Samtidsblickar i en krackelerad spegel

av Andreas Holmström

Jag har förmodligen aldrig läst en bok som jag varit mindre lämpad för, varken som läsare och kritiker. Loop utger sig för att vara en generationsroman. För personer runt 25–30 kan man anta, för så gamla är romanens tre huvudkaraktärer Carl, Diana och Samuel. Den utspelar sig i Borgå, som de tre tar sig en kvällspromenad igenom medan de pratar och tänker om gymnasietiden, om litteratur och musik. Bland annat som berör deras unga liv. Men för en läsare utan anknytning till den värld romanen kretsar kring är det omöjligt att avgöra hur pass träffsäkert tidsandan, platserna och tankegångarna är skildrade. Allt detta är mig alltför avlägset. Tänker jag, tills romanen närmar sig sitt slut.

 

Loop börjar rätt konventionellt. De tre huvudpersonerna introduceras, de träffas, är på väg till krogen. Det är en kväll på stan. Alla tre har egna avsnitt där deras olika personligheter och tankar uttrycks. Minikapitel med egna rubriker förlänger och fördjupar vissa resonemang och vävs in med de övrigas. Carl jobbar som cafébiträde under sommaren, Samuel tampas med sin litteraturvetenskap och Diana med sin konstvetenskap. De talar och tänker om flingsorter (i Tarantinoartad anda), rökning, Twilight och Playstation. Här finns upptagenheten om vem man vill och ska vara. Här finns festerna, trånandet, ångesten och alienationen. Här finns också metaperspektiven, skrivandet och konsten. Paramore, hiphop och emo utgör det musikaliska landskapet. Carl är vanligast. Samuel läser ”bara Proust och Musil”. Diana ifrågasätter det mesta.   

Carl, Samuel och Diana låter som språkrör för specifika rollfigurer, inte som helgjutna personer, och deras yttre och inre världar gestaltas inte utan deklameras. Detta liknar förstaboksmisstag. Det är också uppenbart att författaren vet mer om karaktärerna än vad de själva vet – vilket är en dålig utgångspunkt för att skapa riktigt bra litteratur. Konstellationen känns tillkämpad och likaså dramaturgin. Och sen alltså detta: den yttre och inre miljö som trion rör sig i är inte min. Inte alls. Särskilt tydligt blir detta när Diana mot slutet, i sin ”sista inre monolog”, räknar upp band och albumtitlar i två sidor utan att jag hört talas om något enda. Lite senare gör Carl detsamma i över fyra sidor. Men vad är nu detta? Vad gör detta uppradande av namn, vilken funktion fyller det? Samma tankar gäller Samuels slutliga och vederkvickande tankar om Proust, Sebald, Woolf och Emily Brontë. Varför detta litterära fördjupande i slutet av romanen? Och varför skriva årtalen efter titlarna, ”(1995)”, som man gör i tidningstext? Kort sagt: Vad är det som händer i den sista tredjedelen av Loop?

Jo, det Christoffer Steffansson gör är att inlemma essäistiska brottstycken – inte essäer som hos till exempelvis Knausgård och ­Lyra Ekström Lindbäck – utan fragmentariska samtidsblickar in i en krackelerad spegel. Ett återkastande av benämningar, beteckningar och fasader, i en tillvaro draperad i kapitalism. Här närmar sig Loop något verkligt intressant. Ett post-post postmodernt stadium och ett – törs jag säga – eget litterärt universum, indrypt i traderande, referenser och reflektioner. Tänk om, tänker jag, boken hade inletts i denna metakvalitativa ådra! Så tidstypisk men ändå så uppfriskande radikalt det hade varit. Så hade vi sluppit de tillyxade karaktärerna med sina alltför monotona tankesprång. Så hade vi sluppit den avtalsenliga berättelsen. Men vad vet jag, som kanhända är både är för gammal och alltför illa anpassad för att genuint begripa hur den unga litteraturen tänker?

 

 

Christoffer Steffansson:
Loop.
Ellips 2022

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.