Mellan tretiden och sjutiden på lördagen 17.1 ringlade sig en konstant hundrameterskö från kulturcentret Korjaamos ingång ut mot Topeliusgatan i Tölö, Helsingfors. Det var inte stadens hetaste popstjärnor som drog fullt hus, utan politikfestivalen Käänne. Under dagarna två bjöd festivalen på diskussionsprogram kring samhälle, ekonomi, journalistik, kultur och vetenskap, varvat med kulturprogram, workshops och på lördagskvällen fest med DJ-musik.
Ny Tid hann på lördagen besöka tre av diskussionerna. Festivalens grundare, Vänsterförbundets EU-parlamentariker Li Andersson, diskuterade med Spaniens och Sloveniens arbetsministrar om hur man driver igenom progressiva reformer i politiken. Vänsterförbundets Otto Bruun och Lotta Staffans diskuterade med Centern-anknutna forskaren Johannes Kananen och SDP-riksdagsledamoten Matias Mäkynen om ekonomi, och journalisten Sofia Elie diskuterade med forskarna Erica Åberg och Johanna Tyvelä under rubriken: ”Folkhemmets baksida: ’gangstarapens’ samhällskritik”.
Festivalen vill vara ett forum för en bred koalition av aktörer som vill arbeta för progressiv politik och ett mer rättvist och hållbart samhälle. Detta syns till exempel i att de inbjudna talarna representerar ett brett partipolitiskt spektrum – till och med Sannfinländarnas tidigare ordförande Timo Soini fanns med bland diskussionsdeltagarna i år.
Alla tre diskussioner var intressanta, högklassiga och välmodererade, och visar på bredden bland de tematiker som tas upp på festivalen. Som Ny Tid skrev i samband med Sommar-Käänne i augusti är det viktigaste med den här festivalen egentigen inte de enskilda diskussionerna, utan att själva festivalen överhuvudtaget existerar. Festivalen vill vara ett forum för en bred koalition av aktörer som vill arbeta för progressiv politik och ett mer rättvist och hållbart samhälle. Detta syns till exempel i att de inbjudna talarna representerar ett brett partipolitiskt spektrum – till och med Sannfinländarnas tidigare ordförande Timo Soini fanns med bland diskussionsdeltagarna i år.
Då vi lever i tider där samhällsutvecklingen ter sig regressiv snarare än progressiv är Käänne en starkt skinande ljuskälla. Att ta del av diskussionerna som förs och umgås med festivalens gäster skapar en känsla av hopp, gemenskap och styrka.
I år besökte 6 000 personer festivalen, och fullkomligt sprängde Korjaamos publikkapacitet. Samma problem uppstod i fjol. I år lovade arrangörerna att det inte skulle bli något köproblem eftersom man reserverat fler salar i Korjaamo. Det hjälpte inte. Problemet är att Korjaamo för dylika tillställningar har kapacitet för kring 1 000 personer åt gången – även om arrangörsföreningen på förhand hade räknat med att de hade kapacitet för just 6 000. Hur den uträkningen såg ut skulle vara intressant att se.
Dessutom är kapaciteten uppdelad på två byggnader – som det under festivalen inte gick att röra sig mellan utan att gå ut och köa på nytt. Nu fick man välja bort halva programmet som gick i den ena eller andra byggnaden om man inte ville stå och köa i kylan mellan programpunkterna. Det är knappast heller till festivalens gagn att det stora diskussionsämnet deltagarna emellan är köerna. Hur sympatiskt Korjaamo än är, är det för litet för Helsingfors samlade vänsterfolk. Käänne måste se sig om efter större arenor.
Foto: Janne Wass
