Obehaget saknas i Antoinett

377

Underhållande Antoinette skulle ha vunnit på lite mer mörker.

Under den senaste veckan har tidsslöseriforumet som tidigare kallades Twitter skakats av den senaste upplagan av en återkommande miniatyrdebatt. “I see Marie Antoinette discourse is back, probably because France is losing so hard in Africa rn” konstaterar signaturen “Alien Smoking Weed” och syftar på kuppen i Niger som skurit av den forna kolonialmaktens uranförsörjning.

Det handlar alltså om den ur ett historievetenskapligt perspektiv ganska poänglösa debatten om huruvida drottning Marie Antoinette var en “god” eller “ond” person enligt samtida moralisk standard, en protofeministisk girl power-ikon som gjorde sitt bästa fast hon var fängslad av ett orättvist system eller bara ännu en sadistisk och bortskämd utsugare vars huvud gärna fick rulla för att betala det historiska priset för den moderna liberalismens födelse. Beroende på vem som grälar kan man se det som en meta-debatt om hela den franska revolutionens historiska betydelse, eller som en dispyt om huruvida det är okej att kalla dig “socialist” på internet och ändå sucka hänfört åt fancam-videoklipp av Kirsten Dunst i Sofia Coppolas film från 2006.

Marie Antoinette fortsätter att fascinera och provocera hundratals år efter sin död, men i performancegruppen Glitchers Antoinette skjuts de moraliska grubblerierna mestadels åt sidan till förmån för en lekfull betraktelse av det ritualiserade adelslivets meningslöshet. Föreställningen är sammansatt av tre olika en timmessnuttar där publiken får välja vilka och hur många vi anmäler oss till.

Det är den ikoniske kulturmecenaten Amos Anderssons hem som i dag får agera Versailles, och den överdådigt museala men samtidigt lite mysiga omgivningen fungerar som en perfekt inramning. Jag är en stor vän av scenkonst som utnyttjar och visar upp intressanta platser och Josefin Fri, Martin Paul och Emelie Zilliacus levandegör den lyxiga sekelskifteslägenheten effektivare än den bästa museiguide. Zilliacus spelar den servila och nervösa betjänten som bugande och bockande lotsar in oss i térummet, där Fri och Paul håller audiens som drottning i dubbelskepnad. Jag förtjusas omedelbart av deras peruker, som är gjorda av vitsprayade ölburkar.

De följande två timmarna, först i tésalongen och sedan i Amos multireligiöst inredda lilla vindskapell, känns som en riktigt effektiv illustration av hur det kan ha känts att vara medlem i något av den europeiska imperieerans guldskimrande hov. Vi lotsas runt i en allt mer absurd ritual vars främsta syfte tycks vara att desperat försöka underhålla den bortskämda drottningen vars nycker uttrycks allt otåligare och aggressivare. Medan benstelheten och hungern växer kommer jag att tänka på hur adelslivets stagnation och pregnanta dekorerade meningslöshet skildrats av Anton Tjechov eller Giuseppe Tomasi di Lampedusa.

Men precis innan det börjar kännas outhärdligt tröttnar också drottningen på att ensam hålla show. Nu är det dags för fest! Bubbel hälls upp i glasen, och vi får äta oss sockerhöga på kaka till middag medan den hunsade betjänten spelar Lady Gaga, Bon Jovi och piskad hund för att underhålla oss. Formaliteter och tabun kastas åt sidan, grädden smetas ut över mattan och efter oss kommer syndafloden.

Det är under denna tredje akt som det går upp för mig vad det är som jag egentligen saknat lite i hela helheten. Det är obehaget, mörkret, någon aning av den implicita och explicita våld som hela kungamaktens hierarki byggde på. Trots att ridpiskan viner över betjäntens exponerade lår är det så tydligt att alla har roligt att effekten blir lite endimensionell. Tom Rejströms minspel och fysiska spel som drottningens toyboy och skådespelarslav är ett av mina enskilda favoritelement, eftersom hans plågade blick känns genuin nog att ställvis nästan väcka lite dåligt samvete i mig. Men jag saknar något mer obekvämt och provocerande, något som skulle få också mig som publik att känna mig lite hotad. En touch av George R.R. Martins prins Joffrey Baratheon som krydda skulle ha gjort min upplevelse av Antoinette ännu mer intressant.

Nästa dag läser jag, åter igen på Tw.. ahem, X, att frankrikes president Emmanuel Macron orsakat ett medieuppror då han på en ljudupptagning hörs kalla tidsgränsen på två mandatperioder som hindrar honom från att ställa upp på nytt i nästa val för “bullshit”. Jag undrar om han någonsin äter kaka till middag.

Foto: Otto Ekman