Norén blev fånge i sitt språk

av Andreas Holmström

Det bör och måste sägas igen: Vissa böcker hade inte sett dagens ljus om det inte vore för namnet på omslaget. Lars Norén fick ge ut flera av sina sista böcker för att han bar just det namnet. Men det han skulle ha behövt var redaktionellt motstånd, ifrågasättanden och invändningar. Hans senaste fyra prosaböcker, från 2012 års Filosofins natt har alltmer lidit av detta. Dessa består av långa associativa sjok, oftast med ett ”jag” som mycket liknar den Norén vi känner. Det är ett jag som rådbråkar med sitt liv, med sin barndom och inte minst med sitt språk. 

 

”Jag har tappat tråden Det är lika bra att inse det”, som det heter i hans sista bok Prosa 2020. Den består av tre flödande texter med ett alltmer reducerat språk och som till synes även rationaliserat bort skiljetecknen. Här står åldrandet i centrum, och ett flöde av utsagor och uttalanden som genast tas tillbaka eller omstruktureras. Det är en väsentlig del av Noréns poetik, att ständigt ladda texten med osäkerhetsnivåer, teser och antiteser. Här framstår det dock mest som tröttsamt och enahanda. I associationernas vilda tecken tas det även språng till uppväxten, sin tidiga sinnessjukdom, Auschwitz och Paris – som två kärnfulla motpoler – medan pandemins isolering och dödsskördande ligger som en dov klang under texterna. Som bäst i de ständiga stickspåren blir det när jaget talar om sin egen kropp, som i de ömsinta passagerna: ”Jag tycker om läkaren som jag går till regelbundet Hon är också den enda som rört min penis de sista tio åren” eller ”Hur till exempel min vänstra testikel är på väg att försvinna in i kroppen medan den högra bara växer och växer”.

Liksom flera gånger tidigare återkommer Norén till anekdoten om clownen som ska hängas och inte förstår vad som pågår, och till idén att malen som söker sig till lampan i själva verket söker sig till mörkret bortom ljusets sken. Han ville gärna se sig själv i dessa bilder. 

De tre texterna i Prosa 2020 tjänar inte på att fördjupa sig mer kring. Men de är ändock intressanta som exempel på vad en av vår tids största dramatiker förmådde under sitt sista år. Han ville åt avskalningen men nådde in i en återvändsgränd, han levde i förvissningen att hans flöde av ord skulle säga något om samtiden, men det flödet säger är att dess författare blivit fånge i sitt eget språk. 

 

Ända sedan efter Lars Noréns kanske främsta pjäs, Personkrets 3:1 (1998) har jag velat älska allt som han skrev. Jag har sällan gjort det, men jag har velat. Dagböckerna framstår som hans magnum opus, men även i de sista av dessa visade sig återvändsgränderna och språkets fångenskap allt tydligare. I den sista tunna dagboksvolymen som kom ut samtidigt med prosaboken framstår detta som norm. Inte minst på grund av Covid 19, den sjukdom som till slut fällde honom, så består den av ett mer avskalat språk, ett snävare liv med färre promenader, färre möten, ett färre av allt. Här finns även vackra inslag som när han korresponderar med Marianne Lindberg De Geer, umgänget med och frånvaron av döttrarna, ett kort möte med en brorson. Men eftersom vi som läsare vet att den som skriver snart kommer att dö så läser man in denna predestinerade död i texten. Även om sjukdomen och döden i dagboken aldrig kom ikapp honom.

 

Lars Norén:
Prosa 2020 och En dramatikers dagbok 20192020.
Bonniers, 2022

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.