Kultur kan vara farligt – i synnerhet för diktaturer. Men egentligen behöver man inte ens gå så långt. Kultur, kanske i synnerhet teatern i dess olika former, upplevs ofta av etablissemanget som obekväm. Ibland rentav som ett hot. Men just därför är det kritiska samhällsengagemang som förmedlas via kulturen – teater, litteratur och konst över huvud taget – livsviktigt. Utan denna överlever demokratin knappast.
Metsä Furiosa*, en teaterpjäs som kritiskt granskade den finska skogsjätten UPM:s verksamhet i Uruguay, uppfördes på Finlands nationalscen, Kansallisteatteri, i Helsingfors i mars.
Metsä Furiosa var ett kulturvetenskapligt samarbete mellan Uruguay och Finland. För manus och regi stod den prisbelönta uruguayanska författaren och regissören Marianella Morena.
UPM:s verksamhet i Uruguay har under årens lopp dykt upp i skandalomsusade sammanhang. Argentina protesterade mot att landet inte informerats om projektet i tid – Fray Bentos, där UPM etablerade sig ligger vid gränsen mellan Uruguay och Argentina. Miljöorganisationer och -aktivister oroade sig. Men efter att Världsbanken givit Metsä Botnia grönt ljus 2005 var det fritt fram.
Slutsatsen är att UPM eller Metsä Botnia – det vill säga Metsä Furiosa – i själva verket bedriver en form av kolonialism som inte inskränker sig till själva samhällsstrukturen och hur den förändras.
Morena stannar inte vid skogar och knappa vattenresurser. Hon tar fasta på vilka verkningar fabriksprojektet har haft på samhället på en bred front.
I den lilla staden Centenario möts människor från världens olika hörn, förhoppningar föds och blir till besvikelser i den multinationella finskstyrda skogsjättens skugga när fakta blandas med fiktion, skrev Kansallisteatteri i sin presentation av pjäsen.
Manuset bygger på intervjuer med prostituerade, jordägare och personer från andra orter och länder som av olika orsaker kommit till UPM-området. Slutsatsen är att UPM eller Metsä Botnia – det vill säga Metsä Furiosa – i själva verket bedriver en form av kolonialism som inte inskränker sig till själva samhällsstrukturen och hur den förändras. Den återspeglas i språket, den formar tänkesättet och det kroppsliga. Prostitution, drogmissbruk och människohandel följer i kölvattnet på förväntningarna om ett bättre liv.
Det är inte första gången Morena väljer en djupare granskning. I pjäsen Antigone Oriental (2013) kombinerar hon den klassiska storyn med dokumenterade upplevelser som politiska fångar, döttrar till fångar och uruguayare i exilen upplevde när militären tog makten i Uruguay 1973–1985.
Morinas sätt att ta i samhällskritiken har beröringspunkter med den uruguayanska murgan, en form av folklig gatuteater. Den framförs främst under karnevalsäsongen i början av året. Den uruguayanska murgan bygger på text och musik. Därmed står den närmare teaterkonsten än den argentinska murgan där musiken och dansen dominerar.
Murgagrupperna består vanligen uteslutande av män, högst 17 till antalet. De uppträder i något som närmast liknar maskeraddräkter. Musik och text varvas med varandra och ackompanjemanget är vanligen slaginstrument: trummor och cymbaler. På enkla gatuscener i huvudstaden Montevideo uppträder grupperna med sina humoristiska, ofta satiriska texter och sånger om samhälleliga fenomen på ett allmänt eller ett lokalt plan.
José Alanís (1939–2014) – eller Pepe Veneno, Pepe den giftige, som han kallade sig – var en av de mest kända företrädarna för just denna samhällskritiska teaterform. År 1969 grundade Alanís sin murgagrupp, La Sobrerana. När militärjuntan tog makten – i praktiken redan 1973 men officiellt först 1976 – klädde sig Alanís och hans grupp i Uruguays nationalfärger. Fjättrade vid varandra med bojor runt vristerna vandrade de genom huvudstadens gator i protest mot militären redan 1974.
Detta sågs naturligtvis inte med blida ögon av militärjuntan. La Sobrerana förbjöds och José Alanís förpassades till fängelset där han satt fängslad i tre år. När han frigivits tog han sig till Sverige. Där stannade han tills militärjuntan tvingats ge ifrån sig makten 1985.
I Stockholm jobbade han bland annat på ett dagis, men hans dröm var alltid att återvända till hemlandet. Väl tillbaka i Montevideo startade han på nytt La Sobrerana.
Det finns en förklaring till att detta samhällsengagemang genom teaterkonsten sitter djupt i just den uruguayanska kulturen. Landet har bara cirka 3,5 miljoner invånare och hälften bor i Montevideo. Uruguay kallades fram till slutet av 1950-talet för ”Latinamerikas Sverige” på grund av sin liberala syn på medborgarnas frihet. Religionsfrihet infördes på 1920-talet och pensionsåldern var 50 år. Landet var en demokrati redan när 1800-talet led mot sitt slut.
När ekonomins nedgång började på 1950-talet ökade motsättningarna i samhället. Den marxistiska gruppen Tupamaros grundades och till den anslöt sig många studerande och intellektuella.
Tupamaros började som någon form av Robin Hood-verksamhet – man konfiskerade mattransporter och delade ut dem till fattiga. Sedan utvecklades den till en väpnad motståndsrörelse. Under en storoffensiv mot Tupamaros greps tiotals av gruppens ledare och dömdes till långa straff. De utsattes för systematisk tortyr och man införde ett system med ”gisslanfångar”, det vill säga någon av de nio mest prominenta ledarna i fångenskap fick sota för eventuella försök att störta militärstyret eller opponera sig mot detta.
I det första fria valet 1985 vann vänsterkoalitionen över de två etablerade partierna. Men fattigdomen bestod på landsbygden och i småstäderna. Det är en av förklaringarna till varför Metsä-Botnia kunde inleda sin lukrativa cellulosaproduktion 2007 i den lilla staden Fray Bentos trots protester från både Argentina och vissa grupper i Uruguay.
I fjol inledde en ny fabrik – UPM2 – sin verksamhet i Paso de los Toros, också den i sydvästra delen av Uruguay.
Metsä Furiosa spelades sammanlagt bara 17 gånger. Något hopp om att den skulle tas upp på nytt finns inte. Men kritisk granskning på många plan är fortfarande lika aktuellt och inskränker sig inte till Uruguay och Latinamerika. I Finland, Sverige och Norge pågår en ständig kamp mellan urfolkens rätt till sina marker och den ökade levnadsstandard som gruvföretag och andra lockar med.
