Etikettarkiv: Nekrolog

Kultur, Litteratur

Arto Paasilinna skapade ett manligt reservat

Lämna en kommentar

Arto Paasilinna fick sitt internationella genombrott i mitten av 1990-talet. Harens år översattes till svenska 1992 och följdes av en rad andra romaner. Plötsligt läste alla i Sverige Paasilinna. Även jag läste honom i Camilla Frostells svenska översättningar: Den ljuva giftkokerskan, Livet är kort Rytkönen lång, Den ylande mjölnaren, Kollektivt självmord. Min egen favorit var nog Livet är kort Rytkönen lång, en munter och tillika urfinsk road movie som får en bokstavligt talat explosiv kulmen. Prosten Huuskonens bestialiska betjänt blev någon gång efter sekelskiftet dassläsning på landet, och hade såvitt jag minns gynnsam inverkan på peristaltiken.   

Men någon gång i slutet av förra decenniet tappade jag bort Arto Paasilinna. Jag läste en ny roman – jag minns inte längre vilken – och jag kände igen teman och stilgrepp, berättelsen tycktes mig med ens förutsägbar och tråkig. Upprepningen är en djävul som hotar alla produktiva författare, och Arto Paasilinna var produktiv: totalt 44 titlar blev det sedan debuten 1964. 26 romaner har till dags dato kommit på svenska.

Det är alltså flera år sedan jag läste Paasilinna. När nyheten om hans död kom i mitten av oktober gick jag till bokhyllan – och hittade ingenting av Paasilinna där, fastän jag inte minns när jag skulle ha gjort mig av med hans böcker. Några dagar senare har jag ärende ut på landet och passar på att kika in i lillstugan, där det står någon hyllmeter med deckare och allsköns andra pocketböcker, sådant man kan läsa och läsa om en lättjefull högsommardag. I lillstugan hittar jag faktiskt två pocketböcker av Paasilinna: De hängda rävarnas skog och En lycklig man. De känns helt obekanta. Jag ögnar igenom baksidestexterna. Jag måste ju ha läst dem. Men jag minns ingenting av innehållet.

De fick följa med när jag reste över till Finland, och jag måste erkänna att reslektyren var underhållande.

Humor i förbigående

Det är lätt att förstå Paasilinnas stora popularitet, såväl i hemlandet som utanför dess gränser. Han kunde konsten att berätta en god historia och dra läsaren med sig från första sidan. Han var rolig. Humorn genomsyrade allt han skrev, och den var aldrig ansträngd utan integrerades i texten på ett självklart vis som är svårt att göra rättvisa åt. Paasilinna berättade inte roliga historier, han gestaltade sin humor genom att dra ett händelseförlopp bortom gränsen till det absurda. Som alla stora humorister förstod Paasilinna att man måste hålla en mycket allvarlig ton för att det ska bli riktigt roligt. En bra historia ska återges liksom i förbigående, och berättaren får inte låtsas om att det är roligt. Börjar han själv fnissa är allt fördärvat.

Jag sitter med De hängda rävarnas skog i baren på färjan till Helsingfors och fnissar för mig själv. Paasilinna hanterar intrigens många tvära vändningar skickligt och med mycken fantasi. Det finns ett ord som kan sättas på den här boken: berättarglädje. Så hör ju De hängda rävarnas skog hemma i mitten av författarskapet, romanen utkom ursprungligen 1983. Vid det laget hade Paasilinna uppenbarligen lärt sig att hantera sina episka verktyg, och rutinen hade ännu inte tagit över.

En man i en Ayn Rand-drömvärld

En lycklig man utkom redan sju år tidigare, året efter genombrottet med Harens år 1975. Här är hjälten den storväxte ingenjören Akseli Jaatinen, som kommer till Granbacka, ett samhälle någonstans i Finland, för att leda anläggandet av en ny bro. Jaatinen är en typisk Paasilinna-hjälte: företagsam, intelligent och hederlig; under den lite skrovliga ytan klappar ett gott hjärta och han saknar inte känslor. Han är en hygglig karl, helt enkelt. I begynnelsen går brobygget undan med fart, ty Jaatinen är inte bara en kompetent ingenjör utan också en god arbetsledare som förstår att det lönar sig att ha bra relationer till arbetsstyrkan. Men det skär sig mellan den hyggliga ingenjören och de styrande i Granbacka. Berättelsen når en första kulmination i skildringen av ett kaotiskt midsommarfirande, som får vittgående konsekvenser för ingenjör Jaatinens del. Han får sparken av statliga Väg och Vatten. Till råga på allt har Jaatinen hunnit bli kär och fått ihop det med kommunsekreterare Irene Koponen. Problemet är bara att den vackra kommunsekreteraren inte begriper vem hon delat säng med förrän på morgonen. När hon blir på det klara med att hennes nattfriare är samme man som av länsmannen och kyrkoherden utmålats som en skurk kastar hon ut Jaatinen.

Men Jaatinen vägrar erkänna sig besegrad. Som den typiske Paasilinna-hjälte han är går han till motangrepp och efter en rad förvecklingar står han till slut som segrare. Jaatinen blir storföretagare i Granbacka och den som styr i kommunen. Under vägen har han fått ihop det med ännu en kvinna, läroverksrektorns hustru Lea Rummukainen, som blir gravid. Men han är fortfarande lika förälskad i kommunalsekretaren. Jaatinen sköter också det här på sitt sätt.

Egentligen är En lycklig man en alldeles hemsk bok. Romanen är en okritisk hyllning till entreprenören, den företagsamme mannen som med fiffighet och hårt arbete överkommer alla hinder och regler. Det slutar med att han bygger ett hus i Granbacka med mittdel och två flyglar. I flyglarna inhyser han sina bägge hustrur, Lea och Irene.

En lycklig man är en naiv dröm om manlighetens totala seger, kryddad med en smula inspiration från Ayn Rand, i finsk light-version. Jag föreställer mig att romanen måste ha uppfattats som minst sagt provokativ i det sena 70-talets Finland. Inte minst kvinnorna är här, som i så många andra av Paasilinnas romaner, pappersdockor sedda genom det manliga ögat; de får nöja sig med rollen som subjekt för de manliga hjältarnas agerande. Eller så är de, som ”skoltgumman” Naska Mosnikoff i De hängda rävarnas skog, också upprorsmakare. Den 90-åriga Naska, världens äldsta skoltsame, vägrar nämligen att låta sig tas in på ålderdomshemmet i Enare, rymmer och hamnar ute i ödemarken hos förbrytaren Oiva Jantunen och den alkoholiserade majoren Sulo Remes, som av olika skäl har valt att dra sig tillbaka från civilisationen. Här blir hon ett slags piga åt de två herrarna och extramormor åt de två lyxprostituerade som våra hjältar låter flyga in från Stockholm. Naska Mosnikoff skildras med ett slags nedlåtande vänlighet, som inte borde vara obekant för den som läst sin Paasilinna.

Upprepningarna övertydliga

Så var ju kritikerna långt ifrån nådiga mot Arto Paasilinna, och något Finlandiapris fick han aldrig, till skillnad från sin äldre bror Erno. Men han var och är populär – framför allt bland manliga läsare. Han skriver lättläst, texten flyter muntert fram, språket är enkelt och rättframt och ställer inga stora krav på läsaren. Hans hjältar är ofta skurna enligt samma, tämligen enkla och rätt platta mall, det behöver man inte läsa många böcker för att upptäcka; vissa typer har en benägenhet att återkomma, som den förbittrade yrkesmilitären med olycksalig smak för pomeransbrännvin.

Med åren tycks Paaslinnas skrivande gå allt mer på rutin. Det syns i såväl handling som i personskildringen. Han hemföll åt att återanvända gamla grepp, och det kan man göra så länge läsarna inte upptäcker det. Men tyvärr blev upprepningarna allt tydligare hos Arto Paasilinna.

En viktig orsak till hans stora framgångar är, tror jag, att många helt enkelt känner sig trygga i Arto Paasilinnas sällskap. Hans berättarkonst fungerar som ett maskulint reserverat där läsaren inte behöver riskera mycket. N

Text Lars Sund
Foto Basso Cannarsa/Opale

Redaktionellt

Peter Lodenius är död

Lämna en kommentar

Den finlandssvenska vänster- och kulturtidskriften Ny Tids långvariga chefredaktör Peter Lodenius är död. Lodenius avled fridfullt i sitt hem i Helsingfors, ett stenkast från Ny Tids redaktion, på söndag kväll. Han blev 76 år gammal.

Peter Lodenius var journalist i tredje led. Hans farfar Elias Lodenius var chefredaktör för Åbo Underrättelser 1909-1919, och fadern Erik Lodenius var chefredaktör för Österbottningen 1947-1949, ekonomisk redaktör för Hufvudstadsbladet i över 25 år efter det, och under en kortare tid också tidningens tjänsteförrättande chefredaktör. Peter själv tog kandidatexamen i statskunskap och arbetade som utrikesjournalist på Finska Notisbyrån 1966-1973.

1973 rekryterades Peter Lodenius till DFFF:s svenskspråkiga veckotidning Folktidningen Ny Tid, i folkmun FNT, sedermera bara Ny Tid. Lodenius skulle egentligen efterträda långvariga chefredaktören Mikael Romberg – den enda person som suttit längre på tidningens chefredaktörspost än Lodenius själv. Lodenius politiska linje var dock något av ett frågetecken för tidningens direktion, som i sista minuten fick kalla fötter och i stället kallade in Ny Tids långvariga medarbetare, riksdagsmannen Georg Backlund från sin pensionering. Lodenius blev ”degraderad” till redaktionssekreterare. 1977 efterträddes Backlund av Johan ”Seppi” von Bonsdorff, och tillsammans började de båda att förvandla Ny Tid från en renodlad partitidning till en journalistiskt ambitiös samhälls- och kulturtidskrift med fokus på utrikesreportage och -analys.

Lodenius blev själv chefredaktör 1985 och arbetade på den posten till år 2000. Under den tiden föll Sovjetunionen, och DFFF förvandlades till Vänsterförbundet. I samband med händelserna 1990-1991 frigjorde sig Folktidningen Ny Tid från partiet och grundade det läsarägda bolaget Tigertext Ab som gav ut Ny Tid fram till 2016. Efter chefredaktörskapet fortsatte Lodenius som specialredaktör på tidningen ända till sin pensionering 2007 (och i praktiken några år till, fast oavlönad). Efter sin pensionering skrev Lodenius regelbundna kolumner för Vänsterförbundets tidning Kansan Uutiset, och medverkade också med kolumner i till exempel Suomen Kuvalehti, på tankesmedjan Magmas webbsida, och fortsatte skriva analyser och reportage för Ny Tid.

Under 2000-talet skrev Lodenius också flera böcker om vitt skilda ämnen. 2003 kom boken Bushs nya värld – Ett imperium föds, 2004 Islam och moderniteten och 2006 Ukraina – I Europas mitt. Böckerna publicerades av Ny Tid/Tigertext på svenska och Like på finska. 2015 gav han ut två böcker: Turkki pintaa syvemmältä (Into Kustannus) och Ukraina – Gränslandet (Schildts & Söderströms), den senare tillsammans med journalisten Anna-Lena Laurén och fotografen Niklas Meltio.

Lodenius tilldelades statens informationspris (tillsammans med resten av Ny Tids redaktion) 1992 för tidningens bevakning av omvälvningarna i Europa under åren kring Sovjetunionens fall, 1995 förlänades han med det prestigefyllda Topeliuspriset, 2006 med Allmänna journalistförbundets pris för sitt livsvärv som journalist och 2008 blev han belönad av Svenska litteratursällskapet för boken Ukraina – I Europas mitt.

Allmänna journalistförbundet beskrev i sin prismotivering Peter Lodenius som ”en långa linjens grävande journalist i ordets bästa bemärkelse”, och fortsatte: ”Lodenius har skrivit om världen och i synnerhet tredje världen i fyra årtionden – långt innan man började tala om globalisering. Han har lyft fram saker och områden som de stora medierna inte har orkat fördjupa sig i.” Förbundet noterade också att Lodenius ”var med och introducerade gröna idéer, feminism och globaliseringskritik i den finländska debatten.”

I över 30 års tid, om inte 40, var Peter Lodenius specialitet den så kallade ”Tredje sidan” eller ”Överblicken” i Ny Tid. Trygve Söderling, som arbetade som redaktionssekreterare på tidningen under större delen av 1990-talet, beskrev i ett specialnummer i samband med Lodenius pensionering 2007 denna sida som en ”helsida med citat, en sillsallad av plock&fynd-karaktär [… som] började som vampyrjournalistik men snabbt [blev] ett 1+1=5-fenomen och ett fortlöpande montage av kritisk, helt annorlunda information om allt från finska kvällspresskandaler till världens militärreligiösindustriella komplex. De nya kombinationerna, de oväntade källorna och friheten att handla om och kommentera precis vilket ämne som helst måste vara del av förklaringen till att Peters klippspalt alltid varit den enda sida i tidningen som alla Ny Tids läsare garanterat har läst.”

Lodenius var fram till sin död, trots perioder av allvarlig sjukdom, ständigt aktiv i Ny Tids understöds- och senare utgivarförening Tigern, och planerade ännu under vintern 2018 nya artiklar för Ny Tid.

Han sörjs närmast av sina syskon, sin mamma och dotter.
*******

”För en man som pratade så långsamt som Peter Lodenius var det ett smärre mirakel att han under sin karriär hann tala med så många människor. Peters makalösa nätverk sträckte sig över hela världen, och nästan varje gång man såg honom var han på väg för att träffa någon av sina tusentals bekanta för att uppdatera sig om något ämne som han förkovrade sig i. Då jag under min chefredaktörstid träffat journalister och vänsterfolk ur den äldre generationen, har deras avskedsfras alltid varit: ’Hälsa Peter då du ser honom!’

Peter VAR Ny Tid: hans vision av Ny Tid som en analytisk, men nyfiken och fördomsfri tummelplats för vänsteridéer, där högt och lågt kunde blandas, genomsyrar tidskriften än i dag. Hans arbetsmoral och osläckbara kunskapstörst gjorde honom till ett vandrande uppslagsverk, i synnerhet vad utrikesangelägenheter beträffar. Den höga abstraktionsnivån på hans ibland till och med överlånga texter lade basen för Ny Tids ambition att erbjuda innehåll med tuggmotstånd – få skribenter har dock lyckats överträffa det sätt på vilket Lodenius lyckades smyga in sin underfundiga humor i de mest allvarliga sammanhang.

Om Peter Lodenius trots sitt unika livsverk förblivit en doldis, har han delvis sig själv att skylla – det var så han ville ha det. Peter gjorde aldrig något väsen av sig, och blev alltid förlägen då någon annan gjorde det.

Peters värme, hjälpsamhet, solidaritet och ständigt goda humör har varit en oumbärlig resurs för Ny Tid i 45 års tid. Det är inte bara en stor journalist som gått ur tiden, vi har också förlorat en mycket kär vän.”

— Janne Wass, chefredaktör för Ny Tid
*********

Sagt om Peter Lodenius i samband med hans 65-årsdag och pensionering 2007:

”Jag mötte Peter Lodenius första gången på Folktidningen Ny Tids redaktion på 1970-talet. Jag visste inte då att den där mannen som satt dold bakom lutande tidningshögar, anteckningsblock och matrester skulle bli mitt universitet för lång tid framåt. Han lärde mig vänsterpolitik, solidaritet, journalistik, vänskap och något om svampplockning. Han fanns till hands i svåra situationer, sådana situationer som feminister och folkbildare kunde råka ut för när striden mellan folkdemokrater, kommunister, socialister, trotskister, maoister och andra tänkare svallade som värst. Peter noterade och skrev promemorior om vad som sagts och utspelats vid olika möten. Carita Nyström och jag, nyanställda vid Folkets Bildningsförbund, var mestadels alldeles för upprörda för att hinna lägga märke till detaljer. Men Peter stödde och uppmuntrade, satte mången gång sin egen position på spel för oss. […] Peter är både central och marginell. Folk säger att han är arbetsnarkoman, vilket han är. Men han är också en vandrare i djupa skogar, där inga förhatliga cocktailparties, inget minglande, inga gruppmöten kan hållas. Kanske går han där och funderar på böcker han ännu ska skriva, resor han vill företa sig. Kanske han bara ser sig omkring och njuter av naturens underligheter.”

— Birgitta Boucht, författare

”Jag kom till Ny Tid 1990 som vikarie. Mamma var orolig innan och hade lärt mig att säga “Ei ole raha.” Minns först ett möte av nåt slag. Peter Lodenius tar golvet med världens bästa inledningsreplik: ”Detdär”, följt av ingenting och ingenting, bara en lång paus. Jag hade aldrig träffat karln förr men förstod ändå instruktionerna.”

— John Swedenmark, översättare

”Peter Lodenius hör till dem som jag helt enkelt beundrar. Det är lätt att säga så om ’stora män’ som man aldrig har mött, men Peter är en stor man som jag känt länge. Trots det beundrar jag helt enkelt hans kunskaper, flit, omdöme, kapacitet, kontakter, blick för vad som håller på att bli viktigt, osjälviskhet, hovsamhet och uthållighet. Jag vet inte om det var Peter som präglade devisen ’Någon måste visa vägen’ som fanns på Ny Tids t-skjortor, men han har visat vägen – inte genom att peka ut den – utan genom att själv gå den och genom att förbättra kartan för oss andra.”

— Jan Otto Andersson, nationalekonom

”Jag har alltid fascinerats av att Peter är på en gång så kunnig OCH anspråkslös, så engagerad OCH vänlig. Ovanlig journalist. Orädd grävare. Unik kulturbärare.”

— Kristin Olsoni, regissör

”Peter kanske är nära Jesus, jag vet inte, jag tänker mig honom som en kombination av buddha och orakel.”

— Ann-Christine Snickars, kulturkritiker

”En natt för många år sedan drömde jag att Peter bodde på Ny Tids redaktion på Kabelfabriken. Hans säng stod i ett ljust rum med fönster ut mot Drumsö, som på en kommandobrygga. Det var en vacker bild – men ännu inne i drömmen fick jag en känsla av att det var någonting som inte stämde. Och när jag förra våren för första gången på länge besökte redaktionen förstod jag vad. Peter verkar inte på det sättet, som en överblickande befälhavare, utan håller till i skymundan. Hans rum på redaktionen är det minsta och helt utan fönster – fast hade det funnits några skulle de ändå inte ha synats, för tidningsstaplarna sträcker sig från golvet till taket. Det är hans biotop, den ort där han plöjer genom drösarna av trycksvärta och destillerar fram tredje sidorna. Det är där apelsinerna trillar ut mellan de gulnade bladen.”

— Henrika Ringbom, författare

 

Kultur, Litteratur

En upprorisk och bångstyrig litterär gigant

Lämna en kommentar

Den 22 maj dog Philip Milton Roth, den amerikanska författare som under senare delen av sin karriär var en ständig Nobel-favorit och lika omtyckt som kontroversiell och bångstyrig. Philip Roths agent lär ha haft en fax-apparat på sitt kontor, enbart för att kommunicera med Roth som ska ha vägrat att skaffa sig en e-postadress. Det är en lite sorgsen tanke att den där faxen nu blir utan syfte.

Wisenheimer

Ända sedan sin debut med novellsamlingen Goodbye, Columbus år 1959, var Philip Roth en outtröttlig författare som så småningom blev ett av den nordamerikanska litteraturens största namn. Roth har i över trettio böcker skärskådat teman som identitet, judendom och sexualitet, ofta genom en medveten lek med gränserna mellan biografi och fiktion. Den kanske mest kända av hans litterära skapelser, författaren Nathan Zuckerman, bär en omistlig likhet med upphovsmannen själv, både vad gäller familjeliv och karriär. Roth har också skrivit fem böcker med en huvudperson som bär namnet Philip Roth.

Den här återkommande upptagenheten med att leka med gränsen mellan det egna jaget och det fiktiva har fått en del kritiker att kalla Roth för narcissist, och i en av sina böcker svarar han dem så här: ”The artist’s success depends as much as anything on his powers of detachment, on denarcissising himself. That’s where the excitement comes in. That hard conscious work that makes it art!”

Redan i sin ungdom var Roth en kontroversiell betraktare av sin samtid, sällan rädd för att stöta sig med rabbiner och andra lärda judar. En del kallade honom för wisenheimer, en ung man med vass tunga som har vänt sig emot sina fäders tro och lära. För Roth var den judiska gemenskapen och tron en källa till absurda företeelser, och snarare något att ironiskt granska än ge sig hän åt. Sextiotalets kanske största litterära skandal i USA var publiceringen av Roths roman Portnoy’s Complaint (1969), en upprorisk uppgörelse med ungdom och sexualitet, och med den repressiva sidan av landets judiska gemenskap. Boken har den tvivelaktiga äran att ha slagit överlägset rekord i antal masturbationsscener per sida.

Lust och kroppslighet

Den manliga sexualiteten och lusten är ett av Roths stora teman. Han har upprepade gånger anklagats för att vara misogyn och sexistisk, något som kan anses aningen orättvist med tanke på att han ofta driver med sina manliga karaktärer samtidigt som de kvinnor som skildras inte är schabloner, utan lika köttsliga och lustfyllda som männen. Kvinnorna skildras genom samma skarpa, ironiska lins som männen.

Den som mest har lidit av lustens plåga är Mickey Sabbath i romanen Sabbath’s Theater (1995). Sabbath är en åldrande skådespelare i en marionetteater som utnyttjar alla han kommer åt för att få till ännu ett ligg. Romanen visar hur förkrossande det kan vara att uppleva diskrepansen i att ha en obändig vilja och drift men en kropp som sviker. Det är ett tema som också förekommer i den självbiografiska boken Patrimony (1991), där Roths skildrar sin pappas sjukdomsförfall och död. Sällan har jag läst en lika drabbande och naken berättelse om en närståendes lidande.

Det är få som likt Roth skriver så ingående och konkret om kroppslighet. Det är sällan vackert och fint, ibland får man som läsare tvärtom en känsla av att Roths romanpersoner är som besatta av kroppens äckel, av vätskor och odörer, men det finns också ofta lutningar mot det existentiella, om ett av människans predikament: vår medvetenhet om vår dödlighet.

Newark och 1900-talet

Under de sista tre decennierna av sin karriär vände Roth sin litterära blick mot barndomsstaden Newark i New Jersey. Med Newark som utgångspunkt granskar Roth  USA:s 1900-tal. I Nemesis (2010) skildras en familj som drabbas av den förödande polioepidemin i New Jersey på 1940-talet. En av Philip Roths finaste romaner, American Pastoral (1997), är berättelsen om Swede Lebov, en fabriksägare på 1960-talet vars familj splittras i samband med sociala och politiska oroligheter. The Plot Against America (2004) är en kontrafaktisk roman där Franklin D. Roosevelt förlorade presidentvalet år 1940 och där i stället Charles Lindbergh blev president. Lindbergh ingår i romanen en allians med Adolf Hitler och Tredje riket, vilket resulterar i att Tyskland vinner kampen om Europa och i samarbete med Lindberghs administration börjar genomdriva pogromer och förföljelse av den judiska befolkningen i USA.

Roth har, i ytterligare ett berömt citat, sagt att ”If I’m not an American, I’m nothing”. Det här intresset för den nordamerikanska historien och den envetna viljan att undersöka den för att kasta nytt ljus över samtiden är något som förenar honom med andra stora författare- som Joyce- -Carol Oates och Cormac- McCarthy. För sitt bidrag till den amerikanska litteraturen blev Philip Roth år 2011 tilldelad National Medal of Arts av Barack Obama.

Trots allt en komisk författare

Underströmmen i allt som Roth har skrivit är en vilja till att driva med både sina karaktärer och sina läsare. Impulsen till komisk ironi finns i varje liten förskjutning som sker mellan det som uppfattas som verkligt och det som uppfattas som fiktivt. Mycket riktigt betraktas Roth som en av den amerikanska litteraturens största komiska författare.

Philip Roth är en de författare jag läst väldigt mycket av. Jag har rentav tatuerat ett citat ur American Pastoral på mitt ben: ”Maybe he was just a happy man”. Jag vet inte om Philip Roth var lycklig, men jag vill gärna tänka mig att just den här raden hör till dem där han uttryckligen skrev om sig själv.

Mathias Rosenlund

Kultur, Samhälle

En orädd debattör har lämnat scenen

Lämna en kommentar

Författaren och journalisten Yrsa Stenius död i mitten av maj vid 73-års ålder överraskade stort hennes släktingar och kolleger på båda sidor om Östersjön. Stenius föddes i Helsingfors och var verksam bland annat som chefredaktör för Arbetarbladet i Finland i slutet av 1970-talet. Under merparten av sitt yrkesverksamma liv arbetade hon och satte ett synligt avtryck i Sverige i frågor som rörde allt från kultur, politik, yttrandefrihet och hundar.

När en aktiv person går bort mitt i allt blir det naturligtvis ett drabbande bud för den nära kretsen – men även för dem som inte umgicks dagligen med Stenius.

– Jag blev väldigt chockerad när jag hörde om att hon gått bort, berättar författaren Agneta Pleijel per telefon från Stockholm.

Om vi ska hitta en person som är nyckeln bakom att Yrsa Stenius ursprungligen flyttade till Sverige så är det Agneta Pleijel.

– Jag arbetade som kulturchef på Aftonbladet. Under en period fanns det konflikter på tidningen och jag hade bestämt mig för att säga upp mig. Många på Aftonbladet ville göra en intern rekrytering för att hitta en ersättare – men jag ville att vi skulle hitta en ordentlig kulturchef utanför tidningens krets.

Agneta Pleijel berättar att hon följt med Yrsa Stenius skrivande och läst både debutboken I väntan på vadå och hennes litteraturessäer.

– Jag tyckte om det hon skrivit. Så jag och dåvarande chefredaktören Gunnar Fredriksson åkte över till Helsingfors för att träffa Yrsa. Det var ett lyckat möte – så vi bjöd henne att komma till Aftonbladet.

Headhunting med andra ord – innan någon börjat använda ordet. Till en början skulle Stenius vikariera Pleijel som kulturchef.

– Det var helt enkelt för att se om hon trivdes och om kulturredaktionen trivdes med henne. Och det gick alldeles utmärkt så hon beslöt sig för att stanna. Det här var år 1980.

Stenius blev snabbt rekryterad till Aftonbladets ledarsida och avancerade senare till att bli politisk chefredaktör för tidningen.

– Hon var ju inte bara litterärt väldigt kunnig utan också politiskt bevandrad och dessutom en dokumenterad socialdemokrat. Det behövdes på en tidning som på den tiden ägdes av Landsorganisationen (LO). Men det var en prövande tid för henne då hon jobbade på ledarredaktionen, det var svårt att vara kvinna i den manliga sfären.

Agneta Pleijel berättar att kontakten med Yrsa Stenius fortsatte efter att Pleijel sagt upp sig, men de var aldrig nära vänner.

– Det var en vänskaplig och genuin relation, men den var inte tät. Jag hade respekt för henne och jag fick uppfattningen att hon uppskattade mig. Men jag var oenig med henne i många frågor. Till exempel vissa yttranden hon gjorde som Allmänhetens pressombudsman. Jag yttrade mig inte offentligt men jag höll inte med.

Pleijel berättar att de bodde rätt nära varandra i Stockholm och råkade träffa varandra på gatan med jämna mellanrum.

– Varje gång vi sågs pratade vi och det var trevligt. Jag kommer ihåg att vi alltid sade att nu ska vi ses. Vi ville träffas men det blev inte av.

Agneta Pleijel återkommer under samtalets gång till upplägget att de trivdes i varandras sällskap men att det inte alltid rådde en åsiktsgemenskap dem emellan.

– Men det spelar ingen roll: hon skrev bra och det är det viktiga. Och jag tycker att hon under åren tog med sig värdefulla saker från det finländska kulturlivet.

Yrsa Stenius har karaktäriserats som orädd som skribent och tänkare och hon gick oftat emot de för tiden populära åsiktsyttringarna och uppfattningarna. När större delen av den svenska offentligheten jublade över att pojkar äntligen börjat läsa i och med att självbiografin Jag är Zlatan Ibrahimovic blev en succé, ja då tyckte Stenius att det var synd att en egoist och posör blir unga mäns förebild. Hon skapade också rubriker i sin roll som Allmänhetens pressombudsman, och gick tvärs emot uppfattningen att det var rätt att den tidigare för flera mord dömda Thomas Quick/Sture Bergwall blev frikänd.

2016 gav Yrsa Stenius ut sin självbiografi, Orden i min makt som recenserades i Ny Tid  av Lasse Garoff:

”Trots bokens titel Orden i min makt så förmedlar dessa professionella memoarer en påtaglig känsla av maktlöshet, eller åtminstone utsatthet. I skildringen framträder ett porträtt av en sammansatt personlighet som är både stark och sårbar, och ovanligt driven. Och trots sin utsatthet verkar hon hjälplös inför sin egen kraftiga ambition som gång på gång, och inte sällan till ett högt personligt pris, driver henne att erövra centrala positioner inom den offentlighet som behandlar henne så hårdhänt.”

text Marcus Floman
foto Fredrik Sonck / Ny Tids arkiv

Kultur, Musik, Samhälle

Jerry Williams: A Working Class Hero

Lämna en kommentar

Två forskningsrapporter kring klass och identitet publicerades i måndags, dels den centern nära stående tankesmedjan e2 och Suomen Kulttuurirahastos rapport om finländarnas identitetsbygge, och dels tankesmedjan Magmas rapport (nå, essäsamling) om den finlandssvenska arbetarklassen i Helsingfors (läs mer om den i nästa nummer av Ny Tid). Båda rapporterna talar samma språk: samhällsklassen har långsamt men säkert förlorat sin tidigare så viktiga betydelse som identitetsmarkör, och allt färre identifierar sig i dag som “arbetarklass”. De som gör det tenderar också i allt mindre grad stöda de klassiska arbetarpartierna på vänsterkanten.

Måhända är det här en lite udda åsnebrygga för en dödsruna över en rockartist, men då man talar om “Sveriges rockkung” Jerry Williams är det omöjligt att bortse från politik- och klassbegreppet. Rock-Jerry var ursprungligen rörmokare till yrket, och trots att han i över 50 år levde artistdrömmen och uppträdde på alla Sveriges glittrigaste arenor, förblev han trogen sin arbetarklassbakgrund livet ut.

Williams, som egentligen hette Erik Fernström, avled den 25 mars i cancer, 75 år gammal. Han fick sitt genombrott 1963 med gruppen The Violents som spelade som förband för The Beatles. Inspirerad av Little Richard och Elvis, tog Jerry Williams med besked den karismatiska, boogie-baserade amerikanska rockmusiken till Sverige. Kortväxt, men med en explosiv energi och ett karismatiskt scenframträdande, kombinerat med en basunerande, rak och högljudd sångstil blev han omåttligt populär, och internationellt framgångsrika vokalister som Pelle Almqvist i punkbandet The Hives har medvetet eller omedvetet inspirerats av Williams scenmanér.

Fernström växte upp i en enrummare i Solna, en arbetarförstad till Stockholm, under en tid då, enligt tidningen Arbetets ord: “hungern ven utanför knutarna och trångboddheten var ett faktum”. Hans mamma dog då han var 12 och pappan lämnades ensam att försörja Erik och hans syskon. Williams bibehöll livet ut sin kännspaka stockholmska arbetardialekt och röstade liksom som sina föräldrar på Vänsterpartiet Kommunisterna. Sina vänstersympatier var han öppen med redan på 1970-talet, och rockmusiken såg han som en lika viktig förenande länk mellan världens arbetare som Marx Kapitalet. Oberoende av partitillhörighet var det omöjligt för någon som bevittnade Jerry Williams karriär att ta miste på hans klassbakgrund, och han försökte aldrig dölja den heller. I minnestexter har svenska artister beskrivit Williams som en varm, empatisk och “riktig” människa, men han var också högljudd, frispråkig och rakt-på-sak. Han svängde sig inte med blomsterspråk, utan talade en grov och enkel svenska. Och tvärtemot många andra vänsterorienterade artister på 60- och 70-talen gjorde Williams inte politisk musik eller protestmusik, med vissa undantag. Rocken var för honom inte så mycket ett protestmedel som en solidaritetsyttring. Hans uniform var jeans och läderjacka, och han brukade anlända till sina konserter på motorcykel. Ordet som ofta brukar användas om honom är “folklig”.

“Insnöad kommunist” är kanske epitetet någon kunde använda för Jerry Williams i dagens läge. Han var hela sitt liv trogen Vänsterpartiet, också efter att det droppade bihanget “Kommunisterna” i sitt namn, och var inbokad för att tala på Degerforsvänsterns första maj-fest i år. Detta trots att Williams  under årens lopp såg partiet färdas allt närmare den politiska mitten och anta ett mer socialdemokratiskt ansikte, medan han själv enträget trodde på den kommunistiska revolutionen. “Men det betyder inte att jag är Stalins försvarsadvokat. Jag vill ha ett klasslöst samhälle, det är det kommunism handlar om”, sa han 2010 i en intervju för Arbetaren. Men medan en Jan Myrdal förlorat största delen av sina gamla vänstervänner genom att ur sin maoistiskt färgade intellektuella ståndpunkt försvara massakern på Himmelska fridens torg, Pol Pots etniska rensning i Kambodja och den iranska fatwan mot Salman Rushdie, har Williams hållit sin vänsterretorik på den diskbänksnivå där den alltid befunnit sig, som till exempel då han kritiserade den amerikanska kapitalismen så sent som i fjol: “Det som är dyngöken, det är att någon ska tjäna pengar på var ens ungar går i skolan någonstans. Likadant om din farsa blir sjuk och åker in på sjukan, då ska någon jävla grillhagen sitta och tjäna pengar på det. Det är åt helvete.” Folkligt så det förslår.

Vänsterpartiet gick efter nyheten om Williams död ut med pressmeddelande där partisekreterare Aron Etzler poängterade att Williams varit mångårig partimedlem, och konstaterade att “ingen artist hade ett rödare hjärta än rocklegenden Jerry Williams”. Socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven kallade honom i en kommentar för TT för “en otroligt stark symbol för […] folkligheten”, medan Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt kallade hans död för en stor förlust “inte bara för musiken, utan också för arbetarklassen”. Kritiker menar att vänsterpartierna försöker lägga beslag på Williams, och Blekinge Läns Tidnings kulturredaktör Ingemar Lönnbom konstaterar att “Jerry Williams var större än politiken”. Det är visserligen sant, men man kan knappast klandra vänstern för att lyfta fram en av sina få verkligt “folkliga” profiler, en typ av vänsterdebattör djupt rotad i en traditionell (måhända föråldrad) bild av arbetarklassen – en person som talade om politik på ett enkelt (förenklat?) och “begripligt” sätt som i dag främst tycks vara populisthögern förunnat.

Så sent som 9 februari i år efterlyste vänstersossen, författaren och journalisten Göran Greider i Dala-Demokraten mer folklighet i Vänsterpartiet: “Ett nödvändigt villkor för att ett politiskt parti ska kunna få mer än låt oss säga tio procent av väljarkåren är faktiskt att det har tydliga ‘folkliga’ drag. Det saknar Vänsterpartiet nästan helt och det är en förklaring till varför det verkar vara stört omöjligt för det att nå över tio procent, trots att det i en rad frågor – från vinstbegränsning i välfärden till arbetstidsförkortning – är helt i fas med väljaropinionen. […] Ordet ‘folklig’ är ett riskabelt ord. Det lutar lätt åt det högerpopulistiska hållet och ska inte brukas lättvindigt. Men även för den som i likhet med mig menar att vänster-högerskalan är den absolut viktigaste dimensionen i all politik har folkligheten betydelse: det står som en symbol för de breda folklagren, för de många och inte för de få. De breda folklagren (ännu ett svårgreppat uttryck) är liktydigt med den stora löntagarmajoriteten.”

Samma utsago stämmer antagligen lika bra på finländska Vänsterförbundet – också ett parti som kämpar för att komma över 10-procentsstrecket, och som dras med en mediebild av ett parti för intellektuella latteaktivister snarare än fabriksarbetarens eller affärsbiträdets. Samma dag som Jerry Williams dog publicerade Hufvudstadsbladet en lång personintervju med Vänsterförbundets ordförande Li Andersson, där hon säger att Vänsterns popularitetsproblem delvis kan förklaras med hur partiet uttrycker sig: “Vi har en tendens att koncentrera oss på siffror och strukturer, och inte lika mycket på värderingar”. Andersson efterlyser en vänster som bättre kan tilltala långtidsarbetslösa på före detta industriorter, och som inte moraliserar över den traditionella arbetarklassen. Med andra ord kanske en en lite folkligare vänster; mer Jerry Williams än Thomas Piketty?

Jerry Williams var ingen stor politisk teoretiker, lika litet som han var en subtil musikalisk tolkare. När Williams stod på scenen var det raka rör, stort patos och gasen i botten, lite på samma sätt som då han diskuterade politik. En av hans favoritlåtar var John Lennons sarkastiska Working Class Hero från 1970, och den blev en klassiker på hans konserter. Men som Håkan Engström skrev 2013 då han recenserade Williams avskedsturné i Sydsvenskan, blir låten lätt en aning “överviktig” i Solnatjurens tolkning: “Jerrys version av Lennons låt har inget av originalets stolthet och arrogans. Lennon spelade visserligen in den för sin primalskriks-lp, men just den låten sjöng han med en fräck fnysning och en underdogs självmedvetna överlägsenhet. Jerry Williams däremot låter bara plågad, som ett skadeskjutet djur.”

Tja, jag vet inte om jag personligen håller med om den sista slängen som Engström kommer med, men visst kan man vara överens om att Williams inte helt får fatt på finessen i Lennons klassiker. Men så var ju Lennon på många sätt också den första sarkastiska hipstern. Williams tar låten på orden. När han sjunger “A working class hero is something to be” menar han det från botten av sitt hjärta. Det han förlorar i subtilitet tar han igen i övertygelse. Och känslan i hans tolkning går sannerligen inte att ta miste på. Lyssna bara på videon nedan och säg om det inte blir kalla kårar likafullt.

Text Janne Wass
Foto: Örjan Karlsson/Wikimedia Commons