Byråkratin sätter käppar i hjulen

161

Lagstiftningen kring stadsplanering är utformad efter stora städers behov. Det här skapar onödigt arbete och tröghet i mindre kommuner, säger planläggningschef Heidi Saaristo-Levin i Pargas. 

 

När man i offentligheten talar om stadsplanering, brukar det för det mesta handla om stora städer, med sina specifika utmaningar. Mindre uppmärksamhet får verkligheten i mindre städer och kommuner. Pargas stads planläggningschef Heidi Saaristo-Levin säger att utmaningarna till stor del är desamma som i de större städerna: balansen mellan bostadsbyggande och bevarande av naturen, motverkande av segregation mellan stadsdelar och upprätthållande av en tillgänglig kollektivtrafik. 

– En stor skillnad finns ändå mellan stora universitetsstäder och småstäder som Pargas: utmaningen här är hur vi ska locka nya invånare. Det är utmanande att upprätthålla en fungerande service, samhällsfunktioner och en livskraftig stad om man inte har ens en liten befolkningstillväxt. 

Inom Pargas är en av de centrala frågorna alltså hur man både ska locka nya invånare och få dem som bor på orten att stanna kvar. I mindre städer finns inte samma möjlighet som i större att sprida ut servicen på många olika servicepunkter, utan ofta blir den centraliserad. Hur tätt kan man bygga för att ge invånarna god tillgång till service, utan att fördenskull ge avkall på det som lockar folk till en skärgårdsstad: natur, hav och lugn? 

– Inflyttningsfrågan är för oss prio ett: hurdana bostadsområden bygger vi, för vem? 

I många mindre städer är utflyttningen av den yngre befolkningen ett problem, då åldersstrukturen förskjuts så medelåldern på invånarna blir allt högre. Behovet av service ökar, medan personer i arbetsför ålder som både kan göra det jobb som behövs, och betala skatt på inkomsterna, minskar. 

 

Problematiskt lapptäcke

En central fråga här är trafikförbindelserna. Pargas ligger på 25 minuters bilavstånd från Åbo centrum, så det går utmärkt att pendla till jobb i Åbo. Samtidigt är Pargas en stad som har flertalet större industrier, och lockar därför också arbetskraft från andra orter. Då är det viktigt att det också går att ta sig smidigt till och från staden med kollektivtrafik. Pargas hör här till de mer lyckligt lottade småstäderna i Finland, eftersom det går lokalbussar med tät frekvens mellan Åbo och Pargas. Också den statligt subventionerade Skärgårdsbussen mellan Pargas och Korpo trafikerar med en frekvens som får till exempel invånarna i grannkommunen Kimitoön att blekna av avund. Det här är ändå inte helt problemfritt, säger Saaristo-Levin, och påtalar det komplicerade lapptäcke som utgör kollektivtrafiken i Finland, en blandning av statliga och kommunala arrangemang, fri marknad och subventionerad trafik. 

– Pargas hör inte till Åbonejdens kollektivtrafik Föli. På grund av Pargas närhet till Åbo, skulle det vara naturligt att vi hörde dit, men det var inte möjligt, eftersom vi då skulle förlora det statliga stödet för busstrafiken till skärgården. 

Inom själva Pargas stad finns inte mycket lokaltrafik. 

– Det har sin grund i att Pargas stad har lyckats hålla bostadsbyggandet tätt så att man bekvämt kan ta sig från punkt A till punkt B. 

Behovet av skolskjutsar och övrig kollektivtrafik inom staden löses till exempel genom avtal med taxiföretagare. 

– Grundtanken är att en familj ska klara sig till och med helt utan bil, eller åtminstone med en bil, säger Saaristo-Levin. 

 

En stor skillnad finns ändå mellan stora universitetsstäder och småstäder som Pargas: utmaningen här är hur vi ska locka nya invånare. Det är utmanande att upprätthålla en fungerande service, samhällsfunktioner och en livskraftig stad om man inte har ens en liten befolkningstillväxt. 

 

Multilokalitetens tidevarv

Problemet att passa ihop Åbonejdens lokaltrafik med statligt stödd skärgårdstrafik tangerar de svårigheter som Helsingforspolitikern Mia Haglund lyfter fram i artikeln på sid 14 med att statliga strukturer sätter käppar i hjulen för stadsplanering på lokalplanet. 

– Stödmekanismerna gällande kollektivtrafiken är klumpiga, säger Heidi Saaristo-Levin. Skärgårdstrafiken subventioneras kraftigt, och Pargas kan inte bli av med de subventionerna. Å andra sidan är det naturligt att Pargas skulle vara med i Föli, eftersom vi ligger bara 25 minuter från Åbo. Det är tråkigt att ekonomin på det här sättet ska styra bort goda intentioner. 

En annan krock mellan det statliga och det kommunala är den växande trenden med multilokalitet, det vill säga att folk bor på flera ställen. Allt fler väljer att inte bara fly de stora städerna till landsbygd och skärgård under semestern, utan tillbringar i allt högre grad tiden i sina ”andra hem” också då de arbetar. För mindre orter är det välkommet att sommarstugor och lägenheter utnyttjas under större delar av året, eftersom det framför allt gynnar det lokala näringslivet och i bästa fall också ökar både mångfalden och trivsamheten. Det har ändå tidvis lyfts viss kritik mot att personer som tillbringar stora delar av året på en ort de inte är mantalsskrivna i inte har möjlighet att bidra till sin ”andra hemort” genom att betala skatt. Saaristo-Levin säger att frågan om huruvida det borde göras en lagändring som skulle tillåta betalning av kommunalskatt till fler kommuner inte har varit aktuell i Pargas och att hon därför inte kan uttala sig i frågan. 

– På ett mer allmänt plan kan man kanske konstatera att världen förändras och lagstiftningen måste förändras med den. 

 

För hierarkiskt

Vi frågar Saaristo-Levin vad hon skulle vilja förändra i statens politik då det gäller mindre städer, och svaret härrör sig till samma tematik. 

– Krångligheten i byråkratin kring planering beror på den lagstiftning som berör stadsplanering, och det tycker jag att kunde ses över. Lagstiftningen förutsätter i dag flertalet hierarkier i planeringen: landskapsplan, generalplan och detaljplan. Det här är nödvändigt i större städer, men är inte nödvändigtvis det i mindre kommuner, och skapar mest onödig byråkrati. 

Enligt Saaristo-Levin skulle det i många mindre kommuner och städer räcka med en nivå i planeringen, där projekt kunde planeras så detaljerat som det krävs. Det handlar inte bara om att de många byråkratiska nivåerna skapar extra jobb och fördröjer implementeringen, utan också om resurser.

– I små kommuner med få resurser är det helt enkelt utmanande att hitta sakkunniga planläggare. 

– Klimat- och andra krav är naturligtvis viktiga och ska säkerställas, och det är viktigt att alla hörs i samband med planläggning – det här är viktiga saker, och ingen plan är för liten för att tas på allvar. Men byråkratin skulle inte behöva göra planläggningen krångligare än vad den behöver vara.

 

Foto: Pargas stad