Kategoriarkiv: Aktuellt

Bli en tiger – vinn bokmässobiljetter och brunch!

Ny Tids utgivarförening Tigern rf lottar ut biljetter till Helsingfors bokmässa för två personer (inkl. brunch) bland dem som lämnar in medlemsansökan innan denna veckas slut.

Ett medlemskap i Tigern kostar 30 €/år och biljetternas sammanlagda värde är 68 €. Helsingfors bokmässa går av stapeln 25-28.10.2018 i Mässcentret i Helsingfors.
Tävlingen pågår till 21.10, och vinnaren kontaktas måndagen 22.10. Mer info finns i tävlingsblanketten nedan.

powered by Typeform
Tigern rf är en politiskt obunden kulturförening som ger ut tidskriften Ny Tid och främjar debatt och idéspridning genom att ordna diskussioner och kulturevenemang.
Ett medlemskap förpliktar inte till något annat än att du betalar medlemsavgiften på 30 €/år, men bidrar till att försäkra att Ny Tid utkommer även i framtiden.
Mer info om Tigern finns på föreningens webbsida.
Red

Ny Tid får 30 000 euro för aktualitetsbevakning

Ny Tids utgivare Tigern rf har beviljats 30 000 euro för utveckling av tidskriftens nyhets- och aktualitetsbevakning på webben. Stödet är en del av det presstöd för minoritetsspråk i Finland som delas ut av Undervisnings- och kulturministeriet. Statsrådet fattade fattade beslut i frågan på torsdagen.

Totalt betalar ministeriet ut 500 000 euro i presstöd för nyhetsproduktion på minoritetsspråk. Av den kakan får Svensk Presstjänst 400 000 euro, Åbo Underrättelser 50 000 euro, Ny Tid 30 000 euro och Nya Östis 20 000 euro. Enaresamiska Anarâškielâ servis ansökan förkastades med hänvisning till att webbtidningen inte ännu var grundad då ansökningstiden för stödet löpte ut. Statsrådet konstaterade att stödet inte kan delas ut till icke-existerande medier. Sametinget uppger ändå att webbtidningen borde betraktas som existerande, eftersom dess första nummer utom i slutet av maj, det vill säga efter att ansökningstiden löpte ut, men i god tid före något beslut i frågan fattades.

Kriteriet för stödet för webbpublikationer är att minst tre nyhetsartiklar bör publiceras per vecka. För tryckta publikationer gäller att mediets upplaga inte får överstiga 15 000 exemplar. Stöd ges också till nyhetsbyråer av typen SPT. Ny Tids chefredaktör Janne Wass skrev 9.11.2017 att det är ett skevt beslut att bevilja SPT det minoritetsspråkstöd som tidigare beviljats FNB, eftersom SPT i sin nuvarande form i praktiken är en förlängning av KSF Media och HSS Media, båda utgivare med upplagor över 15 000.

För Ny Tids del betyder beslutet att Tigern rf och redaktionen under hösten börjar utveckla en strategi för intensifiering av aktualitetsbevakningen på nytid.fi.

Red

Att simma mot strömmen

Jonas SjöstedtDet är alltid lättare att flyta med strömmen. Men om man själv vill styra vart man ska så är det en dålig idé. Nu när det svenska valet snabbt närmar sig kan det visa sig att vi i vänstern blir vinnare just för att vi inte har gjort som alla andra och inte talat om det som de flesta andra talar om.

De svenska väljarna har olika verklighetsbilder och tycker att helt olika frågor är de viktigaste inför valet. Bland Sverigedemokraternas (SD) och högerns väljare är det frågor om migration och kriminalitet som dominerar. Bilden som målas av Sverige är mörk, hotfull och dyster, det trots att många saker faktisk utvecklas till det bättre. Vänsterväljarna däremot bryr sig främst om frågor som sjukvård, skola, jämlikhet och klimat.

De stora mediaredaktionerna har till stor del svalt världsbilden från högern och rasisterna. Antalet debatter om brott och straff eller om problemen med integration har varit oändligt många. Antalet debatter om den ökande ojämlikheten i det svenska samhället har varit försvinnande få. Det har gett mycket medialt utrymme åt Sverigedemokraterna och lite plats för Vänsterpartiet.

Många har anpassat sig till det nya politiska klimatet. Socialdemokraterna har tävlat med SD och de borgerliga om förslag om tuffa tag. Migrationspolitiken har stegvis blivit allt hårdare. Genom anpassningen har högerns och SD:s världsbild bekräftats och det självspelande pianot har fortsatt dominera den politiska debatten.

Vi i Vänsterpartiet har valt en annan väg. Visst talar vi också om kriminalitet och integration, men vi har vägrat dras med i alarmismen och istället fokuserat på lösningar. Istället har vi envist talat om jämlikhet och rättvisa. Om alla fina reformer som vi lyckats genomföra, om en politik för att bygga bort bostadsbristen, beskatta de rikaste och bygga ut välfärden. Ibland har det känts som om vi har varit helt utanför det offentliga politiska samtalet och de stora medierna. Men vi har envisats. Vi har byggt upp starka direkta kanaler till våra väljare via sociala medier och offentliga möten dit allt fler har kommit, ofta har det varit helt fullt med folk. Under de stora mediernas radar har vi byggt en rörelse. Vi har spridit hopp när andra har spridit hat. Vi har visat att det går att göra Sverige till världens mest jämlika land och att det hänger ihop med att ta feminism och klimat på allvar.

Nu, veckor före valet, så slår vi rekord i antalet partimedlemmar, vi har hundratals personer på våra möten och opinionssiffrorna går stadigt uppåt, när detta skrivs i slutet på juli passerar de tio procent. Jag möter våra nya väljare överallt. ”Man kan lita på er”, ”Ni svajar inte hit och dit”, ”Ni talar om de verkliga problemen”, ”Ni anpassar er inte till rasisterna” säger de till mig.

Man ska veta vad man gör och vart man ska när man simmar mot strömmen, men det finns många som respekterar de som gör det. Plötsligt kan valet som skulle bli rasisternas och högerns framgång istället bli vänsterns.

Jonas Sjöstedt
är Vänsterpartiets ordförande

Biaudet: Höj kvaliteten på vården av minnessjuka

Eva BiaudetLägger ifrån mig boken och funderar om jag är tillfreds med att det inte egentligen fanns ett slut. Berättelsen om Alice; Still Alice av Lisa Genova – om att insjukna i Alzheimers mitt i en beundrad akademisk karriär, är bara för sorglig att berättas till slut. Och hur skulle Alice egna tankar kunna beskrivas i ord efter att hon förlorar förmågan att förmedla sina tankar i förståeliga meningar eller då hennes minnen inte längre bildar en helhet som kan uppfattas kronologiskt eller logiskt, utan består av fragment såsom pusselbitar som skakats om i lådan. Men länge har hon, vad man utifrån kanske kan ha svårt att tro, ett väldigt stort antal pusselbitar som passar ihop – samtidigt som andra verkar ha tappat sina former som kopplar dem till varandra. Tidigt tappar hon bort sig på hemvana platser som hon känt till hela sitt liv och tidvis förlorar hon sin anknytning till även de käraste personerna kring henne. Ur mänskligt perspektiv känns det nästan outhärdligt att läsa och rädslan att eventuellt drabbas  av denna nya folksjukdom smyger under skinnet.

Mitt i all sote-politik om förvaltning, finansiering och privatisering av vår hälsovård, känns det absurt att vi inte använder mer energi på att analysera vad som egentligen mäter kvaliteten på vården, vad är bra hälsovård, och vilka är utmaningarna för omsorgen och sjukvården för de allt fler äldre. Hur skulle vi kunna erbjuda  även de minnessjuka ett mänskligt sett bra liv. Ett liv där de kan leva så normalt som möjligt, trygga men fria att själva bestämma hur de vill ha det. Hur skall vi trygga personalresurserna – att det finns tillräckligt med människor omkring en Alzheimerpatient som inte kan sova om natten, som är orolig och rädd eller att hon om dagarna får röra sig ute och inne, njuta av solen och vinden och naturen. 

Idag lyckas det inte. Åtminstone  finns det alltför få exempel på bra boenden. Ni får gärna skriva till mig om ni har sådana. Det finns inte heller indikatorer som skulle mäta hur tillräckligt bra omsorg och boende ser ut eller hur självbestämmanderätten skall förverkligas. Hur skall de anhöriga veta vad som är bra omsorg? Att få bo hemma har stor betydelse, men bara om det finns omsorg med proffs och anhöriga. Men ju längre sjukdomen framskrider ju tyngre blir kärleken för de anhöriga och då måste samhället erbjuda mänskliga former av boende med mycket resurser som stöd – dag och natt. Utan ett samarbete av frivilliga och av professionell vård, kan detta kanske inte realiseras. 

För att förändringen kunde bli barmhärtigare för den som tappar bort plats och tid, borde boendet vara småskaligt, icke-institutionaliserat och friheten får inte kännas begränsad. Boendet måste planeras så att närheten till naturen och närheten till andra människors liv – unga och gamlas – inte skärs av. Jag sörjer att jag inte idag har ett sådant alternativ att erbjuda, men är övertygad om att det är möjligt att skapa sådana framöver om vi bestämmer att det är viktigt. Viktigt för att även den som insjuknar i minnessjukdom skall få leva värdigt.

Eva Biaudet
är riksdagsledamot för Svenska folkpartiet

Ett brustet, rött Liverpool-hjärta

För fotbollsfantasten Patrik Palmén går favoritlaget Liverpool först. Supporterskapet har tagit honom till matcher i England, Norge och Ryssland. Men kärleken till laget för inte bara glädje med sig.

– Jag brukar spara alla extra slantar och lägga dem på mitt Liverpool-intresse, säger Palmén.

Den 19-åriga helsingforsaren tillhör en ny generation Liverpool-fans. De är supportrar som inte blivit bortskämda med framgång. Klubben i hans hjärta har inte vunnit den engelska högsta divisionen Premier League sedan 1990. Detta var flera år innan Palmén föddes.

Sedan dess har laget nått längre i Europa än de gjort i den inhemska ligan och under 2000-talets första decennium blev det två Champions League-finaler för klubben. Båda gångerna stod AC Milan som finalmotståndare. I den första finalen år 2005 lyckades Liverpool vända ett 0–3-underläge i halvtid till 3–3 på fulltid för att slutligen vinna på straffar. En match som många anser vara den mest rafflande finalen någonsin.

– Jag är för ung för att minnas den finalen, men jag har självklart sett matchen i efterhand. Det är ju verkligen en klassiker och ett minne som lagets anhängare ofta talar varmt om. Men det var först efter den förlorade finalen år 2007, som jag började följa Liverpool, säger Palmén.

Därefter passerade 11 år innan Liverpool slutligen, en lördag i maj 2018, nådde en Champions League-final på nytt, denna gång mot spanska Real Madrid. Under tiden hade Patrik Palmén blivit vuxen och sett Liverpool från läktaren i flera länder. Hans väggar pryds av Liverpool-memorabilia. Alla tusentals timmar av förtvivlan, glädje och förväntan sattes på spel när Champions League-hymnen ljöd ut över Kievs olympiastadion i slutet av maj 2018.

”Man känner sig tom efteråt”

– Det var det man hade väntat och hoppats på i alla år. Att Liverpool skulle få spela en sådan stor match igen, säger han.

En skada på lagets främsta målskytt egyptiern Mohammed Salah och några fatala misstag på planen, bidrog till att Real Madrid tog hem Champions League-pokalen för tredje året i rad. För Palméns del, kändes det tufft.

– Man känner sig helt tom efteråt. Man vet aldrig hur lång tid det tar innan man får chansen igen, när det är sådan stor konkurrens i fotbollen som nu, säger Palmén.

Mötte Ian Rush av en slump i Norge

Under Liverpools storhetstid på 1980-talet vann laget allt som går att vinna. Målskyttar som bland annat Kenny Dalglish och Ian Rush var den tidens stora ikoner. Patrik Palmén, precis som många andra unga fans, har fått nöja sig med att se herrarnas spel i klipp på nätet. Men Rush fick han träffa genom en slump i Norge 2011.

– Vi skulle se Liverpool mot norska Vålerenga i Oslo. Det var en träningsmatch under den perioden då Kenny Dalglish var tränare. Vi hade lite tid över så vi väntade utanför stadion och hoppades vi skulle få se några spelare. Plötsligt kommer några svarta bilar och stannar vid ingången till arenan. De övriga fansen rör sig ditåt. Mitt gäng stannar dock kvar och en av bilarna stannar precis vid oss. Ut stiger Ian Rush, säger han.

Att hålla på ett anrikt lag som Liverpool, gör att man får hålla koll på historien. Vid tillfället hade Patrik Palmén inte nått tonåren. Men trots sin unga ålder kände han direkt igen den f.d. spelaren som var aktiv långt innan Palmén föddes.

– Han hade ju inte den tjocka, svarta mustaschen, som han hade när han spelade… Men han var ändå lätt att känna igen. Rush verkade hoppas att ingen skulle märka honom. Han såg först lite överraskad ut över att jag ville ta en bild. Sedan brast han ut i ett leende, säger Palmén.

Han har också träffat Kenny Dalglish och betydligt yngre spelare. Palmén berättar att det betydde mycket för honom när han var yngre. Numera är det gemenskapen bland supportrarna som är det viktigaste – och att vinna förstås.

Bästa minnet: resan med bröderna

I januari 2012 besökte Patrik Palmén Liverpool tillsammans med två bröder. Dubbla hemmamatcher i de inhemska cuperna väntade. Motståndet var de bägge lagen från Manchester.

– Resan var otrolig. Vi såg Liverpool möta Manchester City och avancera till finalen i Engelska ligacupen. I nästa match såg de också till att vinna mot ärkerivalerna Manchester United i Fa-cupens fjärde runda, säger han.

Den hårt arbetande holländaren Dirk Kuyt gjorde det avgörande målet mot Manchester United i slutminuterna. Palmén minns den euforiska glädjen han kände, när bollen åkte förbi mållinjen.

– Jag har aldrig flippat av glädje som jag gjorde i den stunden, lägger han till.

Här i Finland är det oftast hos farmor han ser matcherna. Gärna med några av hennes nybakta chokladkex.

– Att få äta kexen, se på en match och sitta med mina bröder och min farmor… Det skulle jag inte byta ut mot någon titel. Jag har alltid varit välkommen dit. Traditionen började efter att farfar fick idén att börja bjuda in oss, medan han levde. Detta trots att han var Arsenal-anhängare, säger Palmén.

Försöker undvika besvikelse

Väl på läktaren sjunger Palmén gärna om den gamla goda tiden. Men när det kommer till nutid är han försiktig och vill inte hoppas på för mycket.

– Jag tänker alltid att allt som kan gå dåligt, kommer gå dåligt. Då blir jag inte heller lika besviken, säger Palmén.

Men när Liverpool förlorar en europeisk cupfinal, hjälper inte regeln. Tomheten infinner sig. Palmén kommer förstås fortsätta att sjunga om finalvinsten 2005. Och bakom hans något pessimistiska kärleksförhållande till klubben lever drömmen vidare. En dröm om att få se Liverpool som mästare i Europa eller England.

text Marcus Carlsten
foto Bjørn Giesenbauer / Flickr CC