Det är två saker jag tänker på då jag hör namnet Martin Amis: stil och persona. När den brittiske författaren dog i slutet av maj var det som att man inte enbart sörjde personen och böckerna, utan även förlusten av en viss litteratursyn och litterär offentlighet.
För Martin Amis var litteratur njutning. Underhållning, rentav. Det ska vara roligt och begripligt att läsa, böckerna ska få dig att vilja göra det. Annars är något fel. Idén om vad njutning och underhållning är skiljer sig nog ändå från de flestas.
Från Vladimir Nabokov adopterade Amis sitt främsta estetiska credo: stil är innehåll. Den konstnärliga effekten är viktigare än ämnet, den som beskriver större än det beskrivna. Varken identifikation med karaktärerna eller idébygge är poängen med litteratur. Det den handlar om är stil – vilket i princip betyder varseblivning, hur världen blir till. Sättet man förtrollar, förtätar, klargör och plockar sönder. Att stilen är så sammanvävd med perception innebär för Amis att den också är sammankopplad med en människas moral. I hans egna verk drivs detta stundvis till sin spets, som i romanen Tidens pil där den stilistiska omsvängningen av livets kronologi lägger Förintelsen i skymundan.
Från Nabokov fick Amis även idén om att klichén är nyckeln till dålig konst. Denna insikt föranledde en livslång fejd med det uttjatade, uttömda, urlakade. Ett råd till skribenter löd: Skriv inte meningar som vem som helst kan skriva. Denna uppmaning följer han själv minutiöst (”Visst är Making Love en het bok; men värmen ligger enbart i armhålorna”). Du ska inte upprepa dig, inte stelna. Även detta är etiskt: ”Fördomar är trots allt klichéer: de är ärvd illvilja”.
Samlingen av essäer och recensioner med namnet The War Against Clichés är nog också det jag själv läst noggrannast av Amis. Där hans fiktiva verk sviktar rejält i kvalitet, är journalistiken genomgående levande och egensinnig. Och han vet allt, får man ibland känslan av. Ta valfritt maskulint kodat ämne och Amis har sagt det skarpaste om det. Men engagemanget fungerar som en inbjudan: så här djupt och brett kan du gå, så här roligt kan du ha. Är inte exempelvis detta det bästa som skrivits om Andy Warhol: ”Det verkar som att The Andy Warhol Diaries florerar i det banala; för i det dagliga malandet mellan medborgarskap och avtagande dödlighet är ingen och någon densamma. Samtidigt är det hit som alla kommer – i varje fall alla som är någon”.
Trots att Amis är oakademisk och njutningslysten i sina läsningar, förlorar han inte sitt allvar. Och mer än allt annat älskar han litteraturen. Han pekar aldrig bort från den, mot sociologin, psykoanalysen eller filosofin, utan bara vidare och vidare inom den. Från ett verk till ett annat. Han har en förmåga att få mig att läsa om något jag tänkt hålla mig undan (Diego Maradona, J.G. Ballard) – och plötsligt förstår jag varför människor ägnar sin tid åt det.
Så långt stil, vad om personan?
Amis var ett kändisbarn som blev kändis själv. Medan han växte ur sin fars (författaren Kingsley Amis och faderns intellektuella umgänges (främst poeten Philip Larkin) skugga, födde han sin egen seismik. Han var ”Mick Jagger i litterär form”. En popstjärna, med en all-male litterär salong, böcker fulla av långbenta och storbystade kvinnor (enbart lingvistiska klichéer är av ondo) och ett privatliv övervakat av tabloidpressen.
”Idag är det bara dåliga författare man följer på samma sätt”, sa en gång min professor gällande 1940-talets svenska modernister. Och kanske är det så. Camilla Läckberg är större än Aris Fioretos. Och hon är långt mer polerad än någon som Amis. Det är främst i minnesrunor man får läsa om kärleksaffärer och urspårade fester fräna intellektuella emellan (uppblandat med de porträtterades senare reaktionära uttalanden). Det är inte den kvicka, belästa, tumultartade (manliga) författaren som får mest press. Amis död fungerar på så vis som en påminnelse om att världen verkar ha förändrats. På gott och ont, kan man tycka.
Foto: Homer Sykes/Alamy
