Vilka kriterier bör fyllas för att litteratur ska bli extraordinär; vad definierar en riktigt bra roman? Att den genom ett elaborerat språk förmår gestalta elementära mänskliga villkor, och/eller att den ställer invanda föreställningar på ända, skulle jag kunna säga. Karl Ove Knausgårds Min kamp-hexalogi är ett exempel på sådan litteratur. Det är ingen tillfällighet att jag nämner den i samma andetag som Juha Itkonens Allt ett under, för det är uppenbart att Itkonen låtit sig inspireras av Knausgård, och i viss mån också går i polemik med sin norske kollega. Allt ett under är således ett personligt verk, baserat på familjens egna erfarenheter av en graviditet de väljer att avsluta, och ett barn som sedan föds alldeles för tidigt. När romanen kom på finska för två år sen blev den hyllad, och i år var den också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.
Hustrun Rose är gravid och åker iväg mitt i natten för att allt inte står rätt till, det är för snålt med fostervatten i livmodern. Berättarjaget lämnas ensam med de två andra barnen. Så fortsätter det också vidare i berättelsen, han blir lämnad kvar med sina tankar, ord och beslut. Vi får veta att han är en självisk typ, eller ska man säga skrajsen, som hellre än att visa sig som han är inför sin fru, gömmer och sluter sig. Han åker och tvättar bilen eller sticker ut och springer när han borde stödja henne, tittar ner i golvet när de träffar barnmorskan, eller stretchar i ett rum intill förlossningsrummet när Rose ligger och föder. Jag gissar att denna jagets skröplighet är tänkt att signalera uppriktighet och autencitet. Jag gissar också att förlagets rubricering på omslaget, ”autofiktion”, hos den potentiella läsaren ska plantera att vi har att göra med den nakna verkligheten, låt vara i fiktionaliserad form.
Det är inte nog med att romanjaget gömmer sig för sin alltmer plågade hustru, han gömmer sig även för läsaren. Genom att undanhålla oss delar av breven han skriver till henne, och de telefonsamtal han för med sin mor och syster, skapas avstånd. Det är naturligtvis litterära stilgrepp, men det är egendomligt att lämna sådant åt sidan i denna förment autentiska kontext. Särskilt som berättelsen också i övrigt består av en huvudkaraktär man aldrig kommer inpå livet, som tycks gömma sig även för sig själv. För var är perspektiven, nerven och den konkreta smärtan? Det finns stråk av allmänmänsklig sorg och förlust, särskilt i samband med aborten, där tonen plötsligt blir stringentare, men det är just stråk. Det kan inte vara nog med ett personligt och behjärtansvärt ämne skrivet med ett åskådligt och funktionellt språk om kontentan ändå är banal. Där Knausgård mejslar med minutiös perfektion, avklätt blödande levandegör livet och rummen, gör Itkonen det inte. Varför ens jämföra? Det gäller att vara förvissad om skalans proportioner för att kunna upptäcka riktigt bra litteratur.
Foto: Laura Malmivaara
Juha Itkonen:
Allt ett under.
Översättning: Camilla Frostell.
Förlaget, 2020.
