Etikettarkiv: Karl Ove Knausgård

Knausgård klarade Munch-panik

Förra året kurerade Karl Ove Knausgård en utställning med Edvard Munchs konst på Munchmuseet i Oslo, och i samband med den gavs Så mycket längtan på så liten yta ut, nu i svensk översättning. I utställningen lyfte Knausgård fram många sällan eller aldrig visade verk av Munch, och i boken berättar han om vägen fram till detta urval, och vilken konstsyn som ligger till grund för ett sådant urval. Han fick fri tillgång till museets magasinerade samling på över tusen bilder, och valde bilder utifrån viljan att öppna för nya synsätt – bortom den ikoniserade Edvard Munch, med sina skrin, madonnor och sin ångest. Målet var att besökarna skulle se Munch som för första gången, ty det är bara i mötet i ett gemensamt nu som verklig konst kan födas, menar Knausgård.

Bildkonsten har en stor betydelse för Knausgård, exempelvis så ackompanjerades hans årstidsböcker av bilder av Vanessa Baird, Anselm Kiefer, Anna Bjerger och Lars Lerin. De tre förstnämnda förekommer också här, som kommentatorer och pendanger till deras kanoniserade kollega. Knausgård försöker genom dessa, och genom andra samtida och dåtida konstnärer samt Munchs biografer, ringa in hans särart som konstnär och människa. Dessutom tar boken avstamp i några specifika målningar, varav flera är reproducerade i speciella bildsjok. Knausgård går nära bilderna, noggrant redogör han för deras uttrycks beståndsdelar och för de intryck de ger. Både personligt och förment objektivt går han tillväga, även om det är i det personliga och det intima hans mästerskap ligger. Liksom i årstidsböckerna får läsaren också ta del av författarens liv på Österlen, men framförallt hur Knausgård bit för bit närmar sig Munchs konst och utställningen som allt ska leda fram till. Från att med hybrisartad snabbhet svarat ja till uppdraget, via besök till Munchs tidigare bostäder och motivlandskap, fram till paniken och ångesten över urvalet: ”Hur kan jag stå för dessa målningar när flera konnässörer säger att de är dåliga?” 

Knausgård verkar boken igenom behäftad av idén att eftersom Edvard Munch målat alla dessa målningar som aldrig tidigare visats så måste de också vara kvalitativa. En sorts genikultsidé, alltså. Som ”tur” är, och väldigt lägligt rent dramaturgiskt, så får han mot slutet, genom Vanessa Baird, insikten att det kompromisslösa måste triumfera, att ens egna åsikter måste få sin plats. Baird kommer här in som en radikalt annorlunda röst i Knausgårds litterära universum, konfrontativ, pragmatisk, rak. Det är annars som att Knausgård måste plåga sig i livet, för att sedan i bok efter bok rentvå sig. Nej, det var så här det kändes, det var så här jag menade, inte som jag visade i det levda ögonblicket, utan som jag istället här skriver; det är det som är. Då skapas också det rum i litteraturen, och den mellan verk och mottagare gemensamma tid, den sanning som Knausgård hela tiden söker. Det är också så han förklarar konstens essens och även Munchs konstnärliga praktik. Här paras de norska tu, målaren och författaren, så olika men ändå så lika.

mycket längtan på så liten yta innebär att få landa i ett omsorgsfullt tecknat landskap, ett liv och en verksamhet som åtminstone jag inte varit så bekant med innan. Knausgård väcker blicken för särskilt den prekanoniserade Munch, och den sena, postkanoniserade Munch. Synd bara på vissa skönhetsfläckar, som att tvinga på filmregissören Joachim Trier ett släktskap med Munch, som en alltför lång dialog med en konstkännare, och framförallt att två felaktiga versioner av målningar, som alltså inte diskuteras, fått plats i boken. Men ändå: en läsupplevelse både för Knausianerna och Munchianerna.

Andreas Holmström

Karl Ove Knausgård:
Så mycket längtan på så liten yta.
Norstedts, 2018.
Översättning: Staffan Söderblom.

Knausgårds osnutna debut bättre än debatten om den

Jämförelserna med det fjärde bandet i Min kampserien är oundvikliga när man läser Ut ur världen, Karl Ove Knausgårds första roman från 1998. Händelserna i de båda böckerna är nämligen snarlika och ibland identiska. Historien om den unge mannen som tar ett jobb som lärarvikarie i Nordnorge för att fly bort och hitta sig själv, men som istället blir intresserad av en av sina elever. I Min kamp 4 handlade det om Karl Oves eget liv, hans sanning om vad som hände när han som 18åring levde i den lilla byn, som sedan den 2526årige författaren alltså fabulerade kring i sin debutbok. Den som har läst Min kamp får alltså här en fängslande inblick i hur liv och dikt kan samspela, men detta jämförande gör tyvärr också att Ut ur världen som självstående roman blir lidande.

Missriktad debatt

knausgård pärmHenrik Wankel heter den 26årige läraren och romanens berättare som redan i inledningsskedet uttrycker fascination för sin 13årige elev Miriam. Hennes blick, hennes kropp, hennes klokhet och hennes för åldern vuxna beteende. Denna fascination och förälskelse utvecklar sig så småningom till ett för bygden naturligtvis djupt opassande – och olagligt – umgänge, och är romanens själva drivbult.

Pedofiltemat kan man säga en hel del om, och det har också gjorts, bland annat bidrog det till en sedvanligt imbecill debatt på svenska kultursidor som delvis svartmålade den norske författarens avsikter. För även om likheterna mellan Wankel och Knausgård är närmast pinsamma – samma biografi, samma självhat, samma människosyn och samma familjeförhållanden – så har ju inte författaren gjort sig skyldig till samma brott som sin romanfigur. Det är en osmaklig gärning som Wankel gör sig skyldig till, även om den sker ”i samtycke” och inte skildras explicit, men litteraturen måste ju få vara osmaklig.

Däremot är det lätt att hålla med debattens initiativtagare Ebba Witt-Brattström i påpekandet om det kulturmanliga intresset för småflickor, vilket tyvärr och symptomatiskt tidigt försvann ur diskussionen. För väljer man som Knausgård pedofili som primus motor, och låter förlaget bland annat genom bokens baksidestext framhäva detta (och dessutom i den norska utgåvan med ett provocerande omslag), får reaktionerna sägas komma som ett brev på posten, alltså ett mejl i korgen. Och snart som en film på bio, för svenske Fredrik Edfeldt är tilltänkt som regissör för filmatiseringen av romanen.

Greppar för stort

Men det kan inte framhävas nog att Ut ur världen är en långt rikare skrift än debatten och förlaget givit sken av, och i stora delar av de 741 sidorna fungerar brottet, denna drivbult, ytterst perifert. För redan i sin första bok var den omisskännliga knausgårdskan där, tankens vindlingar om det lilla och stora, viljan att genom orden begripa världen, och inte minst betraktandet av detaljer och det precisa iakttagandet. Hur det lilla nordnorska samhället är, hur barnen uppträder, hur människorna fungerar, hur känslorna känns. Så visst innehåller Ut ur världen så mycket mer än en tidningsrubrik.

Romanens andra del byter perspektiv och skildrar mötet mellan Henriks föräldrar på 1960talet, och det är också någonstans här som det blir tydligt att ambitionerna hos den debuterande författaren var alltför högtflygande. För även om den skärgårdsiscensatta romansen är oklanderligt framställd så växer ändå frågan ”varför?” fram och stegras i den tredje delen. Utvikningarna blir fler och fler, myrors liv och parallella universum får ta plats, och far och morföräldrar ska berättas om, och även deras föräldrar. Allt ska med, ingenting får undslippa, medan romanens inledande huvudkaraktärer och ämnen förloras ur sikte. Kort sagt: viljan att greppa hela människan Henrik, hans historia och tankar blir i längden rätt tröttsamt, medan saknaden efter en redaktörsskalpell hänger tungt över sidorna. Eller kortare sagt: Knausgårds beskäftighet lyser här som allra tydligast.

Själv håller jag Karl Ove Knausgård som den störste romanförfattaren som slagit igenom de senaste åren. Han formulerar en personligt skarp blick på människan, hennes plats i samhället och på jordklotet, och äger därtill en formuleringskonst som förmår nagla fast nuet. Det finns hela tiden ett underliggande frågesjok i Knausgårds böcker, ”vad är världen, vad är människan, vad är tid, vad är historia; och hur ska jag formulera det?”, förnämligast framfört i den andra och sista delen av Min kamp och i hans andra roman En tid för allt. Detta finns även i debuten Ut ur världen, men här är språket och berättandet fortfarande alltför bångstyrigt, tillkämpat och osnutet. Dessutom har vi ju i någon mening läst boken redan, genom Kampen lärt känna både dess huvudperson och förehavanden, innan och utan.

Text: Andreas Holmström
Foto: Janne Wass

Karl Ove Knausgård:
Ut ur världen.
Norstedts 2015.
Översättning Rebecca Alsberg.

Death metal, Knausgård och döden

Illustration: Otto Donner

Det moderna samhällets rädsla för de döda kropparna i vår närhet gör att death metal-bandens frosseri i döden upplevs som så chockerande. Också Karl Ove Knausgård förundrar sig över vår tids stora tabu, skriver Andreas Jakobsson.

”Barn såg lik i öppen kista – på öppen gata” löd en av rubrikerna på nyhetssajten MSN:s startsida den 14 april 2012. Artikeln handlade om att en död kvinna låg i en kista med öppet lock i flera minuter mitt på gatan i stadsdelen Østerbro i Köpenhamn blottad för förbipasserande. ”Flera personer, både barn och vuxna, passerade liket samtidigt som en misstänkt dödgrävare stod bredvid kistan” stod det och sedan uttalade sig ett vittne och en begravningsentreprenör chockat och fördömande om händelsen.

Fortsätt läsa Death metal, Knausgård och döden