Beskedet om att oppisitionspolitikern och aktivisten Aleksej Navalnyj är död känns som den sista spiken i kistan för hoppet om en förändring i Ryssland inom en överskådlig framtid. Navalnyj uppges ha avlidit i fångenskap, någon officiell dödsorsak har inte uppgetts. Vare sig det handlar om att han avlidit på grund av de rapporterat omänskliga förhållanden han utsatts för i fängelset, eller regelrätt mord, har Putin otvivelaktigt Navalnyjs blod på sina händer.
Juristen Navalnyj blev känd inom oppositionella kretsar i början av 2000-talet tack vare sin blogg, där han avslöjade korruption inom den ryska offentliga sektorn och bland landets Putinvänliga oligarker. Putinregimens genomskinliga försök att tysta ner honom gjorde Navalnyj till en internationell kändis, och snart var han ockå i Ryssland populär nog för att utmana regimens gunstling i Moskvas borgmästarval 2013, ett val där han, trots att det med största sannolikhet förekom utbrett valfiffel, fick hela 27 procent av rösterna och var på vippen att tvinga Kremls kandidat till en andra omgång.
Uppenbarligen var det detta val som blev droppen för Putin. Nya påhittade åtal om skattefiffel började hagla mot Navalnyj, han utsattes för syraattacker och till slut för ett mordförsök utfört av den ryska säkerhetspolisen FSB. Efter att hans kalsonger förgiftats med ett nervgift (det går inte att hitta på sånt här), fördes han i ilfart till specialvård i Tyskland, och många antog att han skulle stanna där i exil. I stället valde han att återvända till Ryssland, där han utan omsvep sattes i fängelse, igen åtalad för skattebrott – ett synnerligen populärt brott bland oppositionspolitiker i Ryssland, speciellt då de ska ställa upp i val.
Man kan fråga sig varför Navalnyj agerade tvärtemot allt sunt förnuft och valde att återvända, trots att han visste att han skulle fängslas, och antagligen inte komma levande ut ur fängelset. Själv har han sagt att han övervägde att förbli i exil och fortsätta sin aktivism från utlandet, men kom fram till att det inte var möjligt för honom att bedriva sin antikorruptionsverksamhet och sin politiska aktivism om han inte befann sig i Ryssland. Navalnyj har varit noga med att inte förväxlas med de oppositionella oligarker som flytt landet för att syssla med oppositionspolitik på distans, från säkerheten i någon europeisk eller amerikansk lyxvilla. Hans styrka har alltid varit hans image som “en man av folket, tillsammans med folket”. Han har gjort det tydligt att han inte kommer att låta sig skrämmas, varken till tystnad eller bort från Ryssland. “Ryssland är mitt hem”, har han ofta upprepat, och bedyrat att han är redo att ge sitt liv för kampen för frihet och lycka i Ryssland. Att han menade allvar med detta blev tydligt då han återvände till Ryssland strax efter mordförsöket på honom.
Navalnyj var inte oproblematisk, och det är tvivelaktigt om han på allvar skulle ha haft möjlighet att utmana Vladimir Putin, även om han fått göra det i fria val. Han framställde sig gärna som en folkets man, men appellerade i första hand till unga, urbana, akademiskt utbildade ryssar. Inom den ryska vänster och den antifascistiska rörelsen var Navalnyj något av ett rött skynke på grund av att han ställvis flörtade med nationalistiska rörelser – rörelser som han ansåg att var nödvändiga att få med i en kamp för förändring i landet. Han byggde upp sin rörelse på att kritisera och avslöja makten – men om han verkligen hade en genomförbar vision för ett rättvist och demokratiskt Ryssland som han skulle ha kunnat ena det vidsträckta landet bakom är oklart.
Men trots sina tillkortakommanden var Navalnyj ändå en symbol för att motstånd fortfarande var möjligt i Ryssland. Efter att röster som Novaja Gazeta och Rain TV kushats till tystnad för sin egen överlevnads skull, fanns åtminstone Navalnyj, som med ett evigt pillemariskt leende fortsatte peta Putin i ögat, trots mordförsök och fångenskap. Men Navalnyjs makt byggde på en plattform han skaffat sig medan det ännu fanns en tillstymmelse till yttrandefrihet och oppositionell aktivism i Ryssland, innan kriget mot Ukraina slutgiltigt förvandlade Ryssland till en polisstat, en tyranni. Det är i dag inte möjligt för en ny Aleksej Navalnyj, en ny Pussy Riot att växa fram i landet. Den sista rösten för frihet och demokrati har tystats. Hoppet ligger nu hos den stora tysta massan i Ryssland, och i att måttet en dag ska vara rågat också för den.
1 kommentar
Så insiktsfull kommentar. Snabbt jobbat på denna sorgens fredag.