Knausgård klarade Munch-panik

av Andreas Holmström

Förra året kurerade Karl Ove Knausgård en utställning med Edvard Munchs konst på Munchmuseet i Oslo, och i samband med den gavs Så mycket längtan på så liten yta ut, nu i svensk översättning. I utställningen lyfte Knausgård fram många sällan eller aldrig visade verk av Munch, och i boken berättar han om vägen fram till detta urval, och vilken konstsyn som ligger till grund för ett sådant urval. Han fick fri tillgång till museets magasinerade samling på över tusen bilder, och valde bilder utifrån viljan att öppna för nya synsätt – bortom den ikoniserade Edvard Munch, med sina skrin, madonnor och sin ångest. Målet var att besökarna skulle se Munch som för första gången, ty det är bara i mötet i ett gemensamt nu som verklig konst kan födas, menar Knausgård.

Bildkonsten har en stor betydelse för Knausgård, exempelvis så ackompanjerades hans årstidsböcker av bilder av Vanessa Baird, Anselm Kiefer, Anna Bjerger och Lars Lerin. De tre förstnämnda förekommer också här, som kommentatorer och pendanger till deras kanoniserade kollega. Knausgård försöker genom dessa, och genom andra samtida och dåtida konstnärer samt Munchs biografer, ringa in hans särart som konstnär och människa. Dessutom tar boken avstamp i några specifika målningar, varav flera är reproducerade i speciella bildsjok. Knausgård går nära bilderna, noggrant redogör han för deras uttrycks beståndsdelar och för de intryck de ger. Både personligt och förment objektivt går han tillväga, även om det är i det personliga och det intima hans mästerskap ligger. Liksom i årstidsböckerna får läsaren också ta del av författarens liv på Österlen, men framförallt hur Knausgård bit för bit närmar sig Munchs konst och utställningen som allt ska leda fram till. Från att med hybrisartad snabbhet svarat ja till uppdraget, via besök till Munchs tidigare bostäder och motivlandskap, fram till paniken och ångesten över urvalet: ”Hur kan jag stå för dessa målningar när flera konnässörer säger att de är dåliga?” 

Knausgård verkar boken igenom behäftad av idén att eftersom Edvard Munch målat alla dessa målningar som aldrig tidigare visats så måste de också vara kvalitativa. En sorts genikultsidé, alltså. Som ”tur” är, och väldigt lägligt rent dramaturgiskt, så får han mot slutet, genom Vanessa Baird, insikten att det kompromisslösa måste triumfera, att ens egna åsikter måste få sin plats. Baird kommer här in som en radikalt annorlunda röst i Knausgårds litterära universum, konfrontativ, pragmatisk, rak. Det är annars som att Knausgård måste plåga sig i livet, för att sedan i bok efter bok rentvå sig. Nej, det var så här det kändes, det var så här jag menade, inte som jag visade i det levda ögonblicket, utan som jag istället här skriver; det är det som är. Då skapas också det rum i litteraturen, och den mellan verk och mottagare gemensamma tid, den sanning som Knausgård hela tiden söker. Det är också så han förklarar konstens essens och även Munchs konstnärliga praktik. Här paras de norska tu, målaren och författaren, så olika men ändå så lika.

mycket längtan på så liten yta innebär att få landa i ett omsorgsfullt tecknat landskap, ett liv och en verksamhet som åtminstone jag inte varit så bekant med innan. Knausgård väcker blicken för särskilt den prekanoniserade Munch, och den sena, postkanoniserade Munch. Synd bara på vissa skönhetsfläckar, som att tvinga på filmregissören Joachim Trier ett släktskap med Munch, som en alltför lång dialog med en konstkännare, och framförallt att två felaktiga versioner av målningar, som alltså inte diskuteras, fått plats i boken. Men ändå: en läsupplevelse både för Knausianerna och Munchianerna.

Andreas Holmström

Karl Ove Knausgård:
Så mycket längtan på så liten yta.
Norstedts, 2018.
Översättning: Staffan Söderblom.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.