte skrivit en svavelosande uppgörelse med det orättfärdiga i situationen. Läsaren stöter inte på någon indignation, uppgivenhet eller misströstan. Därmed inte sagt att det inte finns – texten har möjlighet att visa men också undanhålla. Det är genomgående ett nyktert konstaterande som kryddats med stora doser ironi och humor. En humor som många gånger inte faller mig på läppen, men humor är nu alla gånger en subjektiv sak.
Det är antagligen inte en vågad gissning att anta att skrivandet och berättandet fyller både en terapeutisk och eskapistisk funktion. Vikten av att ha något meningsfullt för handen givet förhållandena med en överbefolkad trång cell och begränsad rörelsefrihet.
Sammantaget är det en lätt klaustrofobisk bok som inte vill något annat än att beskriva hurdan en vardag för en genomsnittsfånge i Belarus kan te sig. Jag inbillar mig att en samläsning med exempelvis Ett år i Belarus: Röster inifrån en folklig resning, en rad texter av bland annat författare och översättare, är fruktbar för att vidga perspektivet ytterligare.
Maksim Znak:
Zekamerone.
Översättning: Hanna Sandborgh.
Ersatz, 2023.
