Glädje och drömmar på Textens hus

av Rakel Similä

Textens hus, som nyligen öppnade i Sörnäs, uttrycker en sällsynt framåtanda.

 

 essän The End of Bookishness (1988) drömmer kritikern George Steiner om något han kallar för ”läsningens hus”. Här tänker sig Steiner att engagerade läsare skulle kunna finna ro och vägledning, en förtätad zon i en hektisk tillvaro. 

Utan att tänja alltför mycket på idén, kunde man nog säga att ett sådant hus har slagit upp dörrarna i en före detta brödfabrik i Sörnäs. Textens hus har inte funnit sin förlaga hos Steiner, men kan likväl sägas dela hans ambitioner.

Dels är tanken att litterära gräsrotsorganisationer ska närma sig varandra helt konkret: dela arbetsplats, idéer och redskap. Men syftet är även att den offentliga litterära verksamheten, såsom läsecirklar samt diverse evenemang, ska göras tillgängliga och samlas ihop. Att människor ska råka stöta på något nytt, råka hitta fram till läsningen. 

Dels är tanken att litterära gräsrots-organisationer ska närma sig varandra helt konkret: dela arbetsplats, idéer och redskap. Men syftet är även att den offentliga litterära verksamheten, såsom läsecirklar samt diverse evenemang, ska göras tillgängliga och samlas ihop. Att människor ska råka stöta på något nytt, råka hitta fram till läsningen. 

Helt enkelt upplivande

När jag korsar innergården för att möta verksamhetsledaren Laura Serkosalo är miljön välbekant, kanske främst tack vare de nattklubbar som står staplade längs ena flanken. Serkosalo menar att placeringen är medveten: de ville att huset skulle befinna sig där saker händer. 

Under det gångna året har huset genomgått en omständlig renovering.

– Och allting är ju fortfarande i tillblivelse, säger Serkosalo när hon skjuter upp dörren. Men vi har väggar och tak! 

Hon sparkar loss renoveringstejp från golvet med skon och pekar på ett tomt rum. En byggarbetare lyfter på handen i en vinkning.

– Det är kanske lite svårt att tro, men den första december kommer här att öppnas en bokaffär, säger hon, och vi båda skrattar. 

Stämningen mellan oss är genomgående uppsluppen. Möjligen är vi båda lite trötta, Serkosalo med bättre orsak, då prisutdelningen för Yles poesipris Den dansande björnen ägde rum i huset under föregående kväll. 

Men glädjen har också något att göra med drömmar som plötsligt får konkret form. Textens hus uppvisar en för kulturfältet sällsynt framåtanda. 1 750 kvadratmeter ägnade enbart åt litterär kultur, med ett hyreskontrakt på femton år – det är helt enkelt upplivande. 

 

Unikt koncept

Själva arbetet inleddes år 2021, då föreningen beviljades stöd av Kone-stiftelsen. För Serkosalo har upptakten till huset ändå räckt kring femton år. Det var när hon inledde sitt arbete som verksamhetsledare för Nuoren Voiman Liitto som idén började ruvas. 

– Och vi har inte riktigt kunna släppa tanken. 

För tillfället är Textens hus uppdelat på tre plan. Det första är öppet för alla, det mellersta utgör kontor och samlingsplats för underhyresgäster samt föreningens medlemmar, det tredje ägnas åt scenverksamhet. 

Det är främst det nedersta planet som Serkosalo hoppas att ska locka nya läsare. Här finner man förutom bokaffären även en restaurang och tysta arbetslokaler. Dessutom är det möjligt att hyra utrymmen för egen verksamhet. 

Längs en något svårnavigerad rutt leder Serkosalo mig nu igenom alla tre våningar. Vi korsar bibliotek, studioutrymmen, ljudisolerade arbetsrum, kök och arkiv. Förlaget Poesias kontor, undervisningslokaler för Kriittinen korkeakoulu. 

Flytten är fortfarande allestädes närvarande. Travar av böcker och lådor står staplade längs väggarna, på en av dem vilar ett gigantiskt Minotaurushuvud i gips. Genom en glasdörr skymtar jag en nakenmodell stående inför en klass konstskoleelever. 

Här och var hälsar vi på nyinflyttade föreningsmedlemmar. De sitter hukade bakom skärmar eller rumsterar runt i köket. 

– På något vis är det ju som att flytta in i ett kollektiv, menar Serkosalo. Allting behöver förhandlas fram: får vi dricka varandras kaffe, hur högt får man tala. 

Medlemsorganisationerna utgör själva uspen för Textens hus (unique selling point, red.anm.). För tillfället är de sexton stycken. De har varit med från grunden och har även möjlighet att omformulera verksamheten efterhand. Förutom Serkosalo är producenten Mira Eskelinen och kommunikatören Oona Juutinen anställda av föreningen. 

När jag frågar Serkosalo om internationella likartade byggen kommer hon inte på några. Visst har Göteborg ett litteraturhus och Berlins fria aktörer sitt Lettrétage. Men inget i samma skala. (Bokens hus i Åbo har en liknande idé, men omfattningen är mera blygsam, red.anm.) Det är också en sällsynthet att företag och icke-vinstdrivande organisationer samlas på samma plats. 

 

Att kunna ramla över verk 

En av Serkosalos personliga förhoppningar är att huset ska kunna fungera som en brygga mellan det finsk- och svenskspråkiga litteraturfältet. 

– För jag hittar aldrig fram, varken till böckerna eller evenemangen! 

Sannolikheten för en sådan samverkan är ansenlig, då Finlands svenska författareförening precis blivit medlem. Även en organisation såsom Kritikbyrån tänker jag att kunde dra nytta av utrymmena. 

Den officiella invigningen för Textens hus sker i slutet av januari. Innan dess inleds verksamheten steg för steg. Läsecirklar, en om antirasism och en annan om ny finsk poesi, har redan dragit igång. 

När jag presenterar farhågan om att umgänge skulle ersätta den koncentrerade läsningen – att vi skulle vistas kring litteratur snarare än med den – håller Serkosalo inte med. 

– Jag tänker att detta är en plats där man ramlar över både verk, personer och idéer. Detta ser jag inte direkt hämma läsningen. 

Antagligen har hon rätt. I sinom tid kommer det att finnas mera än aningar och önskemål att gå efter. 

Slutligen är det ändå upp till oss själva att forma vad det faktiskt blir. Ett hus för läsning, får man väl både tro och hoppas.

 

Foto: Anton Hämäläinen

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.