Sedan Danmarks drottning Margerethe II i sitt traditionella nyårstal överraskade hela nationen med att hon tänker abdikera om två veckor, har ingenting utom det ovanligt pissiga vintervädret lyckats penetrera de danska nyheterna, skriver Janne Strang.
Vad monarkin egentligen betyder är en fråga som Danmark inte behövt svara på under senaste 52 år, men nu stod den där och ropade dem i ansiktet. Och Danmark svarade. Inte genom att gripa chansen till seriös begrundan kring det absurda med kungligheter i modern tid, utan genom något slags rojalistisk ryggmärgsreflex som vi republikanskt uppfostrade inte riktigt kan förstå – dansken lade hjärnan på paus, vred på glittret i ögonen och flockade till huvudstaden för kröningsveckoslutet.
De moderna monarkiernas paradox är att så gott som samtliga medborgare är demokrater och för alla människors lika värde, men ändå älskar – eller åtminstone högaktar – man flärden och fjäskandet kring det kungliga. Det gäller inte bara vanligt folk, också politiska pundits som har betalt för att utöva samhällskritik har i veckorna tvenne slagit knutar på sig själva i försök att motivera sitt stöd för monarkin och sin kärlek till drottningen genom olika former av intellektuella självbedrägerier.
På den borgerliga sidan, inklusive socialdemokraterna, är partierna eniga om att kungahuset skall bevaras i sin nuvarande form, som en samhällsinstitution (S), ett kulturarv (V), ett rollspel (B), en nationell samlingspunkt (C), en nationell tradition (I) och ”världens bästa kungahus” enligt Dansk Folkeparti (O).
På vänstersidan är det bara Socialistisk Folkeparti (F) och Enhedslisten som i sina partiprogram kräver att ”resterna av enväldet” ska avskaffas. Alternativet (Å) har under sina tio år på partikartan inte tagit ställning till frågan som sådan, men kommit med flera reformförslag för insyn i kungahusets ekonomi. Exempelvis skall traditionen med så kallade kungliga hovleverantörer nu avskaffas.
I Sverige har det varit tradition att försvara monarkin med krassa ekonomiska argument, där man ställer kungahusets årliga budget upp mot en hypotetisk siffra om hur mycket hovet inbringat i form av smörjmedel för exportförhandlingar och turism, och så Sverigebilden, förstås.
Den slags diskussion har jag inte uppfattat som lika relevant i Danmark, man kan liksom inte reducera kungahusets till ett företag med resultatansvar. Ska vi ha det kvar, ska det få kosta. Och så verkade också regeringen resonera när man dagarna efter drottningens meddelande om abdikering klubbade igenom en förhöjd budget för kungahuset.
”Det är omöjligt att få en reell överblick av hur mycket skattepengar det används på kungahuset”, säger historikern vid Köpenhamns universitet Sebastian Olden-Jørgensen, som specialiserat sig på monarkin. Det handlar om allt från apanage och officiella aktiviteter till livgarden, slott och resor, djurskötsel och trafikdirigering mm. Vi vet att statsbudgeten allokerar 121,4 miljoner kronor (16,3 miljoner euro) till driften av kungahuset, men samhällsekonomen Bent Greve vid Roskilde universitet uppskattar att den samlade kostnaden ligger uppemot 400 miljoner kronor (54 miljoner euro) årligen.
Det är tur för kungahuset att man är särskilt populära just nu vid tronskiftet, och det är i stort sett drottningens förtjänst. Under 52 år har landet följt henne och lärt sig älska henne och det har, enligt bedömare, smittat av sig på hela monarkin. Margarethe II är inte populär för att folk skulle älska kungligheter, utan kungahuset är högaktat tack vare hennes person. Och vid tronskiftet i söndags gjorde danskarna sitt yttersta för att överföra sina sympatier för den gamla eleganta damen till hennes son, kung Frederik X.
Att hon valde att abdikera – första gången i Danmark sedan 1143 – är samtidigt ett svek och ett sundhetstecken för den moderna monarkin. Kanske minns hon hur svårt det var för henne själv var när hennes far Christian IX dog. Att hon skulle krönas mitt i en tid av stor personlig sorg. Kanske ville hon bespara sin son den absurda och plågsamma upplevelsen. Och samtidigt avlägsnade hon något av mystiken och det morbida med monarkin – att endast döden kan ge avsked. Det sägs sällan högt, men en kunglig regent är förutom en levande symbol också ett primitivt människooffer för nationen. Tillika med de världsliga privilegierna följer en fångenskap och offentlighet på livstid. Det är inte för lyxlivet i hovet som vänstern ska vilja avskaffa tronföljden, det är för att inget barn i ett samhälle med socialt samvete ska vara fånge av sin familj, deras tusenåriga traditioner eller förväntningar, om man så härstammar från Harald Blåtand.
Medan jag skriver detta på måndagen efter tronskiftet sitter det nya kungaparet i folketinget och nyhetsrapporter pingar in om hur statsministern hyllar kungen och drottningen i ett fjäskande tal och hur hyggelig stämning det är. En i salen som kanske är mer kluven är Enhedslistens färska ordförande Pelle Dragsted, som mot sitt partis explicita anrådan, tradition och politiska program meddelat att han deltar i mötet. Kanske sitter han där i protest och drömmer om den ”socialistiska konstitution” som en gång skall ersätta kungahuset med en ”demokratisk-republikansk styrelseform”? En president eller rikskansler? Mer sannolikt är Dragstedt själv är en av oss demokrater som talar sig varm för folkvälde och allas lika värde, men ändå hyser en böjelse för den här slags harmlös auktoritarism och nationalism, något utöver det vardagliga, ett pråligt skådespel som stärker illusionen om nationen och befäster staten i historien och samtiden.
För visst finns det något kungar kan, som presidenter saknar. Särskilt i vår polariserade samhällsdiskurs kan jag se ett värde i en nationell maktsymbol som står över politiken, som förenar och sänder budskapet att alla här, bortom vardagens debatter om invandring, klimat och skatter, trots allt är danskar. Det är samma budskap som vi finländare förväntar oss av en president. Skillnaden är att hen alltid kommer från ett eller annat parti — och att kungen åtminstone slipper fjanta sig på Instagram.
Foto: Per Morten Abrahamsen/Danska kungahuset
