Poeten Refaat Alareer dödades av en israelisk missil. Skriverierna efter hans död avslöjar hur litteraturkritiken kan användas som ett vapen.
Bland den uppsjö av individuella och kollektiva mänskliga tragedier som präglade den mörka avslutningen på år 2023 framträder några specifika svidande förluster för kulturen och litteraturen. Den 7 december gick den jamaikansk-brittiske dub-poeten, professorn och kulturelle renässansmannen Benjamin Zepaniah (som jag själv hade privilegiet att få se uppträda på Helsingfors festspel för över ett decennium sedan) tragiskt bort i sviterna av en hjärntumör.
Den 21 december drabbades ett av Europas äldsta universitet, Karlsuniversitetet i Prag, av en masskjutning som krävde fjorton liv. Bland dem fanns litteraturvetaren Jan Dlask vars intresse för och framgångsrika forskningskarriär inom den finlandssvenska litteraturen gjort honom bekant för vår nordliga minoritet.
Refaat Alareer som mördades i Gaza av en riktad israelisk missil den 6 december var också både poet och akademiker. Han föddes år 1979 i ett Gaza som, precis som på hans dödsdag, var ockuperat av israelisk militär. Han avlade sin kandidatexamen där, sin magisterexamen i London och doktorerade i Malaysia, men den israeliska ockupationen präglade hans liv och verk.
Han återvände till sitt sargade hemland, han publicerade egna dikter och essäer och ledde skrivarkurser och workshops för att lära nya generationer att använda sin talang för att skapa mening och trotsigt hopp i sin mardrömslika situation.
När bomberna regelbundet regnade över hans hem – och under hans livstid dödade över trettio av hans familjemedlemmar – försvarade han sitt folks rätt till frihet, trygghet och anständighet genom passionerade och välformulerade insändare och intervjuer som nådde en hel värld via internationella medier som New York Times och BBC. Hans vänner och beundrare lyfte ofta fram hans förmåga att bibehålla sin humor i de svåraste situationer som särskilt inspirerande.
Människorättsorganisationen Euro-Mediterranean Human Rights Monitor rapporterar i en artikel att Alareer vid tidpunkten för sin död i veckor trakasserats med personliga dödshot från israeliska telefonnummer och konton i sociala medier
Hatad och trakasserad
I Israel var Alareer ökänd och hatad för sin vassa tunga, stämplad som en särskilt flagrant antisemit på grund av sin beredvillighet att göra den tabu-belagda nazistjämförelsen och sitt raljanta sätt att driva med den israeliska propagandans klumpiga övertramp. Människorättsorganisationen Euro-Mediterranean Human Rights Monitor rapporterar i en artikel att Alareer vid tidpunkten för sin död i veckor trakasserats med personliga dödshot från israeliska telefonnummer och konton i sociala medier, vissa av dem hade han själv publicerat skärmkapningar av på tidigare Twitter, numera X.
Droppen som fick hatets bägare att rinna över var tydligen en måttligt smakfull ironisk kommentar som Alareer gjorde med anledning av den absurda historien om att Hamas den 7 oktober skulle ha bränt ett spädbarn i en ugn. Vid det här laget har historien mycket riktigt avslöjats som en skröna uppdiktad av Israels allt mindre slipade propaganda-maskineri, men att Alareer i stunden vågade ifrågasätta den med ett grafiskt skämt gav upphov till rabiat ilska hos hans motståndare, en ilska som plockades upp och förstärktes också av mer inflytelserika röster som den amerikanska journalisten Bari Weiss. I en av sina sista status-uppdateringar beskyller Alareer bland annat henne för att ha bidragit till att orsaka hans död, tryggt och bekvämt från sin laptop på en annan kontinent.
”Ingenting händer av misstag”
Alareer, hans bror Salah, hans brorson Mohamed, hans syster Asmaa och hennes tre barn Alaa, Yahia och Mohamed dödades i broderns hem av den israeliska missilen den 6 december, ungefär sex-tiden på eftermiddagen lokal tid. Det mesta tyder på att projektilen var avsiktligt riktad mot broderns hus. ”Ingenting händer av misstag”, skryter en anonym israelisk officer i det lokala nyhetsmediet +972 Magazine då han intervjuas om den israeliska arméns toppmoderna algoritmstyrda målutväljningssystem. ”Varje mål är noggrant utvalt.”
I skrivande stund är det för övrigt bara ett dygn sedan en israelisk drönare bevisade att Israel nog klarar av att inte bara noggrant välja ut specifika måltavlor utan också att undvika otillbörliga civila offer då dessa anses för politiskt känsliga: Hamas vice ledare Saleh al-Arouri likviderades träffsäkert i en förort till Beirut, utan att för den skull utrota halva förortens befolkning som ett ”beklagligt misstag”. Detta borde understryka, att då Israel släpper 2 000 ton ostyrda bomber på sjukhus och flyktingläger är de civila offren inte heller ”beklagliga misstag” utan en del av en ytterst medveten strategi.
Litteraturkritiken som vapen
Det kallblodiga mordet på Refaat Alareer har en bisarr epilog, som för oss tillbaka till litteraturens, och litteraturkritikens värld.
Den 19 december publicerade den konservativa amerikansk-judiska tidskriften Tablet Magazine en något svårkategoriserad text, ett slags hybrid mellan nekrolog, kritisk sågning och politisk kampskrift som utgick från Alareers liv och verk. Maxim D. Shrayer, även han akademiker och poet, biter ihop tänderna och lyckas hålla sig tillkämpat neutral i tonen i hela fyra stycken innan han kallar Alareers poesi ”banal och formel-artad”. Poeten ”talar som en Hamas-krigare som inte ännu satt på uniformen” och antyds ha ”valt att dö som en agent för intifadan”.
Löst motiverad Hamas-stämpling och allmän smutskastning av -döda palestinier är tyvärr ingen nyhet i västerländska medier och var det inte heller innan den 7 oktober. Det är inte heller första gången Tablet publicerat en text som väckt upprörda reaktioner även bland tidningens egna läsare, för att inte tala om den bredare och mer ideologiskt mångskiftande judiska publiken i USA.
År 2017 tvingades tidskriften be offentligt om ursäkt efter att ha publicerat en kolumn om Harvey Weinstein, där mediemogulens sexförbrytelser i ett bisarrt försvarstal betecknas som ”särskilt judiska”.
Den akademiska organisationen Association for Jewish Studies meddelade år 2022 att de ”pausar” sitt samarbete med Tablet efter att tidningen publicerat texter som betecknades som Trump-positiva och fientliga mot könsminoriteter, enligt en artikel i mer progressivt orienterade Jewish Currents.
Men episoden knyter på ett fascinerande sätt ihop temat för detta nummer av Ny Tid med diskussionen om litterär kvalitet som präglade det förra. Den palestinska konflikten förs på flera fronter; lokalt och internationellt, på marken, i sociala medier och massmedia. En amerikansk journalist som själv blivit känd för att rasa mot cancel-kultur kan twittra till sina israeliska följare om en besvärlig poet och se hela poetens liv bli ”cancellerat” av en högexplosiv bomb.
Och en litteraturprofessor som själv författar känslomättade hyllningsdikter till israeliska armén kan visa att även diskussionen om litterär kvalitet och hur den mäts går att utnyttja som propaganda för att smäda en fallen fiende.
Man kan till och med se det faktum att Shrayer tydligen upplever Alareers ”banala” dikter som nästan lika hotfulla som Hamas raketer som ett inlägg i meta-diskussionen om själva litteraturens samhälleliga relevans i dag, även om Shrayer som publicerad författare också kan sägas vara partisk i frågan på mer än ett sätt.
En fotnot: Fredagen den 19 januari rapporterade BBC att det sista ännu inte förstörda universitetet i Gaza, Al Israa, demolerats av israeliska armén i en kontrollerad sprängning, efter att trupperna först använt byggnaden som ockupationsbas i flera veckor.
Foto: Wikimedia Commons
