Argentina går vänsterut medan högervåg förutspås i Uruguay

av Ana Valdés

Peronisterna med Cristina Kirchner i spetsen återtog makten i Argentina efter fyra år av nyliberalt styre. Stagnerande ekonomi och ökande brottslighet ser däremot ut att bryta 12 år av vänsterdominans i lilla Uruguay, där en koalition av konservativa nyliberaler och militarister går segervisst mot en andra valomgång. 

Både Argentina och Uruguay gick till val på samma dag förra veckoslutet, den 27 oktober. I Argentina vann peronismen redan i valets första omgång. Folket valde guvernörer, kongressledamöter och president i ett och samma val. Den stora valsegraren var partiet Frente de Todos (Allas front), en bred center-vänsterkoalition som i första hand representerar den svårdefinierbara peronismen, efter tidigare presidentparet Juan och Eva Peron. Frente de Todos segrade i såväl valet till representanthuset och senaten, och landets nya president heter Alberto Fernandez, också han framröstad från Frente de Todos. Då 97 procent av rösterna är räknade, har Fernandez fått 48 procent av väljarnas stöd, mot sittande presidenten Mauricio Macris stöd på drygt 40 procent.

Folkets missnöje med president Macri var så stort att peronisterna hade inte svårt att övertyga väljarna. Högerpresidenten Macri efterträdde vänsterledaren Cristina Fernandez de Kirchner 2015, och har drivit en starkt nyliberal, businessvänlig politik. Macri lovade “noll fattigdom” i sin förra valkampanj, men hans politik har tvärtom lett till en ökning personer som lever under fattigdomsgränsen från 29 till 35 procent av befolkningen, och han lämnar presidentposten med en argentinsk ekonomi i fritt fall och en årlig inflation på 56 procent. 

Cristina Kirchner gör nu också comeback i statsledningen som Alberto Fernandez vicepresident. Vänsterpolitikern Kirchner var under sin presidentperiod 2007–2015 en av Argentinas mest populära ledare någonsin och ledde landet under en tid av massivt ekonomiskt uppsving. Slutet av hennes period som president solkades ändå av en uppsjö av anklagelser om korruption och svågerpolitik, och en del av utredningarna om hennes förehavanden pågår fortfarande. Hennes popularitet bland arbetare och fattiga var ändå en central orsak till valsegern, menar experter. Hennes återkomst i rampljuset blev än mer symboliskt av att valet inföll på nioårsdagen efter hennes make Héctor Kirchners plötsliga död i en hjärtinfarkt, också han tidigare president. 

Den moderate peronisten Alberto Fernandez har lovat att respektera det IMF-lån på 57 miljarder dollar som hans företrädare har tagit ut för att få landets ekonomi på fötter igen. Peronisterna lovade inför valet också högre löner, sociala reformer och subventionerade bastjänster som vatten, el och gas.   

Om allt gick enligt manuskriptet i Argentina, bjöd det uruguayanska valet däremot på stora överraskningar. Frente Amplio (Breda fronten), den vänsterkoalition som har styrt landet i femton år, förlorade 200 000 röster – en hög siffra i ett litet land med kring 3,5 miljoner invånare. En högerallians kommer förmodligen att ta makten den 25 november, efter den andra valomgången. 

Ledaren för alliansen, och förmodligen nästa president, heter Luis Lacalle Pou, är son till en annan president och barnbarnsbarn till ytterligare en president. 46-åriga Lacalle företräder den nyliberala herrerismen inom Nationalpartiet, också kallat Vita partiet, som höll ställningarna i kongressvalet, och blir landets näst största parti. Lacalle är representant för Uruguays överklass. Han är jurist till utbildningen, men hans kritiker påpekar gärna att han aldrig utövat sitt yrke, att han bott hela sitt liv i en så kallad “gated community” och halkat in på en räkmacka i kongressen som 27-åring tack vare sin familjebakgrund – hans farfarsfar, den förre presidenten, var en av medgrundarna till Vita partiet. 

Det är tredje gången Lacalle ställer upp som presidentkandidat, men skillnaden denna gång är att han lyckats övertala andra högerpartier att gå samman för att slå vänsterkoalitionen Frente Amplio som samlar kommunister, anarkister, socialdemokrater och grupper som bildats ur forna gerillor. Som sin vicepresidentkandidat har Lacalle valt Beatriz Argimon, också hon jurist. 58-åriga Argimon har bakom sig en lång karriär som kongressledamot och flera framstående positioner inom Vita partiet, och har profilerat sig med sitt arbete för kvinnors rättigheter och mot våld mot kvinnor och barn. 

I presidentvalets andra omgång ställs Lacalle mot 62-åriga Daniel Martínez från Breda fronten. Martínez, tidigare borgmästare för huvudstaden Montevideo, fick ett större stöd i valets första omgång än Lacalle, men Lacalle förutspås kunna få tillräckligt mycket stöd av de övriga högerpartiernas anhängare i andra omgången för att utgå med en knapp seger ur valet. 

Med kring 40 procent av rösterna – eller drygt 900 000 enskilda röster – förblir Breda fronten Uruguays största parti. Vita partiet landar på närmare 700 000 röster, eller kring 30 procent av alla röster, och blir alltså näst störst. 

Vita partiet förknippas med stora jordägare och boskapsskötare. De speglar landets inre förhållande, deras väljare bor i småstäder som har vuxit upp i närheten av floder och åar och gamla järnvägar som transporterade de tusentals kor och får som var i början av seklet Uruguays främsta export till resten av världen.

Denna typ av boskapsskötsel krävde aldrig stora mängder arbetare; en ensam ”gaucho” kunde sköta tusentals kor och får. Och trots att landsbygden har industrialiserats en del genom etablering av pappersfabriker som UPM, har förändringen inte varit tillräcklig stor för att skapa nya röstmönster. Vita partiet ligger också nära katolska kyrkan, och många fruktar att abort igen kommer att kriminaliseras på grund av högerpartiernas framgång.

Uruguay har dragits med en stagnerad ekonomisk tillväxt och stigande arbetslöshet och brottslighet, och valresultatet har tolkats som ett uttryck för missnöje med den länge styrande vänsterkoalitionen. 

Luis Puig, en av de ledamöter från Breda fronten som nu faller ur kongressen, menar ändå att det inte är Breda frontens politik det varit fel på, utan att alliansen inte lyckats förmedla för väljarna allt det arbete som gjorts bakom kulisserna. 

– Vi måste vara tydligare och vara självkritiska. Då kommer vi igen att få folkets förtroende för att regera landet, säger Puig till Ny Tid

Känslan av en växande osäkerhet i samhället har bidragit till populariteten för kandidater som utlovar strängare straff för brott och fler poliser och övervakningskameror på gatorna. En av valets stora överraskare var partiet Cabildo Abierto, ett renodlat militärt parti som fick fick över 11 procent av alla röster bara fem månader efter att det grundats. Dess ledare Guido Maniri Rios är företrädare för Uruguays gamla militära oligarki och tjänade som överbefälhavare för landets armé mellan februari 2015 och mars 2019. Han avsattes från posten efter att han offentligt attackerat Uruguays rättssystem i samband med utredningar om människorättsbrott under militärdiktaturen 1973–1985. Det är bland annat hans väljare som väntas ställa sig bakom Luis Lacalle Pou i valets andra omgång den 25 november och bereda väg för en konservativ högerpolitik med austerity-åtgärder, ökad polisiär närvaro och en katolskt moralkonservativ ideologi.

Ana Valdes & Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.