Etikettarkiv: Uruguay

Vägen mot en ny global narkotikapolitik

Den 19–21 april samlas Förenta Nationerna i New York för att dra upp riktlinjer för den framtida globala narkotikapolitiken. Det är första gången på 18 år som generalförsamlingen träffas för att diskutera en politik som får utstå allt mer kritik. Men debatten i medierna skiljer sig kraftigt från den som sker i det politiska rummet.

FN:s nuvarande narkotikakonvention från 1961 har ratificerats av mer eller mindre hela världen. Den har satt ramarna för den globala narkotikapolitiken med sina två grundstenar: att begränsa produktion av och efterfrågan på droger. Detta ansvar har långt fördelats mellan väst, där efterfrågan har funnits, och länder som Afghanistan, Colombia och Mexiko, där produktionen har funnits. Denna gräns delar också upp erfarenheterna av den globala narkotikapolitiken.

Narkotikamötet i april har kallats samman på initiativ från Colombias, Guatemalas och Mexikos presidenter. De representerar länder med en hög produktion av droger, som år 2012 meddelade att det är tid att utvärdera den narkotikapolitik som förts och analysera nya alternativ.

Legaliseringen av cannabis i Uruguay och en rad amerikanska delstater har väckt hopp hos många. Kunde mötet tänkas öppna upp konventionen för legalisering av droger?

Svaret är nej, verkligheten ser annorlunda ut. På bordet finns redan ett utkast för en resolution som länderna har kommit överens om och som med stor sannolikhet inte kommer att förändras i New York. Mötet kommer överhuvudtaget inte att beröra narkotikakonventionen utan ska dra upp riktlinjer för medlemsstaterna och FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå verksamhet UNODC.

Narkotika en icke-fråga i Finland

Inte ett enda land har inför mötet lagt fram ett förslag om att legalisera cannabis, inte ens Uruguay. Diskussionerna i korridorerna skiljer sig kraftigt åt från dem som förs i det förberedande organet FN:s narkotikakommission, berättar Elina Kotovirta, tjänsteman vid social- och hälsovårdsministeriet.

– Cannabis finns inte på agendan. Mötet handlar om att balansera kontroll och behandlingsåtgärder. Det är en enorm skillnad mellan diskussionerna i mötet och dem som förs bland allmänheten.

Kotovirta säger att ståndpunkter i debatten lätt dras till sin spets. Då någon säger att kriget mot narkotika har misslyckats, tolkas det lätt som att legalisering är alternativet. Ofta syftar kommentaren ändå på att tillgång till behandling borde ökas och kontroll- och straffåtgärder minskas.

Jämfört med grannlandet Sverige har det politiska intresset för narkotikafrågor i Finland varit näst intill noll. Från Sverige ska folkhälsominister Gabriel Wikström (S) och två riksdagsledamöter att delta i mötet, medan det från Finland inte är en enda politiker på väg (situationen när denna tidning går till tryck). Finlands officiella delegation kommer att bestå av tjänstemän.

Det politiska språket styr

I praktiken handlar mötet långt om att komma överens om ett språk kring narkotika som alla länder kan acceptera, berättar Kotovirta. Begrepp som exempelvis mänskliga rättigheter har varit svåra att få med i resolutionen. ”Skadereduktion” är inte ännu med, och ord som att ”kämpa” eller ”slåss” mot drogproblemet har bytts ut mot att ”uppmärksamma”. Till och med frågor om jämställdhet har varit svåra att komma överens om.

Kotovirta säger att resolutionen inte kommer att resultera i några bindande påbud för deltagarländerna, men tycker att den är en bra öppning för länder att rannsaka sig själva.

– Jämfört med tidigare resolutioner har språket mjukats upp i detta utkast. Processen har lett till att länderna har rannsakat sin narkotikapolitik. De har fått fundera i vilket läger de står.

Lägren som Kotovirta hänvisar till är de som satsar på behandling och de som satsar på straff. I denna globala uppdelning placerar sig Finland i det liberala lägret. Under förberedelserna inför mötet har även möjligheten att dela upp konventionen luftats. Det skulle tillåta liberala länder att liberalisera sin politik ytterligare. Kotovirta ser risker med en sådan uppdelning.

– Som det är nu har de liberala länderna inflytande över dem som betonar straff. Att förlora det här inflytandet kunde vara farligt, säger Kotovirta.

En flexibel konvention

Resolutionen behandlar inte avskaffandet av dödsstraff för narkotikabrott, vilket har ansetts vara ett stort nederlag i förarbetet. Bland andra Indonesien, Kina, Pakistan och Egypten motsätter sig förslaget och anser att det är en juridisk fråga för de enskilda länderna.

Konventionen ger redan idag utrymme för breda tolkningar. Den tillåter länder att avkriminalisera bruk, vilket har skett bland annat i Danmark och Tjeckien, men däremot förbjuder den ännu legalisering av narkotika. Länder som bryter mot konventionen, som exempelvis Uruguay, behöver inte utstå direkta sanktioner. Däremot kan det påverka möjligheterna att arbeta politiskt inom FN, exempelvis försämra möjligheterna medlemskap i säkerhetsrådet. Detta kan ses som en orsak till varför Finland som ett av 15 länder motsatte sig att Bolivia fick återratificera narkotikakonventionen med undantag för att tugga kokablad, en tradition i landet. Frågan togs nämligen upp samtidigt som Finland ansökte om medlemskap i säkerhetsrådet och ett annat beslut från Finlands sida kunde ha riskerat landets möjligheter att bli invalt.

Julius von Wright

Massafabriken har delat kontinenten i tio år

Den diplomatiska konflikten mellan Uruguay och Argentina om UPM-Kymmenes massafabrik fyller tio år 2015. Nu utreder bolaget en utvidgning av verksamheten.

Det krävdes inte mer än ett produktionsstopp på två dygn för underhåll i UPM-Kymmenes massafabrik i Fray Bentos i Uruguay för att konflikten mellan Argentina och Uruguay skulle blossa upp på nytt. UPM-Kymmene meddelade den 19 augusti om produktionsstoppet, som enligt bolaget skulle leda till att illaluktande, men totalt ofarliga, gaser skulle spridas i området. Argentinska delegater till CARU – den bilaterala kommissionen för Uruguayfloden, där fabriken ligger – tog ändå till stridsyxan efter rapporter från lokalbefolkningen om att gaserna orsakade irritation i luftvägarna, illamående och hosta.

Även om konflikten om fabriken officiellt är ”avgjord”, fortsätter motståndet mot den framför allt på den argentinska sidan av floden. Argentinska politiker och aktivister beskyller med jämna mellanrum UPM för storskalig förorening av floden, och menar att Uruguays regering mörklägger miljöproblem. Från Uruguays sida säger politiker att kritiken baserar sig på missförstånd och propaganda, och ju längre konflikten lider, på att hålla masken. Konflikten blossade ursprungligen upp efter att argentinska beslutsfattare ansåg att Argentinas ekonomiska intressen förbisetts då Uruguay lade planerna för massafabriken.

Demonstrationer hölls också i april i år, och ytterligare uppståndelse blev det då de argentinska representanterna för CARU i juli presenterade siffror på att vattnet i floden innehöll ”2 000 procent” mer föroreningar än under tiden före fabriken byggdes, enligt argentinska tidningen Uno Entre Rios. Ordförande för den uruguayska delegationen till CARU, Gastón Silberman, viftade ändå bort siffrorna i uruguyanska El Telégrafo. Enligt Silberman misstolkar de argentinska delegaterna siffrorna genom att koncentrera sig på enskilda stickprov från fabrikens absoluta närhet i en undersökning som fortfarande är pågående.

– För jämförelsens skull: om man tar dricksvatten från kranen och utför en analys på det, kommer man inte att få samma resultat som för avloppsvattnet som rinner i rören i samma hus, säger Silberman till El Observador.

Silberman svarade också på kritik i maj, då den argentinska delegationens ordförande Hernan Ondura anklagade Uruguays regering för att mörklägga föroreningar.

– Argentina viker sig dubbelt för att försöka bevisa att UPM förorenar, men i Uruguay vet vi att så inte är fallet.

Enligt internationella organ och domstolar finns det inga bevis för att UPM:s fabrik skulle förorena floden mer än gränsvärdena tillåter, men som Rabbe Kurtén skriver i artikeln intill, är den slutliga sanningen svår för en lekman att avgöra.

Den uruguyaiska senatorn Lucia Topolansky (fru till ex-president José Mujica) förnekade 2013 i argentinsk radio att det skulle finnas några som helst planer att bygga en till massafabrik i Fray Bentos, trots envisa rykten. Enligt panamerikanska Mercopress antydde Topolansky att grunden till konflikten ligger annorstädes än i miljöfrågor.

Men nytt bränsle på elden kastade UPM:s styrelseordförande Björn Wahlroos i början av juli då han i en intervju för Metsälehti sade att man överväger ytterligare en massafabrik i anslutning till den redan existerande i Fray Bentos. Enligt Wahlroos ”följer man med situationen i Uruguay”.

Janne Wass
Foto: USA:s ambassad i Uruguay

Botniakonflikten i ett nötskal

Redan 2006 skrev Ny Tid om Metsä-Botnias planerade massafabrik i Fray Bentos i Uruguay och om den konflikt fabiken hade utlöst mellan de två länderna Argentina och Uruguay (Ny Tid 24/2006). Konflikten handlade om att massafabriken låg vid gränsfloden mellan länderna och där skulle släppa ut sitt avloppsvatten. Argentina ansåg att Uruguay och företaget inte tillräckligt hade tillgodosett befolkningens intressen på deras sida av gränsen. Argentina tog konflikten till den Internationella domstolen i Haag. Ett utslag väntades några månader senare. Det dröjde fyra år: först 2010 kom domstolen med ett slutligt utlåtande.  Man konstaterade att Uruguay visserligen åsidosatt överenskomna procedurer, men då massafabriken inte utgjorde ett så stort miljöhot som Argentina hävdade, var förseelserna inte så allvarliga att de motiverade en stängning av fabriken.

Därmed var inte konflikten över. 2013 gav Uruguay företaget tillstånd att öka produktionen och Argentina hotade att återigen föra upp konflikten till domstolen i Haag.

Massafbriken i Fray Bentos har blivit omskriven i såväl lokal dagspress som i fackpress och vetenskapliga publikationer världen runt, den har blivit föremål för minst en doktorsavhandling och behandlats i böcker. Ari A. Lehtinen vid avdelningen för geografi vid universitetet i Joensuu skrev redan 2008 en artikel där han förde fram projektet som ett exempel på hur utvecklingsprojekt i främmande länder inte borde hanteras.

På UPM-Kymmenes egen webbsida omnämns Fray Bentos-fabriken som ett eftersträvansvärt exempel på en god utlandssatsning. Massafabriken är den enda utanför Europa, påstår man, där man följer det europeiska regelsystemet för miljöhantering (EMAS). Man uppfyller alla lokala miljökrav, men det är samtidigt svårt för en lekman att jämföra miljökraven i Uruguay med motsvarande krav på annat håll eller till exempel hemma i Finland, och därmed är det också svårt att avgöra huruvida misstankarna om miljökolonialism är befogade eller inte. UPM påstår sig ta vederbörlig hänsyn till samtliga intressenter, men i och med att befolkningen på andra sidan gränsen år efter år demonstrerar och hävdar att de inte blivit informerade eller hörda kan ett sådant påstående ifrågasättas.

Redan 2006 diskuterades för- och nackdelar med industriellt skogsbruk av snabbväxande monokulturer av till exempel eukalyptusträd. Den kritiken kvarstår.

Övrig kritik som riktats mot Fray Bentos-projektet handlar mest om procedurfrågor. Såväl FN som OECD och Världsbanken har utarbetade regler för hur multinationella företag ska agera i främmande länder. Där har Metsä-Botnia, sedermera UPM-Kymmene, uppträtt som en kolonial stormakt: fabriken har byggts med europeiskt kunnande, med europeisk arbetskraft, med europeiska entreprenörer och konsulter. Man har inte gynnat det lokala näringslivet eller satsat på att utveckla lokal kompetens. Den information som givits har varit alltför teknisk och har byggt på att begreppet ”finländsk kompetens” skulle vara ett tillräckligt förtroendeskapande kvalitetskriterium. Så har uppenbarligen inte varit fallet.

Ari Lehtinen tar också upp frågan om gränsproblematiken och förundrar sig över att den finländska staten inte aktivare deltagit i det diplomatiska spelet. Han frågar sig varför ett finländskt företag inte har utnyttjat de specifikt finländska erfarenheterna av att vara ett litet land med en stor, dominerande granne. Uruguay är också ett litet land omgivet av två regionala stormakter, Argentina och Brasilien, och med ett litet lands behov att markera sin självständighet och sina gränser på ett sätt som kan ha uppfattats provocerande.

Den väsentligaste kritiken är dock den som William Easterly i sin bok The Tyranny of Experts riktar mot hela  den västerländska utvecklingsmodellen. Boken avhandlas på nästa uppslag.

Rabbe Kurtén
Foto: Flickr/Gonzalo A. Guseta

Go home Finland!

Graffitin, slagorden och gatukonsten i Gualeguaychú talar sitt tydliga språk. Men trots det argentinska motståndet mot Botnias pappersfabrik har den internationella domstolen i Haag beslutat att fabriken får stå kvar.

Som finländare är man inte speciellt van vid att behöva ta skit för vad vår regering och våra storföretag hittar på utomlands. Vanligen har vi det inte så besvärligt som jänkarna som ofta presenterar sig som kanadensare för att slippa otrevliga diskussioner.

Men i Gualeguaychú är det inte vampyrer med den amerikanska flaggan som slängkappa som avbildas. Här är det Finland och Botnia som ådragit sig lokalbefolkningens vrede.

Orsaken är pappersmassafabriken på andra sidan gränsfloden mot Uruguay. I Gualeguaychús systerstad Fray Bentos fick Metsä-Botnia år 2005 klartecken att bygga den pappersmassafabrik som är Finlands hittills största utlandsinvestering. Projektet stöddes av världsbanken och den finska regeringen lobbade också flitigt för att det skulle bli av. Uruguay bedömde uppenbarligen pappersmassafabriken som ett vettigt projekt – den ger om inte annat befolkningen arbete. Men i Argentina blev folk förbannade.

Anledningarna är två. Dels är oron för att pappersmassafabriken orsakar miljöskador stor, dels är man arg för att Argentina inte konsulterades innan beslutet att bygga en jättefabrik fattades. Uruguay bröt mot fördraget om den gemensamma gränsfloden, menar Argentina som förde saken till den internationella domstolen i Haag, och krävde att fabriken skulle läggas ner.

Fabriken står kvar

I tisdags offentliggjorde den internationella domstolen i Haag sin dom i konflikten mellan Argentina och Uruguay, som blev en kompromiss till Uruguays favör.

Den finländska pappersmassafabriken i Fray Bentos får stå kvar.Visserligen medger domstolen att Uruguay inte levde upp till den internationella fördragets alla paragrafer, men samtidigt konstaterar man att Argentina inte kunnat bevisa att fabriken är miljöfarlig.

Från argentinskt håll har de undersökningar som gjorts kritiserats för att antingen vara ofullständiga eller brista i neutralitet. Men i juridikens värld är det naturligtvis skuld och inte oskuld som måste bevisas.Följaktligen får fabriken stå kvar, men miljöeffekterna måste följas upp bättre i framtiden och Uruguay får ett par mindre knäppar på näsan för en viss osmidighet i kontakterna med grannlandet på andra sidan floden.

Intressant att notera är kanske att domarna inte var helt eniga på alla punkter och att fabriken genomgående omtalas som Botnia, trots att den numera ägs av UPM-Kymmene.

Om fabrikens eventuella miljöfarlighet kan man med säkerhet bara säga två saker.

Ett: att motståndarna hittills inte kunnat påvisa några farliga utsläpp.

Två: att de undersökningar som gjorts fått kritik för att antingen vara ofullständiga eller brista i neutralitet. Då världsbanken gjorde en mer omfattande studie 2006, avslöjades det att en av forskarna bakom studien tidigare gjort motsvarande undersökning för Botnia.

Botnia UPM

Från en finsk horisont är domen naturligtvis intressant, men i sig påverkar den inte vreden bland aktivisterna i Gualeguaychú.

Fabian Moreno Navarro är jurist och representerar ett mindre turistföretag som gått miste om en hel del gäster sedan fabriken byggdes. Han tycker att den finska regeringens inställning är hycklande: Först lobbar man aktivt mot Uruguay för att fabriken skall byggas, men då det uppstår problem säger man att det inte är politiskt möjligt att blanda sig i vad privata företag sysslar med. I november sålde Botnia fabriken till UPM-Kymmene, vilket också väckte irritation:

– Vi vill inte att Botnia ska dra sig ur konflikten. Därför säger vi Botnia UPM nuförtiden. Vi vet också att båda företagen har stängt fabriker i Finland nyligen och det gör oss konfunderade … De flyttar förstörande fabriker hit till vår del av världen.

Dödsänglar

Lokala konstnärer protesterar också. Argentina har en stark tradition av politisk gatukonst. Traskar man runt i Buenos Aires kan man få se allt från enkla slagord mot eller för abort till enorma socialrealistiska väggmålningar med pacifistiska eller socialistiska appeller.

I Gualeguaychú är det följaktligen Botnia och Finland som är måltavlan. Intill torget i centrum har en konstnär gjort en apokalyptisk gestaltning av konflikten i en väggmålning som är kanske åtta, tio meter lång. Målningen skyms av ett stort träd vars hängande grenar gör att det är svårt att betrakta helheten, men det är en fördel; verket blir naturligt uppdelat i två delar. Den första skildrar ”livet före Botnia”, färgglada fiskar, den rinnande floden, grönskan. Den andra delen skildrar ”livet efter Botnia” – och det är här det apokalyptiska kommer in i bilden. En dödsängel kommer flygande med den finska flaggan och det myllrande livet har ersatts av en jätteorm med huggtänder. Ett benrangel sitter hopkrupet och stirrar rakt på betraktaren. ”Botnia mata” – ”Botnia dödar” är texten på skylten i skelettets händer.

Budskapet är förvisso övertydligt också utan text, men politisk konst av det här slaget brukar ju sällan vara särskilt subtil.

Gaucho

Mer humoristisk – och hoppfull – är den serietidningsaktiga affischen som föreställer en argentinsk gaucho iklädd de argentinska färgerna. Hans stolta springare har kört hovarna i marken och lasson har fångat fienden – pappersmassafabrikens skorsten.

I en internationell konflikt blir positiva nationella symboler uppenbarligen fortfarande betydelsefulla. Ur det perspektivet är den globala världen kanske inte fullt så nationslös, som det ibland görs gällande.

Aldrig, aldrig

Naturligtvis är det inte bara Gualeguaychús konstnärer som protester – det gör hela stan. De årliga protestmarscherna samlar ungefär 150 000 deltagare, dubbelt fler än invånarna i staden, och som en fortgående aktion har de mest arga aktivisterna blockerat vägen till den enorma bron som förbinder Uruguay och Argentina.

Vägen har nu varit stängd i tre och ett halvt år. Omvägen för resenärer som måste korsa floden blir väldigt lång (ett tiotal timmar i värsta fall), men myndigheterna i Argentina har hittills låtit aktivisterna hållas.

– Fabriken måste bort, vi kommer aldrig att acceptera den. Aldrig, aldrig. Vi står här tills vi dör, säger Maria-Lena, en kvinna i 50-årsåldern som bevakar avspärrningen tillsammans med ett tjugotal andra aktivister.

Nuförtiden kommer ytterst få bilar hit. Folk på båda sidor om floden vet att man tvingas vända tillbaka vid blockaden. För dem som inte känner till konflikten blir avspärrningen naturligtvis en otrevlig överraskning. Aktivisterna skyller på Botnia UPM. Och på Finland.

Text & foto: Fredrik Sonck och Heidi Grandell