Alla inlägg av Andreas Holmström

Knausgård klarade Munch-panik

Förra året kurerade Karl Ove Knausgård en utställning med Edvard Munchs konst på Munchmuseet i Oslo, och i samband med den gavs Så mycket längtan på så liten yta ut, nu i svensk översättning. I utställningen lyfte Knausgård fram många sällan eller aldrig visade verk av Munch, och i boken berättar han om vägen fram till detta urval, och vilken konstsyn som ligger till grund för ett sådant urval. Han fick fri tillgång till museets magasinerade samling på över tusen bilder, och valde bilder utifrån viljan att öppna för nya synsätt – bortom den ikoniserade Edvard Munch, med sina skrin, madonnor och sin ångest. Målet var att besökarna skulle se Munch som för första gången, ty det är bara i mötet i ett gemensamt nu som verklig konst kan födas, menar Knausgård.

Bildkonsten har en stor betydelse för Knausgård, exempelvis så ackompanjerades hans årstidsböcker av bilder av Vanessa Baird, Anselm Kiefer, Anna Bjerger och Lars Lerin. De tre förstnämnda förekommer också här, som kommentatorer och pendanger till deras kanoniserade kollega. Knausgård försöker genom dessa, och genom andra samtida och dåtida konstnärer samt Munchs biografer, ringa in hans särart som konstnär och människa. Dessutom tar boken avstamp i några specifika målningar, varav flera är reproducerade i speciella bildsjok. Knausgård går nära bilderna, noggrant redogör han för deras uttrycks beståndsdelar och för de intryck de ger. Både personligt och förment objektivt går han tillväga, även om det är i det personliga och det intima hans mästerskap ligger. Liksom i årstidsböckerna får läsaren också ta del av författarens liv på Österlen, men framförallt hur Knausgård bit för bit närmar sig Munchs konst och utställningen som allt ska leda fram till. Från att med hybrisartad snabbhet svarat ja till uppdraget, via besök till Munchs tidigare bostäder och motivlandskap, fram till paniken och ångesten över urvalet: ”Hur kan jag stå för dessa målningar när flera konnässörer säger att de är dåliga?” 

Knausgård verkar boken igenom behäftad av idén att eftersom Edvard Munch målat alla dessa målningar som aldrig tidigare visats så måste de också vara kvalitativa. En sorts genikultsidé, alltså. Som ”tur” är, och väldigt lägligt rent dramaturgiskt, så får han mot slutet, genom Vanessa Baird, insikten att det kompromisslösa måste triumfera, att ens egna åsikter måste få sin plats. Baird kommer här in som en radikalt annorlunda röst i Knausgårds litterära universum, konfrontativ, pragmatisk, rak. Det är annars som att Knausgård måste plåga sig i livet, för att sedan i bok efter bok rentvå sig. Nej, det var så här det kändes, det var så här jag menade, inte som jag visade i det levda ögonblicket, utan som jag istället här skriver; det är det som är. Då skapas också det rum i litteraturen, och den mellan verk och mottagare gemensamma tid, den sanning som Knausgård hela tiden söker. Det är också så han förklarar konstens essens och även Munchs konstnärliga praktik. Här paras de norska tu, målaren och författaren, så olika men ändå så lika.

mycket längtan på så liten yta innebär att få landa i ett omsorgsfullt tecknat landskap, ett liv och en verksamhet som åtminstone jag inte varit så bekant med innan. Knausgård väcker blicken för särskilt den prekanoniserade Munch, och den sena, postkanoniserade Munch. Synd bara på vissa skönhetsfläckar, som att tvinga på filmregissören Joachim Trier ett släktskap med Munch, som en alltför lång dialog med en konstkännare, och framförallt att två felaktiga versioner av målningar, som alltså inte diskuteras, fått plats i boken. Men ändå: en läsupplevelse både för Knausianerna och Munchianerna.

Andreas Holmström

Karl Ove Knausgård:
Så mycket längtan på så liten yta.
Norstedts, 2018.
Översättning: Staffan Söderblom.

Är alla författare politiska?

Andreas Holmström
Andreas Holmström.
För några veckor sedan fick författaren Sara Stridsberg frågan om hon ser sig som politisk. Svaret var: ”Absolut. Vi är ju politiska varelser i varje ögonblick, i allt vi säger, i allt vi gör och allt vi skriver. Så är det ju.”

Detta är ett vanligt slentrianmässigt svar när författare och andra konstnärer får frågan, men vad menar man då med politik, och med att skriva politiskt? Begreppet blir ju tämligen urvattnat, får föga betydelse och riktning, om nu allt är politiskt. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet politik ”principer eller metoder för strävan att förverkliga program rörande samhällslivet”. Men det är väl knappast detta våra författare menar med sina svar, att skriva enligt principer eller metoder för att sträva efter förverkligandet av program? Nej, det är något annat som avses.

För att syna Sara Stridsbergs uttalande genom hennes senaste roman, den nyss utkomna Kärlekens Antarktis, vari ligger det politiska i den? Liksom i hennes tidigare romaner så finns det politiska i den position hon berättar ifrån, den samhälleligt låga positionen, blicken på samhället underifrån. I romanen är jagberättaren en drogmissbrukare och prostituerad, hon befinner sig alltså lägst ner på samhällsstegen. Dessutom är hon död redan i inledningen, och snart också glömd. Kvar finns bara dessa ord som berättas i boken, hennes egen blick på sitt liv och sin död. Det finns också kopplingar och metaforiska beröringspunkter görs mellan hennes säljande av sin kropp och alla samhällsvarelsers säljande av sig själva i den kapitalistiska eran. Dessutom placeras Stridsbergs huvudkaraktär nära Catrine da Costa, i både tid och social kontext. Ett av svensk kriminalhistorias mest uppmärksammade fall alltså, och här är vi mitt inne i det, luktar på misären, känner på trasigheten, lever intill intighetens status quo. Likt ett socialreportage. Här finns en fond av 1980-talets Sverige som börjar krackelera i sina palmeitiska grundvalar.

Påstår alltså jag. Men det är ju bara en möjlig läsning. En liberal skulle lika gärna kunna läsa Kärlekens Antarktis som en berättelse om en enskild människa och hennes öde, som ett individualistiskt projekt som på grund av olika val slutar i en tragiskt tidig död. Alltså får det betydelse att Stridsberg uttalar sig som en politisk författare. Hennes vilja och avsikt är betydelsebärande för hur hennes roman kan läsas, inte bör eller ska, men iallafall kan läsas. För hennes prosa är också mer mångfacetterad, har fler vägar och möjligheter än svart eller vitt, höger eller vänster.

Om en författare har etablerat sig i en politisk kontext, genom debattartiklar, som demonstrationsdeltagare, eller i intervjuer, som Sara Lidman, Jonas Hassen Khemiri eller Athena Farrokhzad, så är det naturligtvis lätt att också läsa deras skönlitteratur genom ett politiskt raster. Vare sig det finns i texten eller ej så finns denna förförståelse redan innan läsningen påbörjas. Ett sådant politiskt engagemang kan nog få läsare att väja för vissa författarskap, både på vänster- och högerkanten, att helt enkelt avstå från att läsa dem på grund av deras politiska liv utanför boksidorna. Är det till exempel försvarligt att läsa Ezra Pound idag, en uttalad fascist, eller Peter Handke, den österrikiske författaren som höll tal på Slobodan Miloševićs begravning? Eller Michel Houellebecq? Allt blir väl ändå till vatten under broarna? Det är val som den enskilde läsaren får göra, och det kan också naturligtvis finnas många skäl till att läsa böcker och författare som inte nödvändigtvis har samma samhällssyn som en själv. För att förstå mer, vidga sina historiska eller politiska vyer, eller bara av ren nyfikenhet. Men oavsett förförståelse om en författare eller ett verk så borde det vara det man tar med sig som läsare som är det väsentliga. Vi läser ändå in och läser fram våra egna perspektiv i de böcker som passerar våra sinnen. Våra syner på samhället, människan och livet.

Sara Stridsberg sa också andra saker i intervjun jag refererade till, som är viktigare än om litteraturen är politisk eller inte. Att litteraturen kan bidra med långsamhet. En god roman kan ta veckor eller månader i anspråk, och finnas hos en ett helt liv. Den kan bidra med olöslighet; som så mycket är här i världen: utan konklusion. Litteraturen kan få en att stå ut, och den kan ge oss lektioner i empati. Detta är också skönlitteraturens storhet. Den har en ovedersäglig funktion som sträcker sig bortom det realpolitiska, till blickande över nejder, stjärnhimlar, de inre landskapen och tidens passager. Det känns som en sjukdom i dag att allt ska vara politik. Att ta ställning i alla tänkbara frågor, att positionera sig, att vara påläst, tycks vara det viktigaste en människa kan vara. Dagspolitik, kortsiktighet och ettårsplaner står i fokus för en ordentlig samhällsmedborgare. Medan dagens samhällsvarelse egentligen behöver mer ideologi och visioner för att säkra den mänskliga andens fortlevnad. Sådant som lever i skönlitteraturens essens. Även i det till synes motsatta i romanerna  – som inte bara bekräftar ens egna tankar, utan ifrågasätter och utmanar – finns röster att lyssna till. Vare sig de är uttalat politiska eller inte.

Andreas Holmström
är litteraturkritiker
Foto: Tuomo Lindfors

På bilden Sara Stridsberg och Claes Andersson på Helsinki Lit 2016.

Groth skriver lättsamt, men fascinerande

Flera betydande svenskspråkiga skådespelare har lämnat bokslut de senaste åren, Thorsten Flinck, Marie Göranzon och Mikael Persbrandt. Och nu då Marcus Groth, om jämförelsen gör sig gällande. Skillnaden ur min svenska utgångspunkt är att Groth inte är särskilt välkänd, inte alls om jag ska vara krass, så där förloras ett betydande incitament till att läsa boken om hans liv. En annan skillnad mellan de kanoniserade svenska skådespelarnas memoarer och deras finlandssvenska motsvarighet är att de förstnämnda har haft journalister eller författare till hjälp. Det har inte Groth, och det märks. Men vänta nu, boken är väl skriven för en finländsk marknad, och det kan väl finnas fördelar med självbiografier som inte är förskönade av utomstående? Absolut, men båda dessa aspekter är tveeggade. Vilket ska visa sig.

För de som hörde Marcus Groths sommarprat förra året känns mycket igen i Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas. Det handlar mycket om föräldrarna och hur deras alltför tidiga död präglade den yngsta sonen, och om hur barndomen sedan fortskred i Munksnäs, Tölö och på Karlö (Hailuoto) utanför Uleåborg. Och om vänskap och hundar då. Mycket känns igen ordagrant från sommarpratet, vilket med tydlighet skvallrar om bokens läte. Det är talspråkligt, associativt och lättsamt. Parallellt berättas om uppväxten och diverse utblickar från vuxen ålder. Ibland roligt, ibland sorgligt, såsom ett liv plägar vara. Däremot är det knappast någon ordinär uppväxt som Groth berättar om. Moderlös sedan nio års ålder, och elva då fadern sköt sig på en parkbänk, så fick han och den nästan sju år äldre brodern Joakim i stort sett klara sig själva. Uppenbarligen med sällsamma mat- och dryckesvanor som följd. Men med många goda vänner.

Boken inleds med att en ”23-årig depression påbörjades” när Marcus mor dog. Dessa ord visar sig dock vara något av ett koketteri då det sedan talas om att han under hela skoltiden egentligen ”mådde ganska bra”, vilket på något sätt skjuter hela biografins inledande premiss i sank. Mest verkar uppväxten istället handlat om lek, äventyr och gemyt. Men om vi bortser från denna, kan jag tänka mig, litterära idé att inleda och att sälja boken med, så bjuder Groth på stundtals fascinerande läsning. Dels har vi Finlands moderna historia som belyses genom faderns tyska och moderns ryska bakgrund, och dels en rad äldre och nyare anekdoter av gott märke. Hur Groth lärde sig rida av en olympisk mästare för att sedan bli dennes beridare i Vitryssland, hur faster Elsa hamnade i fängelse efter ”någon slags försnillning”, och inte minst hur hans brinnande förälskelseådra försatt honom i både himmel och helvete. Sedan har vi förstås åtskilligt också från teaterns kulisser, där en episod om hur Groth fick gästspela som Raskolnikov i Moskva utan att kunna ryska förtjänar extra ljus. Det går dock rätt långt in i denna bok innan någon depression visar sig. Men barndomens trauman tränger sig in. Mellan supande och arbete, mellan terapi och eufori.

Den rapsodiska talspråkligheten i Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas ger boken en tydlig röst och ett sympatiskt skimmer. Men en brist på disposition och kapitelindelning ger stundtals ett disparat intryck. Vissa episoder kring ekonomiska oegentligheter och specifik kakelkunskap hade också kunnat avvarats läsaren. Inte för att en medförfattare nödvändigtvis hade gjort saken bättre, men lite redaktionell ansning hade varit på sin plats. Fast Groths bok är främst ett tydligt nedstamp i en tid och en tillvaro, med en särpräglad väg fram till karriärens scener och brokiga själsliv. Med ett ständigt brinnande hjärta. Så även för den som till äventyrs inte känner till Marcus Groth är hans självbiografi väl värd att svepas med av.

Andreas Holmström

Marcus Groth:
Om vänskap, hundar och
glädjen över att kunna andas.
Förlaget, 2018.

Magiskt på Urkult

På Roskildefestivalen 1996 satt vi ett gäng vänner på campingen – låt oss säga nånstans mellan Khaled och Red Hot Chili Peppers – då jag blev skjuten i hjärtat. Jag satt och lyssnade på vännen Kalle som släppte loss sitt sinne i en improviserad ordkaskad medan broder Ola trummade igång ett beat på djembetrumman. Oberoende av varann. Efter säkert femton minuter knöts Kalles ordkaskad ihop, på något förunderligt dramaturgiskt sätt, samtidigt som Olas djembebeat gick in i sitt avslutande crescendo. Jag ställde mig upp och skrek: ”Vilken låt!” – fast det bara var jag som hade hört den. Det var en av den festivalens höjdpunkter, vid sidan av Neil Young, Patti Smith och Lucky People Center … För så är det ju: magiska upplevelser kan komma när du minst anar det, när garden är som lägst. Runt hörn eller mitt i natten. Årets magi på Urkult hette Ruth Alice. Men mer om henne senare.

Urkults mysfaktor måste sägas vara Festivalsveriges högsta. Det lilla samhället Näsåker i Ångermanland blommar ut till en vid famn av gemyt första helgen i augusti varje år. Och så är det sällan ordet ”naturskön” passar in bättre på en festival, med sin naturskapade amfiteater, sina talldungar, och inte minst sin ångermanälv och nämfors som gjorda för spektakulöra solnedgångar. På programmet stod på förhand bekanta akter som etno-nestorn Ale Möller, Neil Young-ösiga Slowgold, samt publikdragarna Tonbruket och Säkert!. Men erfarenheten säger också att Urkults artistbokare har näsa för överraskningar. Kanske marockansk gnawa med Bnat Timbouktou? Eller tuvansk strupsång med Huun-Huur-Tu? Fado med Dona Rosa? Blues med George Kilby Jr och Phil Wiggins? Det musikaliska famntaget är vidsträckt på Urkult.

I Ådals-Lidens träkyrka från 1820 huserar varje festival ett antal band, i år bland andra den tjeckiska celloduon Tara Fuki. Finstämt och vackert, som det plägar heta. Men måhända musik mer passande för en kulen natt natt natt, under en filt filt filt, i vinterns bleka ljus? Fredagskvällen bjöd sedan på det musikaliska glansnumret under festivalen, de Sankt Petersburgska glädjespridarna i Iva Nova. Den flyhänta batteristen Ekaterina Fedorova, den gladvilda dragspelaren Natalia Potapenko, den stencoola basisten Galina Kiseleva (översta bilden) och frontkvinnan Anastasia Postnikova på klaviatur, slagverk och sång bildar en kvartett av pur glädje. Publikdomptörer av yppersta märke. Med sin bas i slavisk folkmusik och med spröt ut mot andra genrer som rock och jazz skapar de en egen kraftfull brygd. Svängigt och rått. Dansant och punkigt. Hoppas bara att deras texter uttrycker något av samma subversiva kraft. Måhända ett Pussy Riot-horn i Putins solar plexus?

Alla spelar lite varstans på Urkult.

The Forbidden Orchestra består av kvinnliga musiker med rötterna i Irak, Argentina, Palestina, Senegal och Sverige, och spelar på för kvinnor genom tiderna förbjudna, tabubelagda eller ”opassande” instrument. Deras personliga historier och eklektiska uttryck skapade bastuvärme och gjorde intryck i den fulla Danslogen. Själv tyckte jag dock att det lät något splittrat och otajt, även om den politiska kraften i instrumenten och idén var, det måste sägas, kongenialt. Urkult är överhuvudtaget exceptionella på att lyfta fram kvinnliga musiker, förutom de redan nämnda så kan ur årets program artister som nord- och sydamerikanska Ladama, samiska Katarina Barruk och svenska Jaqee förtjäna utrymme.          

Under lördagen på den mindre Solscenen spelade de lågmält dansanta Bauls of Bengal. Själfull och fridfull musik, som kändes i hela kroppen. En musikalisk referens kan vara Ustad Nusrat Fateh Ali Khan. Gick utmärkt att liggdansa till. Och småslumra till. Sist på Stora scenen brukar det alltid hetta till. En rökare att avsluta festivalen med. Som sig bör. I år hette avslutningsakten Dikanda, ett polskt balkanband. Visst, det svänger. Visst, det är dansant. Men kanske är jag trött, kanske är jag mätt, för Dikanda räcker inte riktigt till. Det fattas ett par trumpeter, det fattas ett gäng klarinetter, dragspel och energi. Men det är bra ändå. För hela natten andas skönhet, drömmar och omfamningar.

Bauls of Bengal

Och så var det magin. Du vet när en upplevelse får tiden att stanna till ett nu, när ens liv blir till ett av allas liv. Förening i en kropp, förälskelse i ett ögonblick. På Urkult spontanspelar artister och amatörer runtom på festivalområdet och campingarna, både här och där. En natt står ett gäng på bron över Ångermanälven, och spelar, sjunger, dansar. Några skottar dansar och sjunger keltiskt, några andra sjunger Euskefeurat på pitemål. Många passerar, en del stannar. Plötsligt står alla närvarande fascinerat i en ring och en kvinna står i dess mitt, berättar något och trollbinder alla. Jag går närmare. Hon fångar orden i luften, ögonen och kropparna i stunden. Det är ord om människans plats på planeten jorden, ord om du och jag, ord om evigheten och nuet – allt på improviserat rim. Hon heter Ruth Alice, är scenpoet och ordkonstnär. Jag blir återigen skjuten i hjärtat. Detta är festival som bäst. Detta är liv som bäst. Detta är liv.

Snart sagt det enda som irriterade på årets Urkult var de miljardtals ettriga getingarna, som kanhända ville påminna om att det finns en värld utanför festivalbubblan. Den irriterande och skavande omvärlden, där Urkult varje år kilar in sina behövliga krumsprång.

Text Andreas Holmström
Foto Johan Gustafsson

Elis Burrau: Där formuleringen är allt

Elis Burrau är född 1992, en drivande kraft i en poetgeneration som gjort den digitala arenan till sin, med pdf-förlag, bloggar och Twitter som lyriska kanaler. Nu har Burrau utkommit med sin första roman och recensenten blir inte klok på den. 

Det sägs att Elis Burrau vill vara allvarlig, eller kanske ironisk och allvarlig på samma gång. Men har han något väsentligt att säga om samtiden, ungdomen, samhället, om något överhuvudtaget? Det är svårt att svara på. Inte ens efter att ha läst hans ”roman” Karismasamhället – en roman, vet jag. Har faktiskt ingen aning, är mest bara dränerad av dess uttryck. Här har vi alltså ett påfrestande självmedvetet berättarjag vid namn Elis Burrau och en samling unga urbana slackers som glider omkring i Stockholms innerstad, går på utställningar, uppläsningar och fester, alltmedan ironin, eller ”ironin”, över tillvaron och språket pågår och pågår. Alltså: det är en nollpunktens existens, en fragmentarisk intighet som illustreras, där formuleringen är allt. Det är också det enda den här boken säger. Eller?

Burrau har själv sagt att han är fascinerad av när allting händer i språket, i utsagor, i negationer, och det manifesteras med framgång i Karismasamhället. Det finns inget egentligt berättande, ingen framåtrörelse, istället består boken av kompakta stycken med korta episoder och tvära språkligheter. Prosan är vild, krängig, burdus – och förtjänstfullt befriad från realismens bojor. De flesta styckena avbryts med en lagom snitsig fras av typen ”säga vad man vill om mig, men jag säger alltid domesticera istället för tämja” eller ”se mig som en frontfigur som tycker om att synas”. Så trots en utsaga att skriva ”tråkigt” – vilket Burrau ofta lyckas med – så är det symptomatiskt att han inför dessa snitsigheter. För helt igenom tråkig vill eller vågar inte Burrau vara, han vill ju ändå underhålla. Det är också symptomatiskt med alla referenser, mest från amerikansk populärkultur och modern svensk dikt och så denna ständiga självmedvetenhet. Men, det finns naturligtvis ett men. Burrau har en språkkänsla, ett formuleringsdriv och ett spirituellt flöde i de tvära brott som han fyller sin bok med. Så här kan det låta:

Ghayaths sköna ögon när han lyriskt berättade att han druckit ett vin som var som Jesus blod inne på toaletten. Det där syftningsfelet får vara kvar. Blogginlägget Anna skrev på kokain var ärligt. Känslan inför kändisskapet var nervig, men svår att definiera. Det var kul att hybrisen var tvärsäker och ganska obefogad. Vi fick bo i en rik kille som hette Fredriks etagelägenhet. Han hade en champagnesabel. Annars var det inte särskilt mycket möblemang. Lite uppstoppade djur uppklistrade på väggen, och en tavla som såg ut som en abstrakt tavla ska se ut.

Stundtals liknar det automatisk skrift, ibland är egna och andras dikter insprängda i texten, ibland är det rena bloggprosan. Rader som ”En av mina starkaste stunder i år var när polisen i Prag vaktade McDonald’s med stora automatvapen”, ska måhända vara roliga eller kanske provocerande, men det är i så fall inte värt att bli provocerad. Språket tycks istället finnas till för sin egen skull, det är en språkfrejdighet som alstrar sig själv. Att droppa rätt namn, att vara sval och kontrollerad, och att vara författare verkar vara karaktären Elis mål. Ja, alla dessa referenser, ett sätt att leva genom andra, att leva genom kultur utan att bottna i någonting. Det aktas noga att stanna på stället och andas in, både livet och språket ska skyndas förbi. Guy Debords Skådespelssamhället figurerar, men den läser Elis aldrig ut, poeten Mara Lee glimtar förbi, men verkar mest eftertraktas som namn, som idé och för att skriva något om hans diktsamling (vilket hon också i verkligheten gjort). Konsten har bara en uppgift som fernissa. Att synas och höras är av största vikt och bokens karaktärer är helt upptagna med att se sig själva. Det är fullkomligt odrägligt.

”Jag har börjat skriva en roman som jag kallar Karismasamhället och jag tänker att den delvis handlar om osäkringen av rum från en instans som är ganska likgiltig fast likgiltig liksom med en positiv och brinnande konnotation.” Så beskriver Burrau sin egen bok i boken, och så går det ju att se den, men det är också en ordpastej bland andra pastejer. Men samtidigt osäkrar sådana utsagor själva skrivandet på ett suggererande sätt, det går inte heller att förneka. Texten förklarar ständigt sig själv, och denna bevakning av den egna texten är sannerligen tidstypisk. Inga kryphål ska finnas varken för karaktärerna, författaren eller läsarna. I samma andning öppnas dock andra hål upp, för denna kontroll av nuet innebär också en förlust av dået. Bokens karaktärer lever frånkopplade det förgångna, och de anspelningar på äldre verk som finns fungerar bara som utrop och neonskyltar.

”Romanens” flyktighet tar Elis och hans urbana marionetter ända till norra Sverige, och lustigt nog till en by nära min hemort, Klöse, utanför Nordmaling i Västerbotten. Bara byns namn nämns och att den förmodligen ligger utanför Umeå. Här handlar det om människor med förlorat intresse inte bara för historien utan även för topografin och geografin. De lever i ett upplöst tillstånd, utan tillgång till sig själva.

Elis Burrau är född 1992, en drivande kraft i en poetgeneration som gjort den digitala arenan till sin, med pdf-förlag, bloggar och Twitter som lyriska kanaler. Han har redan medverkat i flera antologier och sprutat ur sig ett antal diktböcker, bland andra och vi fortsatte att göra någonting rörande som nominerades till Borås Tidnings debutanpris. Vad som är ambitionen med denna hans första bok som kallas en roman, blir jag inte klok på. Om jag vaknade på den ena sidan så skulle jag säga att den måste vara ett skämt, ett avtryck lika tomt som det samhälle som har skapat den. Om jag vaknade på en annan sida så skulle jag säga att den effektivt tar upp generationsbudkavlen efter Jack, Autisterna och Cigarett. Alltså tar vid efter en följd av debutanter, alla med sin typiska blandning av ”allt ska med” och ”titta vad jag kan”, med sina egna doser av storstad, rotlöshet och tidsanda. Det är både tröttsamt och fascinerande på samma gång.

Text Andreas Holmström
Foto 
Militza Monteverde

Elis Burrau: Karismasamhället –
en roman. Bonniers, 2018.