Ann Linderholms biografi över Tora Dahl är skriven i Dahls anda, på gott och ont.
Författaren Tora Dahl har funnits i feministminne sen 1970-talet tack vare sina självbiografiska skildringar. Litteraturforskningen har sett henne som hustrun till en tongivande kritiker. Men hon har också väckt nytt intresse. Jesper Högström hittade hett stoff i hennes dagböcker när han forskade om Gunnar Ekelöf, och skrev en bok om det. Ann Linderholm är ändå först med en biografi över Tora Dahl.
Medan vi väntade på biografin lyftes ett citat av Dahl på förlagssidan. ”Jag kom på villovägar, men kom rätt till sist!”. Det är 1970-tal och en lång väg från debuten 1935 och livet som kotterivärdinna på Lidingö. Det hade varit ett strålande namn på en biografi, men när den kommer ut bär den lakoniskt biografiföremålets namn, nästan defensivt sakligt.
Om utanförskap är författarskola, då är Tora Dahl välutbildad.
Vad är en biografi skyldig?
Ann Linderholm hör till den generation som läst Tora Dahl, som en som utan omsvep beskrev kvinnoliv, självupplevt, litterärt. Båda aspekterna efterfrågades av 70-talsfeminismen. Men Tora Dahl, som skrev romaner, fabler, essäer och verk som följer dagboksanteckningar och också väckte ont blod, skrev utifrån ett individuellt perspektiv, kommenterade kvinnodominerade miljöer ganska avvisande. Någon ihållande känsla för det kollektiva är svår att hitta. Det gör henne inte oanvändbar. Hon kan bära en frustration över kringskuren handlingsfrihet som känns igen.
Linderholm bygger sin biografi konventionellt kronologiskt, citat ur böcker och brev förankrar. Greppet kan medföra ett visst tunnelseende, väcker också frågan vad en biograf är skyldig den hen skriver om.
En kvinna som likt Tora Dahl levt under större delen av 1900-talet (1886-1982), och skrivit om det, är av intresse redan av den anledningen. Intresset har återvänt kanske tack vare vurmen för autofiktion, fast Dahls sätt att hantera det självbiografiska mer tillhör dagboksgenren, men också för att hennes motiv – barn, natur, förtryckande tendenser i attityder och uppfostran – hanteras inspirerande för vår tid.
Ska en biografi försöka se med den biograferades ögon eller komma sin egen tids intressen till mötes? Jag är för tematiserade biografier, som ger biografen makt att använda efter bästa förmåga. Men man kan också misstänka att biografier är den nya litteraturhistorien. Ibland har jag tänkt att ingen utanför universiteten framöver kommer att bry sig om litteraturhistoriska verk, men nog ta till sig författarbiografier, om de är tillräckligt spännande.
Tappar kraft
I biografin är Tora Dahls levnad uppdelad i avsnitten ”Tora och Emma”, ”Tora och Knut” och ”Tora ensam”. Det är logiskt, men biografin tappar kraft mot slutet, och upplösningen blir i stället ett sista upprop för författarskapets motiv och inpass från dem hon under sina äldre år hade kontakt med.
För författaren Tora Dahl är det tiden efter Lidingö, tiden efter maken Knut Jaenssons död, som blir ett lyft för skapandet. Och fastän pris till författare ofta är en bild av annat än litterär kvalitet, var Litteraturfrämjandets stora pris som hon fick 1965, som första kvinna, ett enormt erkännande.
I Tora Dahls liv finns ett pärlband av människor hon var beroende av och måste gardera sig mot. En del är hon fäst vid med oupplösliga knutar. Så är det från dag ett med mamman, som utackorderar henne under flera år, tills hon tar henne till sig och möjliggör Toras skolgång. Relationen är sårig, ofta oförstående, ibland fientlig.
Darrande kompassnål
Linderholm som läsare är som mest hemma i Gunborgsviten, böckerna som bygger på Tora Dahls uppväxt. Hon har också en stor kunskap om samhället vid tiden, man får en bakgrund till att till exempel prästbetyget (där det står ”trolovningsbarn” och mamma och barn har olika efternamn) alltid bevakas med hököga.
Gunborgböckerna ger en en detaljerad bild av tidigt 1900-tal i Stockholm. Tora Dahl har ett långsamt sågande skrivsätt där hon i en mångfald korta scener får läsaren att nästan i leda ta ett steg tillbaka – och plötsligt ser man den stora bilden. När jag i våras började läsa om Gunborg, tänkte jag snart på Annie Ernaux, fastän hennes stil befinner sig långtifrån den ordrika Dahl-stilen, som jobbar med darrande kompassnål. Då är Ernaux orienteraren som redan tagit ut riktningen, men bägge har sinnesnärvaro att skriva distanserat, och samtidigt hett, om uppväxtmiljö, om klass, om mammor.
Om utanförskap är författarskola, då är Tora Dahl välutbildad. Äktenskapet med Knut Jaensson bekräftar också det. De gifter sig för att de har gemensamma intressen, litterära, kroppsligt är det komplicerat. Han blir kritikern, hon författaren, men hennes litterära motiv underkänns ofta. Att skriva om barn för en vuxen publik, det kan inte vara något. Att hon framhärdar säger mycket, kostar mycket.
De som kommer in från sidan
Det kotteri som uppstår kring makarna består av 1900-talets blivande mest kända författare. Tora och Knut har också en fäbless för genier, bägge ser på sig själva som särlingar. Först har de också pengar, men Knuts värdepappersspekulationer håller inte i längden. Han tar arbete, hon sköter hushållet och ser till att umgänget, Lundkvist, Ekelöf, Johnson, Lindegren et al får mat (och ofta husrum).
Linderholm ger en bild av paret som vill något utanför normen och hur slitsamt det är. De har vilja, de har tvivel, de har akademiska studier som läggs ner i brist på resurser och sammanhang. De framstår inte som uttalat sympatiska. De ger intryck av att leva på gränsen, att de har varandra gör trots allt att de kan fortsätta.
Umgänget med poeterna skildras också ingående, med alla förvecklingar, mer personligt intima än litterära. Redan 2021 kom Jesper Högströms Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen och lade nyhetsbeslag på det som hittades i Tora Dahls till mitten av 90-talet förseglade dagbok, avslöjandet om förhållanden med Ekelöf och Lindegren. I Tora Dahls egna ord får relationerna perspektiv av hela hennes syn på ögonblicket och sig själv, sitt liv.
Den synen är nykter, därför gripande. Scenen hos Högström intas av ett vimmel av män, som överröstar det som inte handlar om dem och deras dikt, som världens balalajkaorkester. Hans syfte är också att beskriva det. Och i somras skrev han i en artikel i DN (16.6) att biografi måste vara närgående och att biografikulturen i Sverige är stel och tråkig. En teaser inför hans Ekelöfbiografi som utkommer nu.
Den som vill mata sin skvallertörst får ut mycket av Jag vill skriva sant. Lidingötiden är ändå bara en del av Tora Dals liv och ”skriva sant” är ingen vattentät utsaga.
Ann Linderholms biografi kan tyckas vara i Tora Dahls anda, skriven av en som arbetat sig in i uppdraget liksom från sidan. Linderholm har haft ett yrkesliv på annat håll och först senare studerat litteraturvetenskap. Det litterära Sverige tycks ha svårt att placera henne, det liknar lite Tora Dahls tid, tycker jag.
Ann Linderholm:
Tora Dahl – en biografi.
Carlssons bokförlag, 2023.
