Införandet av en statsideologi förbjöds i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Det finns nu tecken på att en sådan ändå håller på att återinföras, skriver sociologen och filologen David Hallbeck i den första delen av sin artikel.
Vi förknippar gärna Ryssland med ideologier. Under de första trettio åren efter Sovjetunionens fall har detta kanske inte varit särskilt märkbart, men under de senaste åren, och med ökad intensitet efter angreppet mot Ukraina, är det som om en ideologisk djupstruktur blir synlig.
Dagens ryska federation tillkom år 1991, efter Sovjetunionens fall. Sedan 1993 har Rysslands författning förbjudit införandet av en officiell statsideologi. Grunden till detta är uppenbarligen den enorma (och som många tyckt, destruktiva) betydelse ideologin haft i Sovjetunionen. Att en statsideologi inte är tillåten enligt författningen innebär dock inte att efterfrågan på ideologi i det ryska samhället har upphört.
Redan president Boris Jeltsin (1931–2007), som i och för sig stod bakom författningen som förbjöd införandet av en statsideologi, inrättade en kommission för att utreda innehållet i den ryska idén, vilken dock upplöstes utan att kunna redovisa något slutgiltigt resultat. Att den överhuvudtaget inrättades kanske säger något om en latent efterfrågan på ideologi, även om detta inte innebär att avsikten var att skapa en ideologi som skulle genomtränga alla aspekter av samhällslivet.
Reideologisering pågår
Under senare år har en viss reideologisering av det ryska samhället kunnat iakttas, detta utan några förändringar i författningen och utan att det gjorts några formella försök att införa en statsideologi. Detta förefaller nu vara på väg att förändras. Denna reideologisering har återspeglats bland annat i den politiska introduktionskurs som införts i armén, åtföljd av införandet av ett slags politiska kommissarier. Reideologiseringen innehåller, bland annat, ett ganska omfattande litterärt och filmiskt pensum med patriotisk tendens.
Något som avspeglar en mer radikal förändring är troligen den presidentukas som offentliggjordes för ungefär ett år sedan (ukas nummer 809 av den 9 november 2022) och handlar om bevarandet av traditionella värderingar bland ungdomen. Även om ordet ideologi inte nämns, uppmuntrar ukasen det ryska samhället i dess helhet att vidta åtgärder för att bevara traditionella värderingar. Vilka dessa värderingar är har sedan varit föremål för konferenser och artiklar.
Kort efter ukasens offentliggörande togs ett beslut om att införa ett nytt universitetsämne som ska heta Grunderna för den ryska staten, egentligen grunderna för den ryska statligheten, då det är det mer abstrakta, om än ganska frekventa, ordet gosudarstvennost och inte gosudarstvo (stat) som används. Under det senaste året har åtskilliga artiklar publicerats och konferenser anordnats. Den mest uppmärksammade konferensen, ”Rysslands DNA”, anordnades i Sotji i oktober 2022. Bland annat Vladimir Putins eventuelle biktfader arkimandriten Tichon deltog i denna konferens.
Svårbestämd ideologi
I huvudsak förefaller det dock vara de i Ryssland mycket viktiga så kallade politiska teknologerna som anförtrotts att utarbeta ideologin, eller i varje fall grunderna för den ryska statligheten. Ett antal universitetsintellektuella deltar också och målsättningen är, enligt portalen Meduza, att utbilda 51 000 lärare inför höstterminen 2023. Åtminstone två av dessa politiska teknologer förefaller ha tidigare band till Vladislav Surkov. Ett visst samband med det statliga företaget Rosatom finns också. En av dessa tidigare aktörer vid Rosatom är Andrej Polosin. I februari 2023 yttrade han enligt Meduza att
Vi behöver ett högre mål, messianism. Vi kan inte leva utan det. Ibland händer det att vi mister förmågan att se till det som går utanför vårt eget, individuella liv. Vid sådana tillfällen inte bara förlorar vi, men folks liv blir sämre. Det var vad som hände på 90-talet.
Polosin, som förefaller ha en akademisk bakgrund inom statsvetenskap och psykologi, var under lång tid en relativt framgångsrik politisk teknolog, som till stor del ägnade sig åt regional politisk konfliktlösning och därefter fick en post vid Rosatom genom Sergej Kirijenko, som också kommit att spela en viktig roll i utarbetandet av grunderna för den ryska statligheten och som Polosin omnämner som sin lärare. Sin post vid Rosatom lämnade Polosin nyligen för en ledande position vid presidentakademin för nationalekonomi och offentlig förvaltning, där han ägnar sig åt att utarbeta den ideologiska kursen.
Polosin har redan en viss ideologisk och kulturell erfarenhet från sin tid vid Rosatom. Enligt Meduza ägnade han sig där åt olika utbildnings- och kulturella projekt, bland annat projektet ”kulturens territorium”, som bland annat innefattade att anordna musikfestivaler med kända artister.
Förutom vad som kan tänkas följa av citatet ovan är det svårt att säga vari Polosins ideologi består, liksom vari Grunderna för den ryska- statligheten består. Citatet ovan skulle kunna ge vid handen att Polosin är något mer radikal än många andra som deltar i projektet, men man måste också komma ihåg att det är en mycket utbredd sysselsättning i Ryssland att klandra 1990-talet, en förvisso svår tid för många ryssar.
I huvudsak förefaller det dock vara de i Ryssland mycket viktiga så kallade politiska teknologerna som anförtrotts att utarbeta ideologin, eller i varje fall grunderna för den ryska statligheten.
Fläkt från 1800-talet
För lite mindre än ett år sedan utkom en artikel, på engelska betitlad ”Perception of basic values, factors and structures, socio-historical development of Russia (based on research and testing materials)”. Den ryska titeln är ungefär lika egendomlig. Artikeln har en mer deskriptivt sociologisk än normativ karaktär. En av medförfattarna är Sergej Kirijenko, liksom Andrej Polosin och Alexandr Kharichev, som ofta figurerar i ideologiska sammanhang i dagens Ryssland.
Artikeln bygger på intervjuer med studenter vid de ganska elitära högskolorna VSE och MGU, båda belägna i Moskva. Intervjuerna handlar om Rysslands framtid och vilka ideal landet bör förkroppsliga. Detta utmynnar i fem principer, den så kallade pentabasen. De resultat som redovisas i artikeln förefaller förvisso vara sådana svar man skulle få om man ställde ett antal ledande, men inte oerhört ledande frågor till studenter vid elitära universitet i Moskva. Det är frapperande att nästan allt Kirijenko et al. lägger fram i artikeln knappast motsvarar vad man traditionellt föreställer sig som ideologiskt. Som en del av elementet ”skapande” som är en del av punkten ”människan” i pentabasen föreslår artikeln ”förståelsen av betydelsen av individuell ansträngning för framgång och välstånd”. Som aspekter av en messiansk föreställning om Rysslands framtid föreslås begreppen profetland, med explicita hänvisningar till Pusjkin och Lermontov, samt föreställningen om Ryssland som den universella vaktposten, det godas vaktpost. Oavsett om det tillför något till förståelsen av dessa ideologiska ansträngningar är det svårt att inte tänka på den västeuropeiska uppfattningen om Nikolaj I som Europas gendarm. Den messianska föreställningsvärlden kan i viss mån sägas likna föreställningar från det tidiga artonhundratalet om den vita tsarens återkomst och liknande, alltså föreställningar som tillhör tiden före de stora ideologiska rörelserna under det sena artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet. Allmänt talat utgör artikeln en underlig blandning av föreställningar från det tidiga artonhundratalet och moderna management-och självutvecklingsidéer, i grunden pre- och postideologiska föreställningar, vilket knappast innebär att de kommer att kunna skapa någon entusiasm för krigsansträngningarna, vilket naturligtvis är bra för i stort sett alla utom Putin och hans krets.
Enligt Meduza kommer element från universitetskursen att användas i 2024 års presidentkampanj. Om detta alls får någon effekt är tveksamt. Svårigheterna att formulera en ideologi återspeglar förmodligen den relativt stora frånvaron av ideologi i Putins förvaltning.
Self help-fraser
Pentabasen, som den formuleras i artikeln, består av följande fem element som åtföljs av viktiga fenomen som man får anta ses som önskvärda korollarier.
Fäderneslandet (patriotism)
Staten (förtroende för institutioner)
Familjen (traditionen)
Samhället (endräkt)
Människan (skapande, kreativitet)
Det är inte utan att man kommer att tänka på Sergej Uvarovs (1786–1855) tre principer: Ortodoxi, autokrati och nationalitet. I varje fall är de ungefär lika pre- eller postideologiska som pentabasens innehall.
Sergej Kirijenko, född år 1962, spelar en viktig roll i dessa strävanden. Han har lång politisk erfarenhet och betydande politiska meriter.
Han var Rysslands premiärminister under år 1998, på Jeltsin-tiden, och var då endast omkring 35 år gammal. Det är värt att notera att hans far spelade en roll inom ämnet vetenskaplig kommunism i Sovjetunionen. Under sin tid som premiärminister under krisåret 1998 verkade Sergej Kirijenko snarast för liberala reformer, liberala i ekonomiskt avseende. Han har därefter lett Rosatom och är sedan 2016 vice ordförande för presidentadministrationen.
Pentabasen innefattar, som sagt, mycket av de traditionella slogans och självutvecklingsfraser som är populära i Moskva, sannolikt också bland studenterna vid de institutioner där studien genomfördes. Även om målgruppen för kursen om Grunderna för den ryska statligheten är universitetsstudenter och inte en bredare publik, är det märkligt att Kirijenko med flera inte tvekar att tillämpa en sociologisk metod som innebär att dessa två institutioner skulle vara representativa för ryska högskolor i allmänhet. Studenter är inte någon oerhört exklusiv grupp i Ryssland. Det märkligaste är dock hur Kirijenko verkar uppfatta vad ideologi överhuvudtaget är.
Vad är ideologi?
Handlar ideologi bara om att erövra eller behålla makten? Det gör den kanske ytterst, men det hindrar inte att aktörerna i ett historiskt skeende själva tror på ideologiska läror eller slagord och att de kan sätta igång systemiska processer som inte nödvändigtvis är fördelaktiga för den som vill behålla och utöva politisk makt. Den kräver också en mottaglighet hos befolkningen, som inte nödvändigtvis alltid finns.
Jim Curtis diskuterar frågan om vad ideologi är i sin bok om residuell muntlighet i Sovjetunionen och den sovjetiska politikens djupare strukturer. Med residuell muntlighet menas att drag i tänkesätt och uttryckssätt från en tid före den allmänna läskunnighetens inträde lever kvar i befolkningar under några generationer. Dessa drag har beskrivits bland annat av Walter J. Ong; ett tänkande i stereotyper och formler, ett antagonistiskt och konfliktbetonat förhållningssätt, ett bombastiskt uttryckssätt och, kan man tillägga, en besatthet av traditionell poesi och retorik. I traditionella muntliga samhällen är retorik och poesi mycket närbesläktade. Det är värt att komma ihåg att Ryssland vid revolutionen 1917 hade omkring 50 procent analfabetism (se min artikel i Ny Tid 10/2022). Enligt Curtis uppfattning möjliggjordes sovjetmakten och den sovjetiska ideologin snarast av traditionella föreställningar, arketyper som han kallar dem, med Mircea Eliade, som tenderar att leva kvar länge i ett delvis muntligt samhälle, där skriften är främmande för en stor del av människorna.
Jag skulle vilja tillfoga att inte alla samhällen har haft utopiska ideologier som eftersträvar en total omdaning av samhället, i varje fall inte under 1900-talet och inte i en dominerande ställning under detta århundrade. Det är också väsentligt att komma ihåg att olika analytiska subtiliteter, exempelvis marxismens, inte avgör en ideologis framgång. Och även om ett fåtal intellektuella anser dem väsentliga, är det inte dessa subtiliteter som skapar, eller snarare reflekterar, en efterfrågan på ideologi. Många av 1900-talets stora revolutioner, den ryska oktoberrevolutionen, revolutionen i Iran, den kinesiska revolutionen ägde rum i samhällen med speciella strukturer. Dessa samhällen hade traditionellt kollektivistiska, patriarkala familjesystem och en befolkning med cirka 50 procent läskunnighet (de nuvarande revolutionerna i Sahel-regionen har möjligen en likartad struktur). Dessa revolutioner kännetecknades av en mycket stark närvaro av ideologiska slagord, en kult av och respekt för skriften och dess bärare, särskilt av den skriftlighet som återgav en muntlig, retorisk och poetisk tradition, mycket mer än av analytisk skriftlighet. Det är värt att notera att den nuvarande ayatollan i Iran i sin ungdom brukade anordna poesifestivaler. I Sovjetryssland skrevs sagor om hur Lenin med hjälp av skriftens magi besegrade kapitalisterna.
Svårigheterna att formulera en ideologi återspeglar förmodligen den relativt stora frånvaron av ideologi i Putins förvaltning.
Avsaknad av medelklass
Som Jim Curtis har påpekat, har residuellt muntliga samhällen ofta en viss skepsis mot praktisk tillämpad kunskap som sådan. Det innebär inte att dessa samhällen har en aversion mot kunskap i allmänhet, men den bör gärna ha en utopisk eller mer abstrakt karaktär. Det är inte otänkbart att detta i viss mån hindrar framväxten av en medelklass, vars frånvaro sannolikt också gör samhället mer mottaglig för abstrakta, utopiska ideologier.
En studie publicerad av VSE år 2019 ger intrycket att det egentligen inte finns någon medelklass i västeuropeisk mening i Ryssland, om man med medelklass avser en klass som är beroende av utbildning, och då ofta med en mer praktisk inriktning, och arbete, men arbete på en kunskapsnivå som det finns en efterfrågan på, och som skapar en viss självständighet i förhållande till arbets- och uppdragsgivare, men en annan typ av självständighet än den som bygger på verkligt kapital. Det är en utbredd föreställning att denna grupp också skulle befordra demokratiska och liberala värderingar. Det är i varje fall inte otänkbart att medelklassen är förhållandevis lite mottaglig för utopiska och allomfattande ideologier.
VSE:s studie är intressant. Även om den inte säger det explicit kan man dra slutsatsen att de kriterier den tillämpar för att på olika sätt definiera den ryska medelklassen egentligen inte i någon större utsträckning korrelerar med andra karakteristika, det vill säga de har ingen större förmåga att förutsäga andra faktorer som man skulle kunna förvänta sig. Medelklassen är helt enkelt en anomali i Ryssland. Med en mer sträng definition (högre akademisk utbildning, högre inkomst) kommer studien fram till att medelklassen utgör endast 7,5 procent av den ryska befolkningen.
Det finns studier som tyder på att andelen skulle vara högre i Brasilien trots landets betydligt senare alfabetisering, men eftersom de tillämpar andra kriterier är de svåra att jämföra. Skulle de vara jämförbara kan de tyda på att Brasiliens övriga strukturer, bland annat en traditionellt mer liberal familjestruktur snabbt får genomslag trots den sena alfabetiseringen.
Sannolikt har också värderingar karakteristiska för medelklassen generellt sett ganska låg status i Ryssland, vilket påverkar samhället i dess helhet. En annan aspekt som möjligen också har är en orsak till medelklassens frånvaro i länder som Ryssland, Iran och Kina, är ländernas samtidigt auktoritära och patriarkala och egalitära traditionella strukturer, med familjesystem med ett ganska auktoritärt familjeöverhuvud men jämlika bröder i den traditionella ryska kollektivfamiljen.
Det är i varje fall inte otänkbart att medelklassen är förhållandevis lite mottaglig för utopiska och allomfattande ideologier.
Jämställdheten
Ryssland är förvisso ett land med en ganska långtgående vardaglig jämställdhet mellan män och kvinnor, även om det finns en del problematiska drag. En sak är ändå intressant att notera: en jämförelse av data i World Values -Survey ger vid handen att länder med denna familjestruktur (Ryssland, Ungern, Slovakien, i viss mån Italien) förvisso ger betydligt mer traditionella svar än andra när det gäller vissa genusrelaterade frågor. Skillnaderna mellan mäns och kvinnors svar är ändå mycket små i jämförelse med skillnaderna i länder med andra traditionella strukturer, som Nederländerna. Detta skulle kunna innebära att de patriarkala strukturerna utgör ett slags residuell ideologi som upprätthålls både av män och kvinnor, tidigare mycket mer märkbar på värderingsplanet än i vardagen, men som nu efter krigets utbrott får praktisk betydelse. Sannolikt kan dessa strukturer lätt förenas med och även upprätthålla kulturella drag som är karakteristiska för muntlighet.
Det är intressant att det sovjetiska utbildningssystemet, trots att andelen kvinnliga studenter var lika hög som manliga sedan 1970-talet länge upprätthöll ett förhållandevis muntligt system, med ett större inslag av muntliga inträdesprov och examinationer än i Västeuropa. Detta var, som Walter J. Ong har påpekat, också karakteristiskt för Tredje Världen under andra hälften av 1900-talet, och skulle i det sovjetiska fallet kunna vara ett tecken på ett residuellt muntligt och patriarkalt värderingssystem. Detta besvarar ännu inte frågan vad ideologi är. Bland annat detta kommer att behandlas i nästa artikel om statlig ideologi i samtidens Ryssland, som publiceras i Ny Tid 11/2023.
Foto: Nikolay Vinokurov / Alamy
