Finskägda Metsä-Botnia har mött motstånd på många fronter mot planerna på en pappersfabrik i Uruguay, alla från Greenpeace till Världsbanken har kritiserat projektet. Företagets brist på respekt för de berörda människorna har lett till att konflikten trappats upp.
Två jättelika massafabriker ska byggas i Uruguay, på stranden av gränsfloden mot Argentina. Det ena projektet, Botnia, är finskägt, det andra ägs av en spansk massa- och papperskoncern, ENCE. Tillsammans kommer dessa att bli en av världens absolut största massafabriker med en årlig produktion på en miljon ton respektive en halv miljon ton lufttorkad pappersmassa. De ligger mindre än 10 kmfrån varann, och Botnia, det större av dem ligger praktiskt tagit inne i staden Fray Bentos med omkring 20 000 invånare.
Planeringen och det påbörjade byggandet av dessa två massafabriker har lett till en djup diplomatisk kris mellan grannländerna Argentina och Uruguay. Frihandelsområdet Mercosur försvagas och håller på att splittras, broarna över gränsfloden mellan Argentina och Uruguay blockeras, vänsterstyrda Uruguay sätter sig i knät på USA och president Bush i ett försök av hävda sitt oberoende, landet ligger inklämt mellan två mycket stora grannar.
Finlands utrikeshandelsminister ändrar i sista stund sina resplaner och avstår från att besöka Argentina, hon känner sig inte välkommen. Samtidigt riktar striden kring massafabrikerna blicken mot ett flertal av de intressemotsättningar som präglar dagens värld. Det finns därför skäl att presentera en del av de rörelser och röster som gjort sig hörda i konflikten. Vi ger också en sammanfattning av själva händelseförloppet med alla dess invecklade turer, både i de diplomatiska salongerna och på gator och torg – och i själva floden.
Uruguay utnyttjas
I debatten kring massafabrikerna har själva den ekonomiska nyttan för värdlandet Uruguay av utländska investeringar av det här slaget ifrågasatts. De två massafabrikerna representerar å ena sidan den största utländska investeringen någonsin i landet. Å andra sidan konstrueras och byggs fabrikerna av europeiska entreprenadföretag. Maskiner och inventarier upphandlas i Europa. Specialistkompetens hämtas in från Europa. När fabrikerna väl är igång kommer de huvudsakligen att leverera råvara för moderbolagens pappersindustrier utanför Uruguay till priser som sätts internt inom koncernerna. Dessutom har de beviljats en 20-årig skatte- och tullbefrielse. Hur mycket av den ekonomiska nyttan kommer egentligen Uruguay till godo?
Här finns motstridiga uppfattningar om vad som är ”bästa tillgängliga teknologi” (BAT) när det gäller massatillverkning. Framför allt är det användningen av klor i blekprocessen som är den stora stridsfrågan. Botnia och ENCE hävdar att blekning med klordioxid utan användning av elementärt klor (ECF) i dag representerar bästa tillgängliga teknologi.
Miljörörelsen med Greenpeace i spetsen menar att totalt klorfri blekning (TCF) bör användas. Utbytet och massakvaliteten vid användning av TCF sägs bli något sämre. Å andra sidan ger TCF större möjligheter att på sikt minska totalutsläppen och sluta processerna. TCF innebär också mindre utsläpp av icke nedbrytbara organiska klorföreningar, men där är skillnaden rätt obetydlig.
Experterna är inte eniga om vilken teknik som ska anses vara bästa tillgängliga. Två kanadensiska konsulter som anlitats för en oberoende bedömning rekommenderar en kombinationsmetod som kunde kallas ”ECF light”.
I konflikten exponeras även en motsättning mellan miljörörelsens krav på bevarandet av den biologiska mångfalden och den odling av snabbväxande eukalyptusträd som utgör råvaruförutsättningen för de två massafabrikerna.
I denna del av världen har man oerhört dåliga erfarenheter av industri i allmänhet och massa- och pappersindustri i synnerhet. Fabriker med gammal teknologi har byggts och fungerat utan minsta miljöhänsyn. Det underblåser naturligtvis folks oro för att detta världens största massakonglomerat ska förstöra livsbetingelserna för befolkningen kring fabrikerna. Det spekuleras också i att Argentinas urmodiga fabriker befarar att bli utkonkurrerade, och att de därför med hjälp av miljöargument motarbetar de nya konkurrenterna, trots att dessa sannolikt kommer att innebära betydligt mindre miljörisker än de befintliga.
Här finns också en konflikt mellan två grannländer, Argentina och Uruguay, om hur den gemensamma resursen, gränsfloden Uruguay, ska få utnyttjas. Och här finns en liten stat som försöker hävda sin plats mellan två stora grannar. Då hjälper tydligen inte att de två ländernas presidenter ideologiskt står varandra nära, de nationella intressena tar över som så många gånger förr i historien.
Bred förtroendeklyfta
Ur detta komplicerade mönster av motstridiga trådar kan man trots allt dra vissa generella slutsatser. Uppenbart är att det finns en vitt utbredd folklig misstro mot företag från den ”rika världen” som investerar i länderna där nere. Tidningarna skriver om dessa europeiska storföretag med tvivelaktigt rykte på hemmaplan, som förlägger sina fabriker i tredje världen för att slippa de allt strängare miljökraven i Europa.
Man skriven om FOSA, det finlandsägda skogsbolaget som erbjuder sina skogsarbetare slavliknande förhållanden och förbjuder facklig verksamhet. Man frossar i beskrivningar av de miljöskandaler som de aktuella företagen varit inblandade i sina respektive hemländer. Och man skriver om det bilaterala ”ömsesidiga” avtalet om ”tryggandet av varandras investeringar” som ingåtts mellan Finland och Uruguay, och som i princip gör den uruguayanska staten ersättningsskyldig mot Botnia för eventuella förluster förorsakade av protester och demonstrationer mot företaget och dess verksamhet, även om protesterna skulle vara berättigade.
En sådan förtroendeklyfta låter sig inte överbryggas i en handvändning, det kräver ett långvarigt och tålamodsprövande arbete där man från företagens sida visar sig värda ett förtroende. Och det kräver en ömsesidig respekt. På den punkten har de två europeiskägda företagen fått kritik till och med från världsbanken och av världsbanken anlitade experter. Deras miljökonsekvensbeskrivningar för projekten har kritiserats för att vara alltför svepande. De använder generella citat ur rekommendationer och bestämmelser i stället för att specifikt presentera de aktuella projekten.
Kritik har också riktats mot att man negligerat de berörda grupper som finns på andra sidan floden, argentinarna. Dem har man avfärdat med att de inte kommer att beröras. Avloppsvattnet kommer att följa den uruguayanska sidan av floden, och vad gäller luftutsläpp så brukar vinden blåsa från Argentina mot Uruguay, har man sagt, så argentinarna kommer inte att besväras av eventuella luktproblem. Ty även moderna sulfatfabriker luktar periodvis som ruttna ägg när en fabrik kör igång eller när någonting går snett, det medger båda företagen.
När man läser miljökonsekvensbeskrivningarna och den kanadensiska kritiken får man lätt intrycket att de två företagen mer har siktat in sig på det minimum myndigheterna kräver för en koncession, än på att skapa en förtroendefull relation till befolkningen i närheten av de blivande fabrikerna. Representanter för Metsäbotnia har även offentligt medgivit att man stött på betydligt hårdare miljökrav och ett större lokalt motstånd än vad man räknat med från början.
Det sägs att företag i dag inte har någon annan uppgift än att skapa maximal vinst åt sina aktieägare. Men samtidigt verkar de inom juridiska och sociala sammanhang där deras handlingsfrihet med rätta begränsas. Här kommer även etiska överväganden in. Få seriösa företag skulle i dag anlita knölpåksbeväpnade torpeder för att inkassera sina fordringar. Och efter Enron och alla andra företagsskandaler blir de juridiska och etiska kraven allt strängare.
Även världsbanken och dess sidoorganisationer utarbetar regelsystem för vad som är god företagsetik, och vad de företag måste uppfylla som vill ha ekonomiskt stöd för sina investeringar. Dessa krav innefattar bland annat respekt för alla berörda. Det håller inte längre att enbart diktera villkor ur en maktposition.
Kanhända är det just en brist på respekt för de berörda människorna och deras oro som lett till att den pågående konflikten trappats upp. Den läxan behöver även finländska företag lära sig om de ska fortsätta att verka i en globaliserad och förhoppningsvis avkolonialiserad värld.
Metsä-Botnias uruguayanska projekt steg för steg.
I mars 2003 köpte Metsä-Botnia en majoritetsandel i det uruguayanska skogsbolaget FOSA av Shell. FOSA är för närvarande den största producenten av eucalyptus i Uruguay. Planteringarna inleddes i slutet av 80-talet, och avverkningen påbörjades 1998. Hittills har all massaved gått på export.
I oktober 2003 tillkännagav Metsä-Botnia att man startat ett dotterbolag, Botnia SA, i Uruguay och att man ämnade investera i en jättelik massafabrik i Fray Bentos på stranden av Uruguayfloden i anslutning till eucalyptusodlingarna. Massafabriken skulle för sin råvaruförsörjning huvudsakligen basera sig på råvaran från FOSA. En stor del av investeringen skulle finansieras internt men man räknade även med stöd från världsbanken och finska staten (Finnvera) samt från ett antal banker och privata investerare. Investeringen är den största någonsin som ett finländskt företag gjort i tredje världen. En av förutsättningarna för valet av land var det avtal som tecknats i mars 2002 mellan Finland och Uruguay om tryggande av varandras investeringar.
En informationskampanj inleddes. Redan då mötte projektet motstånd, framför allt på den argentinska sidan av gränsfloden.
Sommaren 2004 skrev ett antal argentinska miljöorganisationer ett öppet brev till Botnia där man tog avstånd från projektet och vägrade att föra en dialog med företaget.
Parallellt med Botnia-projektet pågick ett liknande investeringsprojekt för en hälften så stor massafabrik belägen mindre än tio kilometer högre upp längs floden. Huvudman för det projektet var det spanska företaget ENCE, som också äger skogsodlingar i området och som redan har en utskeppningshamn för flis på den plats där man ämnar bygga sin fabrik. Tillsammans kommer de två massafabrikerna att bli jordens största massakonglomerat.
De två koncessionsärendena sköttes oberoende av varann och någon analys av den sammantagna effekten gjordes aldrig i detta skede.
Den argentinska staten var tidigt kritisk till projektet och menade att en så stor industriinvestering på gränsflodens strand krävde bilaterala konsultationer i enlighet med det avtal som finns om gemensamt ansvar för Uruguay-floden.
I mars 2005 togs det slutgiltiga investeringsbeslutet för Botnias del och de inledande arbetena påbörjades. Nu tog även protestaktionerna fart, framför allt bland lokalbefolkningen på den argentinska sidan.
I september 2005 inlämnades en protest undertecknad av ca 40 000 människor till IFC:s ombudsman (CAO). Man protesterade främst mot att de sociala och miljömässiga konsekvensera för befolkningen på den argentinska sidan inte hade blivit tillräckligt belysta. CAO gav i princip de protesterande rätt i en preliminär rapport som publicerades i november.
Motsättningarna hårdnade.
I slutet av 2005 inledde lokalbefolkningen i städerna på den argentinska sidan en blockad av två av de tre broar som leder över Uruguay-floden och som sammanbinder Uruguay och Argentina. Greenpeace stödde protesterna och markerade sin närvaro med ett av sina fartyg. De protesterande fick odelat stöd av provinsguvernören för provinsen Entre Rios (”Mellan Floderna”). President Kirchner i Argentina hotade med att dra Uruguay inför den internationella domstolen i Haag för brott mot fördraget om samarbete kring Uruguayfloden. Uruguay hotade med att som motåtgärd stämma Argentina för att man tillät blockaden av broarna.
I mars 2006 såg det ut som om det skulle bli möjligt att hitta en lösning. De två presidenterna, Vasquez och Kirchner möttes i Chile när den nya presidenten där installerades. De kom överens om att träffas och gemensamt hitta en lösning på problemet.
Villkoren för ett toppmöte mellan presidenterna var att blockaden av broarna skulle hävas och att Botnia och ENCE skulle acceptera att låta all förberedelse och byggverksamhet stanna av i 90 dagar. Botnia var redan i full gång med mark och byggarbeten, ENCE hade ännu inte kommit så långt. På president Kirchners uppmaning hävdes broblockaden. De två företagen lovade hörsamma presidenternas uppmaning att inställa alla arbeten för en tid, dock högst 90 dagar.
Diplomaterna arbetade fram ett förslag till överenskommelse som presidenterna skulle enas om vid sitt möte. De 90 dagarna skulle användas till att ta fram kompletterande material om miljökonsekvenserna av projekten.
Den 4 april 2006, någon dag före det planerade toppmötet meddelade Botnia att man endast tänkte ställa in arbetena i 10 dagar över påskhelgen. Då skulle inga arbeten ha utförts i alla fall, eftersom det var en semestervecka. Latinsk press spekulerade i att det var rädslan för kursfall på världens börser som fick styra beslutet. Botnia hävdade att några ytterligare utredningar inte behövdes, allt fanns ju redan klarlagt och dokumenterat.
Broblockaden återupprättades. Presidentmötet ställdes in. Motsättningarna hårdnade och övergick så småningom i rena pajkastningen.
Botnias styrelseordförande, Erkki Varis, meddelade att Uruguay aldrig kommit med någon officiell begäran om att låta arbetena ligga nere i 90 dagar. Dessutom var det Uruguays fel att inte företaget förhandlat med och tagit hänsyn till den argentinska befolkningens oro.
Uruguay hade hävdat att det inte var företagets sak utan att det var frågor som skulle avgöras bilateralt på politisk nivå. Kirchner hävdade att Argentina till och med erbjudit sig att betala lönerna för de arbetare som blev sysslolösa på grund av stoppet. Vasquez betackade sig för den sortens inblandning i landets inre angelägenheter och bad Argentina se om sina egna medborgares hälsa i stället.
Kirchner svarar med att försvara den argentinska industrin miljömedvetenhet, och bad vid ett EU-toppmöte i Wien européerna att inte dumpa sina nedsmutsande fabriker i tredje världen. En argentinsk representant för Greenpeace talade om dubbelmoral, och prisade Finlands miljömedvetenhet och miljöregler i jämförelse med de argentinska. Vasquez hotade med att Uruguay drar sig ur det ekonomiska samarbetet inom Mercosur och tecknar ett frihandelsavtal med USA.
Kirchner vände sig till Finlands regering och bad dem förmå Botnia att gå med på ett 90 dagars moratorium. Finland svarade att Botnia är ett privat bolag som följt Uruguays lagar. Finland kan ingenting göra, men erbjuder sig att dela med sig av finländsk kompetens vad gäller kontroll och övervakning av miljöutsläpp till den som så begär. Den argentinska reaktionen fick Finlands utrikeshandelsminister att inställa sitt planerade besök i Argentina.
Den 1 maj 2006 upphävdes broblockaden och den 4 maj lämnade Argentina in en stämningsansökan mot Uruguay vid internationella domstolen i Haag för brott mot fördraget om Uruguayfloden.
Parallellt med allt detta arbetar miljöorganisationerna ledda av det argentinska ”Centret för mänskliga rättigheter och miljön” (CEDHA) med en intensiv lobbyverksamhet. Man uppvaktar de nordiska staterna och Spanien med förfrågningar om information och med överklaganden och klagomål enligt alla tänkbara internationella fördrag och överenskommelser. Man uppvaktar banker och kreditinstitut för att försöka få dem att dra sig tillbaka och inte stödja projekten. Och man kontaktar världsbanken och försöker förmå dem att inte stöda projekten.´
I april 2006 publicerades en rapport som IFC låtit ta fram och som kritiskt granskat de två företagens miljökonsekvensutredningar. Rapporten är mycket kritisk till den information som gjorts tillgänglig, framför allt vad gäller de sammanlagda effekterna av de två fabrikerna.
IFC meddelar att man som villkor för sitt ekonomiska stöd till projekten kräver av de två företagen att de kompletterar sin information och förbättrar sin planerade teknik i enlighet med rapportens krav. De två företagen uttalar en positiv tillförsikt över detta och går med på att utföra ytterligare utredningar och komma med kompletterande material inför det slutliga godkännandet.
Torsdagen den 8 juni 2006 inleddes förhandlingarna mellan Argentina och Uruguay vid den internationella domstolen i Haag. Från argentinsk sida betonade man risken för irreparabla miljöskador och bad domstolen utdöma ett stopp i byggandet av de två massafabrikerna tills eventuella skadeverkningar blivit tillförlitligt utredda. Man anklagade Uruguay för att ha brutit mot traktatet om gemensam administration av gränsfloden och för att ha brustit i information om projekten.
Uruguay å sin sidan hävdade att det inte förelåg någon överhängande risk för miljöskador och betonade vilken katastrof det vore för landet om denna jätteinvestering blev fördröjd. Man menade att miljökraven i landet är lika stränga som i till exempel Finland och Norge, två länder med erkänt stränga miljökrav. Man erbjöd Argentina att delta i en gemensam övervakning av de två fabrikernas miljöpåverkan när de väl påbörjat sin verksamhet, och hävdade också att man erbjudit Argentina samarbete i Kommisionen för administration av Uruguay-floden (CARU) i ärendet.
På fredagen gavs parterna tillfälle till replikväxling.
Något avgörande väntas inte förrän om ca 2 månader.
Avtalet
Mellan Finland och Uruguay har träffats ett avtal om ömsesidigt tryggande av varandras investeringar. Avtalet undertecknades den 21 mars 2002 i Montevideo. Det har ratificerats av både Finlands riksdag och Uruguays parlament. Den vänsterkoalition i Uruguay, som nu har majoritet i parlamentet och innehar regeringsmakten, motsatte sig avtalet när det behandlades i parlamentet. Då var man i opposition. Nu får man i regeringsställning uppfylla ett avtal man själv motarbetade.
Den punkt i avtalet som kanske är mest intressant och som väckt en del uppmärksamhet, är avtalets artikel 6, som handlar om ersättning för förluster. Där sägs att om en privat investerare lider förluster på grund av krig, undantagstillstånd, uppror eller upplopp så skall staten träda emellan och ersätta investeraren/företaget för den uppkomna förlusten. Detta har i lokal press tolkats så att staten Uruguay blir ersättningsskyldig gentemot Botnia för förluster och inkomstbortfall på grund av till exempel demonstrationer och folkliga protester, även om dessa skulle vara helt berättigade på grund av att företagets verksamhet visat sig vara miljöfarlig.
Avtalet kan läsas i sin helhet på www.finlex.fi i delen “statsfördrag” –> “fördragstexter” och under namnen 83/2004 och 84/2004.
Monokulturer och odling av snabbväxande träd
Odling av snabbväxande träd har blivit skogsindustrins sätt att trygga råvaruförsörjningen för världens massa och pappersindustri. Det innebär stora arealer av monokulturer, inte längre skogar utan skogsplantager, med träd hämtade från främmande kontinenter.
Förespråkarna framhåller, förutom de rent ekonomiska fördelarna med denna form av skogsbruk, att skogsodlingen i praktiken ökar den biologiska mångfalden. Kritikerna hävdar motsatsen.
Den mest radikala miljörörelsen, Rörelsen för Världens Regnskogar (WRM), menar att de rättmätiga ägarna till världens skogar är den ursprungsbefolkning som för sitt traditionella levnadssätt och sin utkomst är beroende av skogarna. Dessa skogsfolk bör lagstiftningsvägen ges full nyttjande och förfoganderätt över skogarna. Skogsfolken är skogarnas rättmätiga beskyddare och värnare. Därmed förkastar de helt allt industriellt och storskaligt skogsbruk, åtminstone om det sker på de traditionella, vilda skogarnas bekostnad.
Mer hovsamma experter menar att monokulturer inte alltid är skadliga, men att skogsodlingen måste bedömmas från fall till fall. Att generellt uppmuntra till storskalig skogsodling är förkastligt. I stället måste vi öka återanvändning av papper och även generellt minska papperskonsumtionen i världen för att undvika en överetablering av skogsodlingen.
I Uruguay har eukalyptusodlingarna huvudsakligen skett på mark som tidigare varit odlings- och betesmark, och där kan man kanske säga att den biologiska mångfalden ökat.
Uruguay har redan på 1980-talet gått in för att stödja skogs
Brev till Botnia
I ett öppet brev till Botnia i juni 2004 väljer ett 20-tal miljöorganisationer i Uruguay och Argentina att inte föra en dialog med Botnia kring miljökonsekvenserna av den planerade massafabriken i Fray Bentos. I stället skriver de ett öppet protestbrev där de motiverar sitt motstånd mot projektet. De vill att brevet ges maximal spridning.
Kritiken i brevet omfattar följande punkter:
• Man protesterar mot ett skogsbruk där det ensidigt odlas snabbväxande eucalyptusträd. Träden är främmande för den latinamerikanska floran, trädsorten kommer från Australien och har därför oöverskådliga ekologiska konsekvenser. Man konstaterar också att skogsbruket, i motsats till vad som hävdats, generar färre jobb per hektar än den traditionella boskapsskötseln, som hittills ansetts ge lägst sysselsättning.
• Förutom att antalet arbetstillfällen i skogsbruket blir lägre än i den traditionella livsmedelsproduktionen så är arbetsförhållandena i skogsbruket undermåliga. Arbetet är ofta svart, tillfälligt och säsongsbetonat, tungt och farligt och illa avlönat. Dessutom, påpekar man, har det av Botnia ägda skogsbolaget utmärkt sig genom att förbjuda sina arbetare att organisera sig fackligt.
• Man underkänner de beräkningar som utlovar att fabriksprojekten kommer att ge ett stort antal direkta och indirekta arbetstillfällen. De direkta arbetstillfällena kräver en utbildnings-nivå som den lokala inhemska befolkningen saknar. De indirekta arbetstillfällena är dels sådana som redan finns i och med att man i dag exporterar flis och timmer till massafabriker i Europa, det arbetet kommer att fortsätta som förut, dels kommer massafabrikerna samtidigt att leda till att ett stort antal arbetstillfällen i turistnäringen kommer att falla bort. Vem vill semesterturista i en badort som ligger några tiotal kilometer nedströms från världens största cellulosafabriker.
• Man pekar på att motsvarande anläggningar i Chile, som i princip använder samma ”rena teknik” som de nu aktuella, flera gånger fått böta och till och med stängts på grund av de illaluktande utsläpp som förekommit. Botnia utesluter inte att illaluktande utsläpp kan förekomma ibland, särskilt under uppstartperioden och vid tillfälliga smärre haverier.
Med en detaljerad utveckling av ovanstående argument avböjer man att samarbeta med eller gå i dialog med Botnia kring den planerade massafabriken.
Vad säger Greenpeace
Under våren 2006 deltog Greenpeace i protestaktionerna mot cellulosaprojekten. Greenpeace gjorde då ett uttalande där man protesterade mot den utredning av den kombinerade effekten av de två massafabrikerna som Världsbankens finansieringsorgan (IFC) låtit göra. Man sköt primärt in sig på tre punkter:
1. Någon alternativ lokalisering av de två massafabrikerna tycks inte ha övervägts. Det spanska företaget hade redan en utskeppningshamn för flis på plats och för Botnias del tycks närheten till de av företaget ägda skogsplantagerna ha varit det tyngst vägande skälet. Att massafabrikerna kommer att placeras strax uppströms från två rätt stora samhällen som hittills levat på fisk och turism, och som tar sitt dricksvatten direkt ur floden tycks inte ha spelat någon roll för lokaliseringen.
2. Företagen hävdar att den valda blekmetoden, blekning utan elementärt klor (ECF) är att betrakta som bästa tillgängliga teknik i dag. Greenpeace hävdar i stället, att bästa tillgängliga teknik (BAT) är en totalt klorfri blekning (TVF) både enligt världsbankens rekommendation och enligt de långsiktiga kraven i den rika världen, och att företagen försöker komma undan med den billigare blekmetoden ECF i utvecklingsländerna där miljökraven inte är lika stränga.
3. Greenpeace menar att de planerade utsläppen av ej nedbrytbara organiska klorföreningar (AOX) är alldeles för höga och strider mot både Uruguays egen lagstiftning och mot alla internationella överenskommelser.
I frågan om ECF kontra TVF har Greenpeace och massaindustrin varit i konflikt även på annat håll. Företagen hävdar att efter det att TVF klassades som bästa teknik i mitten på 90-talet har ECF-tekniken förbättrats så att den i dag miljömässigt är helt jämförbar med TVF. Experter står mot experter i frågan.
Rapport från IFC:s ombudsmanInternational Finance Corporation (IFC) är en världsbanken närstående organisation som ger finansieringsstöd (lån) till privata, internationella investeringar. Både ENCE och Botnia har ansökt om lån från IFC, Botnia har dessutom ansökt om investeringsgarantier från MIGA, som är en annan världsbanken närstående organisation. (MIGA står för Multilateral Investment Guarantee Agency.) Innan ett projekt får stöd av IFC respektive MIGA måste projektet granskas och godkännas med avseende på de riktlinjer som gäller. De riktlinjerna går ganska långt när det gäller krav på analyser av projektens miljömässiga och sociala konsekvenser.
Vid en första granskning av de två projekten vid IFC konstaterade man att det saknades en analys av den sammanlagda effekten av de två planerade massafabrikerna. Vardera projektet hade behandlats isolerat när Uruguay gav tillstånd för respektive projekt. Representanter för IFC uttalade dock att det bara var en ren formalitet att komplettera med en analys av kombinationseffekterna. IFC lät en konsultfirma göra en sådan utredning.
Till IFC och MIGA finns även knuten en ombudsmannainstitution, (CAO), till vilken intressenter kan vända sig med klagomål om de anser att hanteringen av ett projekt inte gått korrekt till.
I september 2005 vände sig det argentinska Centret för Mänskliga Rättigheter och Miljö (CEDHA) med ett klagomål till CAO på uppdrag av ca 40 000 invånare från både Uruguay och Argentina. I klagomålet bad man att ombudsmannen skulle undersöka om projekten hanterats korrekt i enlighet med alla rekommendationer och bestämmelser, om konsekvenserna av projekten både i Uruguay och på den argentinska sidan blivit utförligt analyserade och om lokalbefolkningens djupt kända oro blivit vederbörligen beaktade.
Ombudsmannen gav i en preliminär rapport i november 2005 de klagande rätt på de flesta punkter. Konsekvensanalyserna hade systematiskt undvikit att ta hänsyn till de sociala och miljömässiga effekterna på den argentinska sidan om gränsen. Dessutom hade IFC ytterligare förvärrat situationen och undergrävt förtroendet för tillståndsprocessen med sitt uttalande om att det var en ren formalitet att komplettera med en analys av den sammantagna effekten av båda projekten. Den preliminära rapporten ledde till en internrevision av IFC:s och MIGA:s procedurer. Kritiken ledde också till att en utomstående kanadensisk expertgrupp fick i uppdrag att granska det föreliggande materialet.
De kanadensiska konsulterna kom fram till att det fanns ett stort antal brister i konsekvensanlyserna. De förutsatte omfattande kompletteringar innan frågan om IFC:s och MIGA:s stöd för projekten kunde avgöras.
Den huvudsakliga kritiken handlade om att materialet innehöll alltför svepande och generella påståenden och uttalande. Specifik information om de aktuella projekten med beskrivning av de planerade processerna och förväntade utsläppsnivåer saknades. Utomstående intressenter har därför liten chans att göra sakliga och välgrundade bedömningar av de faktiska riskerna med projektet.
Som en underliggande röd tråd i den kanadensiska rapporten ligger bedömningen att de som presenterat projekten brustit i respekt för alla de människor som kommer att beröras av fabriksbyggandet, och för lokalbefolkningens många gånger berättigade oro. Den kanadensiska rapporten publicerades i april 2006.
Illustration: Fredrik Willberg
