Svajig roman om det mänskligas gränser

av Andreas Holmström

Karl Ove Knausgård skrev om sitt eget liv i Min kamp för att fabulerande fyllde honom med avsmak. Han var utled på att skapa fiktion, sådant som inte var sant, det stod honom upp i halsen.

Därför skulle hela den sex böcker långa sviten bestå av sanningen, sådant som verkligen har hänt. I olika hög grad innehöll även Knausgårds tidigare böcker stoff från hans eget liv. För att inte tala om de senare årtidsböckerna och essäverken.

Men häromåret gick proppen ur, nu fantiserar han minsann, och 2021 kom Morgonstjärnan. I den var jordens undergång stundande, en komet kom som ett bibliskt förebud.

Vargarna från evighetens skog utspelar sig i samma verklighet, men med andra karaktärer. Här följer vi främst Syvert, 19 år, och medel­ålders Alevtina. Den första delen utspelas i Norge­ på 1980-talet, där märks det att Knausgård är på hemmaplan både i tid och rum. Tveksamt är dock om den andra delens nutida Ryssland är lika hemtamt.

1986 har den unge Syvert just muckat från militär­tjänstgöringen, en kärnkraftsolycka i Sovjet kommer snart att ske. Han kommer hem till sin utarbetade mamma och specielle lillebror, med en framtid oskriven som ett vitt blad. Bland sin döda fars nerpackade saker hittar han brev, på ryska, vem är de ifrån?

Syvert spelar även fotboll, super och fantiserar om tjejer. Och snart får han ett jobb på en begravningsbyrå, men bara tillfälligt, tror han. Det framgår också att han inför sina medmänniskor inte är så särskilt smart, även om hans tankevärld är rikare, innehåller mer än vad han själv vill tro. Där ryms finurliga tankar om strålning, apropå Tjernobyl, och funderingar om andra världar – och döden. Men hela tiden minnet av fadern som gnager i honom.

Syvert måste få reda på mer, vad är det som egentligen står i breven? Samtidigt bubblar alla tonårskänslor i honom: ”Vem kan någonsin älska mig, och hur ska jag leva mitt liv?” Men den största frågan är ändå: hör Syvert samman med något annat, något i pappans förflutna? Jo, han gör ju det, Alevtina heter hon.

Ni hör kanske, det låter som en följetongsroman. På den rena handlingsytan påminner Vargarna från evighetens skog om vilken tv-serie­ som helst, där framåtrörelsen är det mest väsentliga: Kommer Syverts alla frågor att få några svar? Men Knausgård har naturligtvis mer högtflygande ambitioner än så.

Som många redan har påpekat så är han förbannat skicklig på att skriva fram vardag, atmosfär, tanke­komplex, tider och platser. Det gör han också här, även om Rysslandsdelen förlorar något i trovärdighetshänseende. Men ambitionerna sträcker sig även till att berätta om gränserna för det mänskliga. Att människan kanske inte är den hon tror, och att dödens gräns kanske kan överskridas.

Knausgård har en fäbless för vetenskap och historia – alltså sanning – men också att skriva den på läsarens näsor. Vilket han gör i vissa dialoger och essäistiska avsnitt. Detta får romanen att svaja en smula. Men som helhet lättar Vargarna från evighetens skog också från marken. Åtminstone en smula.

Karl Ove Knausgård:
Vargarna från evighetens skog.
Översättning: Staffan Söderblom.
Norstedts, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.