Fascinerande filmer om död och omsorg

av Andreas Holmström

Andreas Holmström rapporterar från filmfestivalen i Göteborg.

 

Ibland kan jag bli depraverad och tänka att filmkonsten dog när Béla Tarr gav upp och Aleksandr Sokurov slutade att vara relevant. Tur att jag har fel. Särskilt om man betänker den icke-fiktiva filmens skrå. På Nordens största filmfestival i Göteborg så tillhörde dokumentärerna De humani corporis fabrica (visades även på Docpoint i Helsingfors) och Geographies of Solitude lyckopillren. Den förstnämnda handlar om döden, kroppens bräcklighet och förfall och den andra om vanvården av jordklotet. Det är vad jag kallar upplyftande.

 

Nära döden på sjukhus i Paris

 

För att vara mer exakt: Filmen med den latinska titeln (ungefär: ”Om människokroppens uppbyggnad”) av Véréna Paravels och Lucien Castaing-Taylor är inspelad på olika sjukhus i Paris och följer operationer inuti kroppar. Så döden ligger alltid nära. Det jag verkligen uppskattar med denna film är att den struntar i publiken. Som all bra konst. Den är inte insmickrande eller förklarande, men inte heller utstuderad. Det bisarra och makabra, organ, kroppsöppningar och kroppsvätskor får okommenterat ta plats. Länge stannas också vid dessa inre landskap inuti kropparna. Vad är det vi ser egentligen? Okända rum och hålor, märkliga färger och mikroskopiska operationsinstrument som rör sig till synes svårmanövrerat in och ut ur kroppen. Ett oavbrutet fascinerande kosmos som finns inom oss. Och samtidigt: Det finns ju inget mer närliggande eller vanligt.

Dessa inre världar ställs också mot långa tagningar i kulvertar, i korridorer och rum med döda eller snart döda kroppar. Ofta understryks det bisarrt efemära vi ser av monologer och dialoger  från läkarna (”Jag har inte ens haft erektion på hela dagen.”). Ja, en sådan, i minst dubbla betydelser – inblick – i tumörer, urinrör och hjärnor har väl aldrig skådats på film. Storartat. Att denna anatomiska introspektion slutar med först ”I Will Survive” och sedan New Orders ”Blue Monday” är både besynnerligt och logiskt: ”How does it feel to treat me like you do? When you’ve laid your hands upon me and told me who you are? Tell me how does it feel when your heart grows cold?”

 

Lågmält om omsorg om naturen

 

Geographies of Solitude är, som sig bör, något helt annat. Den utspelar sig på den i det närmaste öde ön Sable Island utanför Kanadas kust där Zoe Lucas bott i 40 år. De första åren var det sälarna och de unika hästarna som hon undersökte och forskade kring. Senare insekterna och smådjuren, och numera alla sopor som genom vindar och vågor hamnar på ön. Mycket plast blir det. Allting samlas in, tas om hand, dokumenteras och diarieförs, precis som hon har gjort med hästexkrementer och småkryp genom alla år. Ett patologiskt ordningspedanteri anas bakom Lucas arbete, men det har också sin grund i en närmast omänsklig omsorg om naturen. Att den kräver tillsyn, omtanke och omvårdnad, för annars kommer naturen och människan med den att sluta existera. Så därför bäst att sköta den plätt hon står på, till att börja med. Och dokumentera hur vindarna blåser – både i faktiskt och metaforisk mening – i en obändig tro på att denna kunskap kan få mänskligheten på rätt köl. Regissören och fotografen Jacquelyn Mills närmar sig lågmält tassande platsen, ämnet och Zoe, en mycket sympatisk metod. Dessutom är Geographies of Solitude inspelad på 16 mm-film, vilket förutom att det ger ett vackrare estetiskt resultat även innebär att filmens tema om förgänglighet och resurshushållning inkorporeras på ett sinnligt sätt. Särskilt vid ett tillfälle när bilden avbryts och vi får höra följande dialog mellan Mills och Lucas: ”Nu håller rullen på att ta slut.” ”Har du ingen fler?” ”Nej.”

 

Obehagligt på riktigt i dokumentär om att bry sig om Jemen

 

Twerka för Jemen var den bästa kortfilmen jag såg på festivalen. Det säger nästan ingenting eftersom kortfilm egentligen är en omöjlig genre. Detta eftersom den oftast envisas med att försöka berätta en historia på alltför kort tid, och därför ohjälpligt blir det beskurnas och halvdanas  konstform. Men denna korta film av Tanja Holm är sin perfekta och lämpliga längd. Av den anledningen att den inte har en historia att berätta, utan bara detta faktum: Varför bryr du dig inte om den totala katastrof som pågår i Jemen? Holm går med denna frågeställning ut på Stockholms gator och konfronterar människor med sin kamera. Naturligtvis vill de flesta inte vara med i hennes aggressivt välmenande film, många blir aggressiva tillbaka och det är just det som gör att Twerka för Jemen får en sådan potens. Den blir obehaglig på riktigt. För vad gör jag, den enskilda människan, för Jemen och vad kan en göra? Och såklart vill man inte prata med en enerverande och påträngande person på stan som kör upp en kamera i ansiktet på en. Och det är således det konfrontativa som gör Twerka för Jemen intressant och träffande. Titeln? Jo, en glad ung kvinna ger som svar på Tanja Holms fråga om vad du gör för Jemen: ”Jag kan twerka”, och så gör hon det. Det är handling det.

 

Klockren dokumentärfilm om relationscirkus

 

En annan givande film var den libanesiska Kash Kash – Without feathers we can’t live av Lea Najjar, om ett gäng pojkar och män vars främsta uppgift i livet är att flyga med duvor. Det är också alltså en dokumentärfilm, kanske ska sägas. Men den handlar inte bara om skenbart torftiga livsval, utan den borrar i farten också i frågor om hur ett samhälle kan och bör se ut, och vilka frågor som verkligen är viktiga. Detta inte minst när den horribla explosionen i hamnen sker, en nyhet som spreds över världen, och filmens unga och äldre gubbar kritiserar Libanons ledning hårt med tanke på hur de hanterade frågan. Annika Fredrikssons Puss hejdå, en klockren dokumentärfilm intressant nog rubricerad som ”drama”, om den oändliga relationscirkusen fast men med en helt egen twist, var en annan intressant bekantskap. Filmen består mestadels av stilla bilder av landskap och stadsvyer men handlar om en vårdnadstvist som verbalt berättas via inspelade röster. Ett återberättat gräl om kålpudding vs. pizza kan man le igenkännande och generat åt. Nämnas bör också Fragments of Paradise om ”den amerikanska avantgardefilmens gudfader” Jonas Mekas, biografifilmen Munch, den svenska redan omtalade Dogborn – ”uppbyggligt” men starkt om onda män och rättfärdigat våld i Lukas Moodyssons Lilja 4-evers efterföljd, och Unruly – en modern Gökboet om några av de 13 000 flickor i Danmark som tvångssteriliserades mellan 1923 och 1961.

Ruben Östlund, snart mer kritiserad på hemmaplan än salig Bergman var på sin tid, och hans bräkande stämma råkade jag också höra medan han höll hov på biograf Draken. Där regisserade han en happening som gick ut på att publiken skulle visa mer engagemang inför hans mediokra Cannesvinnande pekoral Triangle of Sadness. Kanske borde han ha gått och sett Pacifiction av Albert Serra istället, som jag gjorde, och lärt sig hur verkligt fantastisk film kan göras.  Mångfacetterat, lågmält, undflyende och närgånget om korruption och makt på Tahiti. Eller vad handlar den om egentligen? Troligen om mänskliga tillkortakommanden, något som vi alla borde lära oss mer av.

 

Lämna en kommentar