I Saariahos opera rymmer mörkret öppningar

av Rakel Similä

Kaija Saariahos opera har premiär i Helsingfors.

I Leonardo da Vincis målning ”Nattvarden” befinner sig bordssällskapet i ett tillstånd av uppbragdhet och förtvivlan. Jesus har precis låtit sina lärjungar veta att en av dem kommer att förråda honom. da Vinci levandegör ögonblicket då de tretton gestalterna både kapas av från varandra och snos samman av det fruktansvärda budskapet, alla fängslade av sina egna reaktioner och positioner samtidigt som de för alltid delar ett öde.

Bankett med ödesdigert avslöjande

När kompositören Kaija Saariaho bjöd författaren Sofi Oksanen och regissören Aleksi Barrière på middag för att presentera sin idé för en gemensam opera, hade hon da Vincis målning i åtanke. Hon kallade verket för Fresco. Utfallet för de tre konstnärernas samverkan finner vi i operan Innocence, som fick sin urpremiär år 2021 i Aix-en-Provence för att nu inleda sin världsturné med Nationaloperan i Helsingfors.

Oksanen har i sitt libretto spunnit vidare på bilden av en bankett med ett ödesdigert avslöjande, och skrivit fram två olika tidsrymder för sina tretton karaktärer. En bröllopsfest, där bruden är nytillkommen i familjen, och en skjolskjutningsscen tio år tidigare. Familjen har något av en pariastämpel i samhällsgemenskapen, då en av sönerna, makens bror, var skolskytten. Detta känner den rumänska bruden ändå inte till. Med obönhörligheten hos ett grekiskt drama och stämningen hos en svärmisk thriller blottläggs ändå det som varit dolt. Liven och tidsplanen, orden och musiken, vävs disciplinerat och okuvligt samman.

Traumatid med oläkta sår

På scenen roterar en byggnad i två plan. Karaktärerna rör sig genom rummen som slocknar och skiftar färg, bröllopsfestens ballonger växlar om till pulpeterna i International School of Helsinki. Det förflutna och nuet existerar samtidigt för att stundvis falla in i varandra, som när blodiga elever använder samma toalett som de kostymklädda gästerna. Verket befinner sig i en slags traumatid, där såret aldrig läks utan kontinuerligt fläks upp i varierade former.

Vi får höra nio olika språk under föreställningens lopp, något Barrière haft ansvar för i produktionen, och de olika språken stärker både det solitära i karaktärerna och den hemlighet som tematiseras. Innocence är ett genuint polyfont verk, där varje röst karaktäriseras av ett eget musikaliskt landskap. Gestalterna klumpas inte samman, utan behåller sina särdrag även i samtalen.

Drama i musik

”Det är så mycket ljud”, sa en vän till mig, en professionell musiker, när hon försökte förklara sin stundvisa avoghet gentemot Saariahos musik. Det är en sfär istället för en berättelse, menade hon. Saariaho har musikaliskt sett rört sig i ett modernistiskt, avantgardistiskt landskap, ett närmast utomjordiskt sådant. Innocence kan nog ändå inte beskyllas för att vara abstrakt, utan är rått in i det yttersta. Orkestern, ledd av Susanna Mälkki, stjäl aldrig uppmärksamheten, utan tränger snarare in i berättelsen och fördjupar den, vidgar känsloregistret. Operan är inte ett drama med musik, utan ett drama i musik. Det kusliga och celestina tvinnas särskilt starkt samman i ögonblick av ensliga blåstoner eller då kören bakom scenen stämmer upp i en närmast vrickad sång. Rummet är sensuellt, rörligt och levande.

Opera är på så vis en fantastisk konstform att den kan uttrycka tankar och känslor som på en teaterscen skulle te sig för enkla, närmast banala. Operans svulstiga realism förmår ändå omhulda denna banalitet och påminna en om att det inte är i tankarnas komplexitet smärtan sitter. Det genuint svåra är ofta mycket enkelt. Innocence blir heller aldrig orealistisk eller överdriven, trots vissa närmast patetiska replikskiften och storslagna gester. Det är bara en annan typ av verklighet.

I rollen av den mördade flickan Markéta, har Vilma Jää en närmast överväldigande eterisk karisma. Stämman med folkmusikinslag skär igenom med en”demonisk renhet”, som en amerikansk recensent uttryckte det. Flickans mor har fastnat som i en loop, hon fortsätter upprepa de gemensamma rörelserna, köper fortfarande dotterns favoritäpple för att sedan slänga bort det, orört. Jenny Carlstedt levandegör den efterlevandes fula bitterhet och malande förtvivlan, sorgens kraft att krympa en människa och idealisera det gångna. För första gången använder sig Saariaho även av skådespelare, där särskilt Julie Hega är minnesvärd i sitt förföriska och spefulla berättande.

Ingen är oskyldig

Mördaren är helt ointressant i Innocence. Han deltar enbart i en scen, en tyst, hukad, hoodieklädd figur. Oksanen leker med tendensen att essentialisera ondskan, när det beskrivs hur mördaren tar livet av djur i barndomen och insyltas i sina hämndfantasier. Ingen är ändå oskyldig i Innocence, vilket titeln ironiskt tycks anspela på. Även om den är mer lågmäld och inte får lika stora konsekvenser, drivs modern till den mördade flickan av samma skeva själslogik som mördaren. Dramat håller upp samhälleliga schabloner för beskådning, för att sedan röra sig igenom och ut ur dem, in i verkligheten.

Medan jag ser på föreställningen är det två tänkare som är närvarande i mitt medvetande: René Girard och Jacques Derrida. Saariaho, Oksanen och Barrière undersöker våldet och våldets kedjereaktioner, och tematiskt rör de sig i samma landskap som Girard. Liksom han tycks de vara intresserade av offrets och syndabockens funktion i våra samhällen, utestängningens logik som ett sammanhållande element för kollektivet, kristendomens offerberättelse, att förlägga det gemensamma onda i en enda kropp.

Derrida, eller snarare Derridas tankar om förlåtelsen, behöver jag för att härda ut. ”I princip”, skriver han, ”existerar ingen gräns för förlåtelsen, ingen måttstock, ingen måttlighet (”moderation” står det i den engelska översättningen), ingen ”till vilken punkt?’”. Förlåtelsen handlar inte om rättvisa, krav, lag eller omdöme. Den rör sig bortom politiken och bortom ekonomin. Derrida skriver att det istället enbart är det oförlåtliga som går att förlåta, med vilket han menar: att jag spiller kaffe på din skjorta har ingenting med förlåtelsen att göra. Att mitt barn mördas av ditt barn, att mitt barn mördar ditt barn, att jag står och ser på när detta händer: allt detta har allt med förlåtelsen att göra. Förlåtelsen är omöjlig, den är ett vansinne, den är omöjlighetens vansinne. Förlåtelsen är vansinnig för att den borde vara omöjlig. Ändå händer den. Hela tiden händer den.

När de överlevande i epilogen kliver ur den roterande byggnaden, ned på golvet intill, är det svårt att kalla det för ett lyckligt slut. Ändå tycks mörkret rymma öppningar. De falnande tonerna tvinnas samman med försiktiga anspelningar på det kommande, anbud om att släppa taget. Den mördade dottern ber sin mor att sluta köpa henne födelsedagsgåvor. Det kan nog inte kallas hopp, men kanske kan det kallas möjlighet. Möjlighet för det omöjliga att äga rum.

 

Nationaloperan: Innocence
Musik: Kaija Saariaho. Libretto: Sofi Oksanen. Dramaturgi & översättning: Aleksi Barrière. Regi: Simon Stone. Scenografi: Chloe Lamford. Kostymer: Mel Page. Ljus: James Farncombe. Koreografi: Arco Renz. Ljuddesign: Timo Kurkikangas. Dirigent: Clément Mao-Takacs. I rollerna: Jenny Carlstedt, Anu Komsi, Tuomas Pursio, Iida Antola, Markus Nykänen, Jyrki Korhonen, Lucy Shelton, Vilma Jää, My Johansson, Julie Hega, Simon Kluth, Camilo Delgado Diaz, Olga Heikkilä.
Premiär på Nationaloperans stora scen 21.10, spelar till 24.11 2022.

 

Foto: Ilkka Saastamoinen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.