Metsä Furiosa är en audiovisuellt njutbar sorgesång över finsk skogsskövling, men satiren fastnar i institutionsteaterns klichéer.
Ödessagan om de finska skogsbolagens härjningar i Uruguay är en riktig långkörare. Jag minns till exempel de första gångerna jag själv någonsin satte foten på denna tidnings redaktion som ung och grön civiltjänstgörare, och välkomnades av en stor en plansch av omslagsbilden för Ny Tids temanummer om frågan, där ett stort, motbjudande monster med spöklik blick dryper av giftig smog över en sargad sydamerikansk kontinent.
Det långa reportaget från 2006 skrevs av Rabbe Kurtén och finns än i dag att läsa arkiverat på nätet, medan till exempel Ana Valdés färskare artikel från 2019 visar att Ny Tid åtminstone med sin bevakning gjort ett ihärdigt försök att motsäga en av teserna som uttrycks i Kansallisteatteris föreställning Metsä Furiosa: finländarna är i allmänhet självgoda samt både okunniga och ointresserade av att höra om skuggsidorna av vår nationella stolthetsindustris utländska ekonomiska äventyr.
Pjäsens författare och regissör Marianella Morena kommer också själv från Uruguay liksom föreställningens huvudrollsinnehavare Lucia Trentini (som också komponerat soundtrackets medryckande originalmusik). De backas upp av en inhemsk ensemble där det finlandssvenska elementet representeras av Robert Enckells omedelbart kännspaka gravitas och sneda leende. Fast under den här föreställningen får hans karaktär få orsaker att le.
Enckell är far till Trentinis huvudperson Rita och under berättelsens lopp genomgår de ett slags motsatt utveckling. Han var i sin ungdom fackligt aktiv och kommunist som läste Marx för sin dotter, i dag har han sålt sin själ och svikit sina ideal och blivit bitter och cynisk. Han fungerar som chef för sina tidigare kamrater på den finskägda cellulosafabriken. Rita tycks till en början mest intresserad av att dricka rom, festa och sjunga och sälja sex åt de utländska fabriksarbetarna för att få råd med en biljett bort från fabriksorten, den deppiga och skövlade hålan Centenario. Småningom börjar hon se paralleller mellan utnyttjandet av hennes hemland, av miljön, av hennes kropp. Hon radikaliseras och besluter sig för att kämpa emot.
Flankerad av älskare
Trentini andas med oförtröttlig energi in eget liv och personlighet i en roll som annars lutar sig lite för bekvämt på den välanvända klyschan om den sexiga, temperamentsfulla latinan. Hennes bärande sångröst och ostyriga frisyr leder i viss mån tankarna till Amy Winehouse, vilket hennes i slutändan tragiska öde också gör. Hon flankeras förutom Enckell av sina två älskare från fabriken som tycks fluktuera mellan kunder och pojkvänner (Jussi Lehtonen och Maxim Pavlenko). Den senare gör en särskilt imponerande och hjärtskärande roll som Symon, en rysk arbetare som lurats till Uruguay av arbetsgivaren och som blivit strandsatt där efter en arbetsskada.
Minerva Kauttos naiva finländska tolk gör sitt bästa för att hjälpa Rita men fastnar i ett träsk av sina egna idealistiskt präglade fördomar. Allting övervakas med en växande otålighet av Annika Poijärvis fabriksdirektör, en isande uppenbarelse i stålgrå byxdress för vilken det enda rätta och ansvarsfulla en civiliserad vuxen människa kan göra är att glömma idealismen och göra karriär på att förändra systemet inifrån, även om man måste svälja sin skam eller till och med gå över några lik. Det är inte bara den vaga fysiska likheten som får mina tankar att gå till Sanna Marin och hennes nya internationella arbetsgivare.
Estetiken motsägelsefull
Föreställningens genomgående audiovisuella estetik ger ett motsägelsefullt intryck. Det känns som den vacklar mellan att kritisera och att omfamna klichéer: den varma, rödtonade belysningen som andas “latinamerikansk passion”, de mascarasmetiga känslostormarna som kontrasteras med “typiskt finsk” stelhet, den smäktande sången och den rytmiska cumbian som avslutar showen men inte riktigt lyckas locka med den stela finska publiken i allsång.
Samtidigt brottas Metsä Furiosa med ett typiskt drag för finländsk politisk institutionsteater: i sin rädsla för att verka enkelspårigt överpedagogisk eller propagandistisk (läs: för vänster) har den i grund och botten svårt att ta ställning för nånting konkret överhuvudtaget. Visst är det trist att människor och miljö utnyttjas och skövlas, men vems fel är det? – Tja… Vad kan vi göra åt saken? – Tja… Lägga oss ned och dö och hoppas att liket är en tillräckligt stark symbol för att väcka dåligt samvete i någon tyst åskådare nånstans? Fokusera på och kritisera bara våra egna personliga fel och brister tills vi håller käft av pur skam och låter utnyttjandet fortsätta?
Denna slags upplyfta centrism har visserligen fördelen att det är lätt att göra ett lite mer intellektuellt sofistikerat intryck än om man presenterar en svartvit sedelärande moralfabel. Nackdelen är att det är svårt att kritisera status quo om man samtidigt i balansens och rättvisans namn är tvungen att dela ut en “rättvis” slev av kritiken också åt alla som försöker ändra på saken. Då riskerar man att förfalla i vad jag kallar “South Park”-satir: en nihilistisk von oben-hållning som i grund och botten känns mer konservativ än progressiv.
Nationalteatern: Metsä Furiosa
Manus, regi: Marianela Morena. Översättning: Anu Partanen. Kurator: Jussi Lehtonen. Scenografi: Katri Rentto. Dräkt: Saija Siekkinen. Musik: Lucia Trentini. Ljus: Kalle Roponen. Ljud: Esa Mattila. Mask: Anna Pelkonen. Dramaturgi: Eva Buchwald. På scenen: Lucia Trentini, Robert Enckell, Minerva Kautto, Jussi Lehtonen, Maksim Pavlenko, Annika Poijärvi. Spelar fram till 23.3 2024.
Foto: Kalle Ropponen
Rättelse 8.3.2024: En tidigare version av texten angav fel namn respektive yrke för två av karaktärerna som figurerar i pjäsen.
