Underfundigheter som skär till i hjärtat

av Heidi von Wright

Rut och Ragnar får publiken att skratta både av glädje och av sorg. 

 

Det är glädjande att få se en poetisk, eller ska jag säga en poets, föreställning på en institutionsteater. Det är ett lyckat val av Wasa Teater att sätta upp komedin Rut och Ragnar av Kristina Lugn (1948–2020), svensk poet och dramatiker, känd för sina fräna, absurdistiska och sorgset humoristiska texter. 

 

Svekmånad och worstman

Publiken slängs rakt in i handlingen. Ragnar ska ställa den stora frågan. Men slutligen delar de på det. När det gäller något så här stort får båda vara med i utbytet av löften – ”Vi lovar att…”, Rut och Ragnar lovar varandra att… ja, vad lovar de egentligen? Det är här det blir intressant. De lovar att avstå från varandra tills döden kommer och skiljer dem från sig själva. Allt ska ske under festliga omständigheter. Precis som ett bröllop – med alla ritualer, kläder och viktiga personer – fast tvärtom. Såklart också ett skilsmässofoto, för att påminna dem om denna viktiga dag, det kan tas nu genast med smarttelefonen. Och en worstman. Och en svekmånad. Men när allt kommer omkring, måste de ha så bråttom? Rut och Ragnar. Det äkta paret. Vet de vad de nu står inför? Visste de vad de gjorde när de gifte sig? De är handarbetsläraren och studiehandledaren som träffades, för mer än 30 år sedan, på skolan där de arbetade – och fortfarande arbetar idag. 

Thomas Lundin som Ragnar, och Carola Sarén som Rut, ett par som efter många decennier av liv tillsammans formats med varandra och gnidits mot varandra. 

Genom små glimtar av det förgångna får vi inblickar i deras liv tillsammans men det är framför allt genom de små överraskande, poetiska utvikningarna och smärre aggressionsutbrotten vi får en bild av hurdana personer karaktärerna är. Lundin och Saréns samspel bygger på rytmen i replikskiftet illustrerat av handlingarna i det sparsamt utsmyckade rummet. Det funkar som bäst när de låter replikerna finnas där i all sin kraft, konstighet – eller bara alldeles vanliga småaktiga vardaglighet – ibland verkar det som om Sarén och Lundin själva överraskas och roas av vad de säger. Och inte alls något fel med det, kanske snarare tvärtom. 

När Ragnar stormar ut och kommer in igen med ett verktyg och börjar plocka sönder möblerna, är det på riktigt. Separationen ska ske här och nu. Men är de alldeles säkra. Rut å sin sida klipper våldsamt sönder den tröja hon stickat till Ragnar och som han tycker så mycket om – han får behålla materialet men designen och bruksvärdet får han inte. Och så tar de ett steg tillbaka, skilsmässoplanerna läggs för en stund på is, annat träder fram, trängs upp till ytan, måste ventileras. Så är vi där igen. Den här gången återkommer förhandlingarna i formen av ett styrelsemöte, där det ena och andra protokollförs, och alla närvarande får vara både ordförande och anta alla andra roller. Och så är vi där igen, är det här det beslut Ragnar och Rut verkligen vill ta. De får öva sina utsagor, testa sina tankar – och sedan återvända till sitt trygga, i någon mån dysfunktionella liv – ta ut allt som finns kvar. 

Det som roar både mig och resten av publiken är de överraskande ordvitsarna och under-fundigheterna som ibland brutalt skär till i hjärtat och ända in i själen. 

Hela känslospekret

Jag kommer på mig själv med att skratta många gånger under föreställningens gång. Det som roar både mig och resten av publiken är de överraskande ordvitsarna och underfundigheterna som ibland brutalt skär till i hjärtat och ända in i själen. Lugns absurditet, svävande baslinje och förmågan att sätta ord på hela det mänskliga känslospektret får publiken att skratta av både glädje och sorg, medkänsla och något helt odefinierat. Jag föreställer mig att pjäsen är mindre vulgär nu än när den skrevs 1997. Det är drygt 25 år sedan. Världen såg annorlunda ut då. Inte minst på skilsmässofronten, kan man tänka sig. Det skulle vara intressant att veta hur föreställningen tolkats och satts upp under årens lopp. I dagens läge är väl åtminstone en av de skilsmässoritualer som beskrivs inte helt främmande.

Rut och Ragnar spelas på Wasa Teaters intima scen Vasallen, och som turnépjäs i regionen. Scenografin är enkel men genomtänkt. En fondvägg ger vid handen att ett långt liv har levts i bostaden. Lager på lager av liv har lagts till. Nu skall allt detta dekonstrueras.

Det materiella är ju någorlunda lätt att dela mellan sig, där kommer bara här och nu emot – behovet att kräva just det nämnda tinget, samt illviljan och motståndet mot att den andra ska få just samma objekt. Men hur delar man upp det ickemateriella: alla minnen, och vem har rätt till gemensamma framtidsdrömmar? Både orimligt och filosofiskt intressant blir det att tänka i sådana banor – i de här stunderna när karaktärerna svävar iväg in i andra dimensioner genom sina märkliga monologer eller absurda dialoger gillar jag föreställningen som mest. Det är det här teater kan vara. Ett här och nu, och samtidigt glimtar av ett annat parallelluniversum med en helt annan logik. Verkligt mycket bränner det till i slutscenen när vi plötsligt befinner oss här och kanske i vårt eget förgångna, möjligen i en kris- och krigssituation eller alldeles innan vi når en livsviktig insikt. Intensivt.

Jag kliver ut genom teaterhusets dörrar. Det har snöat hela dagen och plogbilarna har inte hunnit med. Knivigt läge. ”Vi är så oerhört överskattade”. ”Vi har förstört så mycket för varandra”. ”Vem är det som suckar i sopnedkastet”. Replikerna snurrar runt i mitt huvud. Att vara rörd eller upprörd, erfaren eller medfaren. Snön kommer att smälta bort och så kommer det att snöa igen. Hur gick det sedan för Rut och Ragnar. Det förblir kanske ändå oklart. Kretslopp läggs till kretslopp. ”Alla dör på slutet, det är det enda alla klarar av.”, det påpekades flera gånger under föreställningen.

 

Wasa Teater: Rut & Ragnar
Av: Kristina Lugn. Regi: Ann-Luise Bertell. På scen: Carola Sarén, Thomas Lundin
Kapellmästare: Ralf Nyqvist. Scenografi och kostym: Anders Karls. Mask- och perukdesign: Anna Vesterback. Ljusdesign: Christian Bronner. Ljuddesign: Oskar Packalén. Regiassistent: Sissel Englund. Föreställningen spelar på Vasallen och på turné fram till 20.1 2024. 

Foto: Frank A. Unger

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.