För att kunna sätta in den pågående israeliska krigsoperationen mot Gaza i ett sammanhang måste vi också förstå det nästan 130 år långa koloniseringsprojektet i Palestina. Forskaren Mikko Joronen öppnar här upp den historiska och strukturella bakgrunden till den sionistiska bosättarkolonialismen.
År 1897 hölls den första Sionistiska kongressen i Basel, Schweiz. På kongressen formulerades det så kallade Baselprogrammet, där målet för den Sionistiska världsrörelsen slogs fast: att upprätta ett nationellt hem för judarna i Palestina (’ErezIsrael’). Fyra sätt för att uppnå detta presenterades, varav det första var koloniseringen av Palestina genom bosättning.
Man kan också se den nationalistiska strävan som kännetecknande för den sionistiska bosättarkolonialismen. I allmänhet är det territoriell expansionen av en viss nation eller stat genom att bosätta befolkningen i nya områden som ligger till grund för bosättatkolonialistiska projekt. I sionismens fall kombinerades ändå de kolonialistiska strävandena med målsättningar om att bygga både en nation och en nationalstat. I början var rörelsen marginell, både vad gäller dess idéer och dess stöd, och även om dess bakgrund var de grymheter som framför allt ryska judar utsattes för, åtnjöt den inte något särdeles stort stöd bland judarna globalt. Rörelsens politiska strävan att förvandla den judiska diasporan till ett nationellt projekt knutet till en viss region sågs bland många judar som ett försök att rycka upp judiska samhällen från de områden där de var bosatta, vare sig det var i Europa eller någon annanstans i världen.
Britterna gör entré
År 1917 förändrades ändå läget plötsligt. Palestina hade tillhört det Osmanska riket men ockuperades efter första världskriget av det brittiska imperiet. I den så kallade Balfourdeklarationen gav britterna sitt stöd till sionisternas strävan, sitt stöd till sionisternas strävan att upprätta ett nationellt hem i Palestina, i enlighet med Baselprogrammet. Bakom detta låg flera faktorer, från den sentimentala kristna sionismen hos flera av den tidens brittiska ledare (särskilt Lord Balfour och premiärminister David Lloyd George) till försök att dölja Storbritanniens imperialistiska ambitioner genom ett synligt stöd till det judiska nationella projektet. Deklarationen var redan från början problematisk, och som Edward Said sammanfattar i sitt verk The Question of Palestine (1979), uttryckte i deklarationen en europeisk stat stöd för en annan utländsk grupp angående utomeuropeiskt territorium, utan hänsyn till lokalbefolkningens önskemål eller närvaro.
Det senare särdraget – att ignorera närvaron av och önskemålen hos lokalbefolkningen i de koloniserade områdena – är också något som förenar bosättarkolonialistiska projekt. Såväl i Palestina som i Australien och Amerika har nybyggarna sett sig själva som hårt arbetande pionjärer som ”sätter i skick” ett försummat land, utrustade med gudomlig rätt eller eller en rätt baserad på rasmässig överlägsenhet att ta över ”det som tillkommer dem”, utan någon tanke på dem som redan bor och lever i de koloniserade områdena.
Detta åsidosättande, idén om den europeiska överlägsenheten och gynnandet av en utomstående grupp, utmynnade bland lokalbefolkningen i Palestina i uppror, strejker, demonstrationer och slutligen en revolt i slutet av 1930-talet, som britterna kväste med våldsamma metoder. Sionisternas nationalistiska strävanden uppfylldes delvis på 1940-talet i och med den utveckling som ledde till upprättandet av staten Israel. När britterna drog tillbaka sitt stöd för Balfourdeklarationen år 1939 började sionistiska miliser och väpnade grupper hota den brittiska överheten genom mord, terror och bomber. Segrarna i andra världskriget var mycket ovilliga att ta emot den flyktvåg som skapades i och med Förintelsen och andra världskriget. Detta satte press på britterna, som 1946 beslöt att dra sig ur Palestina, och flyttade på så sätt ansvaret för Palestinafrågan till det nyinrättade FN.
Segrarna i andra världskriget var mycket ovilliga att ta emot den flyktvåg som skapades i och med Förintelsen och andra världskriget.
FN presenterade också 1947 en plan för en uppdelning av Palestina. Enligt planen skulle två tredjedelar av territoriet som under den tiden beboddes av palestinska kristna och muslimer (som de kallades i den brittiska folkräkningen) ges till den judiska staten. Efter beslutet inledde sionistiska miliser etniska rensningar över hela Palestina, även i områden som FN inte hade planerat för staten Israel. I och med Israels självständighetsförklaring 1948 ingrep de omgivande arabstaterna och förklarade krig mot Israel. I och med kriget expanderade Israel till de territorier som det internationella samfundet sedan dess har erkänt som gränserna för staten Israel.
Vi måste minnas Nakba
Bosättarkolonialistiska projekt kännetecknas främst av bosättning av områden. Det handlar inte bara om exploatering av arbetskraft eller resurser, utan om försök att skapa en ny suveränitet och en ny känsla av tillhörighet. I vägen för ett sådana projekt står framför allt de människor som redan bor i de koloniserade områdena – deras kultur, äganderätt, historia, seder, deras former av politisk organisering, tillhörighetskänsla, och helt enkelt deras blotta närvaro. I forskningslitteraturen som handlar om nybyggarkolonialism talar vi generellt om ’elimineringen av det nativa’. Eliminering kan vara både assimilering i den nya bosättarkulturen och överföring av administration och högsta beslutanderätt till de koloniala bosättarna, eller så kan den yttra sig i olika direkta former av våld, såsom utvisningar, etnisk rensning, placering av ursprungsbefolkningen på reservat eller folkmord.
I Palestina intensifierades de bosättarkolonialistiska processerna särskilt efter 1967, då Israel ockuperade Västbanken, Gaza och östra Jerusalem (inklusive Golanhöjderna och Sinai; det senare återlämnades till Egypten 1979) och började bygga bosättningar på de ockuperade palestinska områdena. Samtidigt är det skäl att minnas att åren före och efter upprättandet av staten Israel, enligt palestinierna själva, var katastrofala (Nakba). Under denna tid tömdes och förstördes cirka 500 palestinska byar, befolkningen tvångsförflyttades och etnisk rensning riktades mot den. Cirka 15 000 människor dödades och mer än 700 000 palestinier flydde till grannländerna.
I denna process bildades också nuvarande Gazaremsan, vars befolkning nästan huvudsakligen består av palestinier som flytt från kriget i närheten av den egyptiska gränsen. En stor del av de som deporterades och flydde till de här områdena är fortfarande flyktingar, trots att FN redan i december 1948 gav palestinska flyktingar rätt att återvända till sina hem på nuvarande Israels territorium. De palestinier som överlevde deportationerna och våldet är nu Israels palestinska minoritet, som levde under militärlag fram till 1966. Efter ockupationen 1967 infördes nya militärlagar, med medföljande urval av metoder, för att kontrollera den palestinska befolkningen i de ockuperade områdena.
När vi talar om att den palestinska befolkningen på Västbanken trängs in på allt mindre områden, om Gazas mega-Bantustan och om det israeliska apartheidsystemet – som i dagens läge är allmänt erkänt som just ett apartheidsystem av FN, icke-statliga organisationer och forskare – bör vi inte enbart fästa uppmärksamhet vid utvecklingen efter 1967, utan också vid de konvergerande mål som sedan Baseldeklarationen har styrt koloniseringen av Palestina. Även om den sionistiska rörelsens nationalistiska mål legitimerades av det internationella samfundet i och med upprättandet av den judiska staten 1948, kan detta inte anses vara fallet i fråga om dess bosättarkolonialistiska mål, som visserligen på många sätt är kopplade till den nationalistiska tanken.
Den smygande koloniseringen
När man granskar den rådande situationen kan separationen av den koloniserade befolkningen från de koloniserade områdena betraktas som en av de centrala bosättarkolonialistiska mekanismerna. I denna geografiska process står frågan om marken, dess (åter)bebyggelse och ägande i centrum, även om det de här mekanismerna naturligtvis också är starkt kopplade till administrativa och juridiska strukturer och metoder för kulturell, social och ekonomisk eliminering. Verktygsbacken innehåller också militärjuridiska och -administrativa metoder som syftar till att ”legalisera” markrofferi, vilket ofta kombineras med säkerhetsjargong och byråkratisk tröghet.
Den kombinerade effekten av allt detta är att områden som ägs och bebos av palestinier enkelt kan konfiskeras och deras bostäder placeras under rivningsorder, medan palestiniernas ”rätt att kräva rättigheter” performativt kan spelas upp i oändliga teatraliska administrativa och rättsliga processer.
Dessa långsamma processer upprätthåller och skapar överlappande sårbarheter. Den långsamma rytmen och väntan gör dessa förtrycksmekanismer och tillhörande former av eliminering mindre spektakulära och synliga, vilket högst antagligen är en medveten strategi. På så sätt förverkligas elimineringsprocessen som ett långsamt fortskridande våld, vars smygande kolonisering som går framåt hus för hus och kulle för kulle, sällan väcker stora internationella reaktioner.
Utlokaliserat ansvar
Rytmernas betydelse för bosättarkolonialistiska elimineringsprocesser är också central, eftersom förändringar i intensiteten inte bara brukar leda till att den utländska pressen vaknar upp, utan de är också en central del av bosättarkolonialismens dynamik.
Med det sistnämnda menar jag inte bara att en accelererande intensitet skapar gynnsamma omständigheter för elimineringsprocesser, vilket är fallet just nu på Västbanken, i skuggan av den katastrofala situationen i Gaza. Även om den här typen av acceleration av våld och dess koppling till förändringar i opinionen är en viktig del av koloniseringens dynamik, måste förhållandet mellan krypande och accelererande eliminering i sig ses som en central spänning som driver kolonisationsprocesser.
Spänningen kan särskilt ses i sättet på vilka de israeliska ockupationsmyndigheterna och de civila bosättarna och deras bosättarorganisationer interagerar med varandra. Bosättarorganisationerna får inte bara utföra en stor del av statens smutsiga arbete. Organisationer som Regavim utmanar också aktivt statens långsamma elimineringsmetoder, bland annat på rättslig väg, och erbjuder ockupationsmakten innovativa kontrollverktyg, till exempel drönarenheter som har utvecklats för att upptäcka ”olaglig” palestinsk bebyggelse. Idag har en del av statens säkerhets-, kontroll- och administrationsmaskineri utlokaloserats till dylika privata koloniala säkerhetsentreprenörer. Elimineringsproceserna uppstår alltså ur åtgärder som utnyttjar och vidgar ett antal spänningar som hänför sig till att makten decentraliseras genom en fördelning mellan den privata och den offentliga sektorn, genom utlokalisering och att statens befogenheter utmanas. Här ingår också att ta rätten i sina egna händer och att dra i den juridiska och administrativa bromsen.
På så sätt blir de handlingar som accelererar och ökar våldets intensitet osynliga, eller försvinner bakom processer som framstår som komplexa, motsägelsefulla och kaotiska.
När det gäller Västbanken är det viktigt att förstå att gränserna mellan de palestinska områdena och israeliska bosättningar är elastiska. Forskningslitteraturen talar om strukturerat kaos och medveten förvirring, som ger upphov till otydliga och levande gränszoner. I dessa zoner är makten fördelad mellan olika aktörer, inklusive statsförvaltning, politiker, småsuveräner (militära befälhavare och soldater), civila bosättare och bosättarorganisationer. De här decentraliserade elimineringsprocesserna, som fungerar genom komplexitet och korskörning, möjliggör framför allt flexibla ad hoc-beslut. Hit hör till exempel utvidgningen av bosättningarna genom ”utposter” som bosättarna ofta olagligt etablerar genom att utnyttja den rådande situationen.
Det här sker till exempel då palestinska byar i anslutning till israeliska bosättningar stängs på grund av utegångsförbud som ålagts dem. De här expansiva utposterna består ofta av flyttbara bostäder och husvagnar, och kan senare officiellt införlivas med bosättningsområdet, men också evakueras av staten vid behov, om nybyggarnas accelererande åtgärder är för intensiva, för omfattande eller drar till sig för mycket internationell uppmärksamhet.
Bosättarorganisationerna får inte bara utföra en stor del av statens smutsiga arbete. Organisationer som Regavim utmanar också aktivt statens långsamma elimineringsmetoder, bland annat på rättslig väg, och erbjuder ockupationsmakten innovativa kontrollverktyg, till exempel drönarenheter som har utvecklats för att upptäcka ”olaglig” palestinsk bebyggelse. Idag har en del av statens säkerhets-, kontroll- och administrationsmaskineri utlokaloserats till dylika privata koloniala säkerhetsentreprenörer.
Västbanken i skymundan
De bosättarkolonialistiska strävandena är naturligtvis också kopplade till många andra tekniker för eliminering, såsom tvångsförflyttningar av befolkningen, rivning av hem, byggande av bosättningar och rent folkmord. Den pågående förstörelsen av Gaza är inte heller en enskild krigs-/specialoperation som startade den 7 oktober 2023, utan ett av många uttryck för elimineringsprocessen, med dess massiva förstörelse och förslag om att flytta befolkningen någon annanstans.
Situationen i Gaza har blivit katastrofal under de senaste 19 veckorna. FN och många forskare på området har i månader varnar för att situationen uppvisar tecken på folkmord, och nu tas frågan upp vid Internationella domstolen i Haag, på initiativ av Sydafrika. Mer än 70 procent av alla byggnader i Gaza har raserats till marken, mer än 25 000 människor har dött (varav uppskattningsvis 70 procent civila och 40 procent barn), flera tusen saknas (troligen under spillrorna) och mer än 80 procent av befolkningen i Gaza flyr det massiva bombardemanget utan att kunna lämna området.
I och med att allt fokus ligger på Gaza, och i och med att de västerländska statsledarnas stöd till Israel fortfarande är starkt (trots att leden börjar rämna), har koloniseringsprocesserna och den direkta terrorn på Västbanken tillåtits accelerera utan större internationell indignation. Palestiniernas situation har blivit allt mer osäker på grund av massiva militära operationer riktade mot de palestinska städerna på Västbanken (Jenin, Nablus, Tulkarem, Hebron, etc.). Mer än 350 människor har dödats på Västbanken sedan den 7 oktober och tusentals har arresterats (många av dem sitter i administrativ fångenskap utan rättegång). Razzior utförs dagligen, medan bosättargrupper som har beväpnats av den israeliska staten patrullerar på gatorna och vid palestinska byar nära bosättningarna. De framför hot och krav, särskilt i områden där bosättningstrycket tidigare har varit mindre intensivt. Många av de som stöder den här verksamheten, inklusive de sittande ministrarna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, stöder öppet en politisk lösning som skulle innebära en stat i en region för en etnisk grupp – judarna. Oviljan att ge plats för bildandet av en palestinsk stat måste även den förstås som en bosättarkolonialistisk strävan till eliminering.
Skribenten är universitetsforskare vid Tammerfors universitet.
Översättning: Janne Wass
Foto: Library of Congress
