Etikettarkiv: bildkonst

Förlorad potential för femtio miljoner

Otso Harju
Otso Harju.
Kommer femtiomiljonersmuseet Amos Rex att sätta Helsingfors i framkanten av Europas konstscen? frågade sig The Guardian häromveckan. Ja-a hörni, det var då en extra slapp kommentar, till och med för en tidning som i sin iver att porträttera Helsingfors som något slags progressivt Mecka på sistone specialiserat sig på journalistisk slarvighet. Än underligare byggde artikeln upp en vag opposition mellan det tack och lov begravda Guggenheim och det mera nytänkande Amos. Alltså visst, hundra gånger hellre Amos Rex än Guggenheim, men faktum kvarstår att det nya Amos är allt som är fel med konstvärlden.

”Gäsp”, tänker ni nu, ”vad borde man ha gjort i stället för att anlita finska klädmärket R/H att skräddarsy retrofuturistiska guldrockar för museet? Kanske såg de bättre ut på Riff Raff och Magenta i Rocky Horror Picture Show än på Amos personal, men hej inhemsk design! Se bara på första utställningen: Virtuell verklighet med dussintals projektioner, konst som kostar en massa att göra, det om något är väl riktig konst? Alltid är det någon som klagar! Är det inte fint att någon vill investera miljoner i samtidskonst i denna dystra och brutala samtid? Dessutom får vi ju PR och turistpengar till staden.”

Förstå mig inte fel, att någon vill satsa femtio miljoner på konst är underbart. Jag har inget emot att Konstsamfundet tar plats och får erkännande för sitt arbete. Marknadsför stort, för all del, ta turisternas pengar. Men om man brytt sig om att vara i första ledet av samtidskonsten, eller ens brytt sig om att skapa hype för Helsingfors, kunde man ha gjort mycket bättre ifrån sig. Med summan man hade till förfogande kunde man ha fått varje hippa konsttidskrift i världen att kissa på sig av iver.

Femtio miljoner. Det låter så abstrakt. Låtom oss dela upp det. Vi, ingen av oss, ingen stad i hela världen behöver ett enda till femtiomiljonersprojekt. Tänk er i stället femtio gallerier med en miljons budget. Hyr femtio små lokaler, Eriksgatan från ända till ända. Ge varje lokal 50 000 euro per år; på så sätt räcker miljonerna till att trygga åtminstone tjugo års verksamhet. Skapa femtio team av unga konstnärer. Ge varje grupp fem år av total konstnärlig frihet, blanda sedan om kortleken, repetera. 

Femtio gallerier, tjugo år, total konstnärlig frihet: detta i sig vore antagligen det största installations- eller performanskonstverket världen någonsin skådat. Hyllningarna till Amos skulle aldrig ta slut. Kan redan tänka mig rubrikerna: ”How a Finnish foundation rewrote the rules of art”. Bidraget till världens samtidskonst och Helsingfors som stad skulle vara omätbart. Det enda som skulle ha behövts var att ge makten åt konstnärerna själva, hur svårt kunde det vara? Vi skulle inte vara ”på framkanten” av någon scen, vi skulle vara hela jävla scenen.

På hemmaplan skulle stadens konstnärer och konstintresserade dra en suck av lättnad då de inte längre vore tvungna att se galleriet Hippolytes löjeväckande månadshyra som ”normal”, eller behöva höra Riiko Sakkinen tala på Galerie Forsblom. Men nej, så roligt ska vi inte ha det. I stället har vi en alienerande bunker som bygger upp långt fler hierarkier än den någonsin kan riva.

Otso Harju
är genusvetare och konstskribent

Vilken plats har konstnärsdrivna gallerier i konststaden Helsingfors?

Helsingfors är en härlig konststad. Här kan man ströva från ett ambitiöst non-profit galleri till ett annat en hel dag. En ständigt föränderlig dukning av ny, proffsig, och mångsidig nutidskonst helt gratis och allt på gångavstånd från varandra. Det är ingen självklarhet. I Finland har det uppstått ett helt eget, och rätt märkvärdigt, ekosystem av konstaktörer och -understöd. Galleriet tar ofta hyra av konstnärerna, pengar som denna, i bästa fall, får tillbaka som stipendium från en privat eller statlig stiftelse. Det gör det möjligt att driva galleri utan stort startkapital eller försäljningsinkomster. Istället hopar sig de ekonomiska riskerna på konstnärerna.

Men allt detta kan komma att förändras snart nog. Utställningshyrorna kritiseras och debatteras hett. Nyligen meddelade Centret för konstfrämjande att de framöver inte stöder konstgallerier som uppbär ”oskäligt hög” hyra av sina konstnärer och inte heller i samma utsträckning som tidigare ger projektstipendier åt konstnärer för att täcka gallerihyror. När Busholmens tre konstnärsdrivna gallerier, Huuto, SIC och Rankka, dessutom strax blir hemlösa efter Helsingfors stads beslut att tömma och renovera fastigheten, hopar sig de mörka molnen. Frågan är huruvida förändringarna ger plats för ett rättvisare system för konstnärer eller bara färre möjligheter.

Är det överhuvudtaget befogat att betrakta konstnärsdrivna non-profit gallerier som en förutsättning för en levande konststad? Jag ställde frågan till tre konstnärer som också driver galleri.

Friheten och oket av att vara pank

Galleri Lapinlahti har verkat sedan 2016 i Lappvikens före detta mentalsjukhus. Hela området befinner sig i en sprudlande parentes av frivilligarbete och kulturaktivitet, medan Helsingfors stad söker en ny funktion för fastigheten. Galleriet drivs av kollektivet Kunst, som består av sex konstnärer med bakgrund inom fotografi, av vilka fem ansvarar för galleriet.

– Nu när vi själva har galleriverksamhet, inser man vilket värde de konstnärsdrivna utrymmena har. De är en konkret kanal för att föra fram konst och konstnärer i samhället, säger Julia Weckman som jag träffar en måndag förmiddag på Lappvikens café.

– En väldigt rolig överraskning är att vi haft så mycket besökare. Många kommer för att de är nyfikna på Lappviken som ställe, och så hittar de oss avmisstag. Det ger mervärde, att nya människor kommer i kontakt med nutidskonsten genom oss.

Tanken var att utrymmet skulle vara gratis för konstnärerna, men ännu har det inte varit möjligt.

– Vi har än så länge inte fått något understöd. Hyran konstnärerna betalar går direkt till vår hyra. Det finns en märklig frihet i en nollbudget. Man är inte ansvarig för någon, har ingen byråkrati, och det är otroligt hur mycket man kan få gjort utan pengar. Men givetvis är det ohållbart i längden, att arbeta gratis och utan buffert. Vi ser galleriet lite som en intervention, ett konstprojekt. Det håller på så länge det är möjligt.

Kollektivet har också fått märka hur mycket snuttmentaliteten undergräver verksamheten. De skulle gärna ordna mer pedagogisk verksamhet och samarbeta med aktörer utanför konstfältet, men sådant kräver långsiktig planering.

Det måste finnas alternativ

På Oksasenkatu 11, i Tölö, har galleriverksamheten pågått i över 20 år, först under Leena Kuumola, sedan under Bildkonstakademin, och år 2008 tog en grupp studerande över. En bärande princip är att aldrig ta betalt av konstnärerna. Fastigheten ägs av Reitz stiftelse, som uppbär en symbolisk hyra. När inga understöd fås, betalar gänget hyran själv.

Av den grupp som tog över år 2008 är Erika Erre den sista medlemmen som är kvar. Hon har utöver sin egen konstnärliga verksamhet och brödjobb i tio år satsat tid och pengar på galleriet. Stöder galleriverksamheten på något vis det egna konstnärsskapet?

– Nej, säger Erre.

– Det är rena rama välgörenheten. Och kanske en tvångsfixering. Jag tycker bara att det är väldigt viktigt att det finns alternativ. Att allting inte handlar om pengar – pengar skall inte få vara ett hinder för att göra och visa konst.

Trots att galleriet funnits länge, ligger det fortfarande i gallerivärldens utkanter. Antalet besökare beror mycket på konstnären som ställer ut; ibland är det rusning och somliga dagar kommer ingen alls. I dag är just besökarantalet en flitigt använd mätare för kulturens värde. Hur definierar man då värdet i en utställning som nästan ingen ser?

– För många konstnärer som ställer ut här, är det gallerirummet med sin speciella karaktär som föder verken, verk som annars inte skulle göras. Dessutom kan det ha stor betydelse för konstnären att göra utställningen: Man konkretiserar sina idéer och kommer vidare i sin process. Jag ser också att Oksasenkatu fyller en funktion redan som exempel för nya konstnärer, på att all konst inte behöver sälja eller vara stora spektakel.

Framtiden för Oksasenkatu 11 är öppen. Gruppen aktiva har krympt till två, Erika Erre och Hanna Marno. I år samarbetar de med curatorgruppen Praxis 14, som organiserar merparten av utställningarna. I övrigt har det långsiktiga arbetet burit frukt: galleriet har finansiering för tre år tack vare stipendium från Kone stiftelsen, och hyresvärden är pålitlig. Det är så det borde fungera, säger Erre.

– När man satsar tid, energi och egna pengar, visar det att man menar allvar. Då är det lättare för andra att tro på verksamheten.

Mycket potential

På galleriet Myymälä2, som verkat på Nylandsgatan sedan 2003, har generationsskiftet precis genomförts. Ny vid rodret är Timo Tuhkanen, som samlat ihop gruppen konstnärer som tog över galleriet förra hösten. Utrymmet är privat ägt och hyran är därefter. Aktiviteten finansieras genom den hyras som tas ut för utställningarna och för arbetsrummen bakom galleriet, men också med hjälp av inkomsterna från en liten butik och ett café samt via evenemang med inträde.

– Jag har alltid organiserat saker – utställningar, evenemang, varit aktiv på olika håll. Så det kändes naturligt att testa att driva galleri.

De involverade konstnärerna är utlänningar verksamma i Helsingfors, så perspektivet är lite annorlunda än tidigare. Också Timo är född och uppvuxen utomlands.

– Till exempel i USA är normen att om en grupp konstnärer har galleri, är det för att själva ha utställningar där. För köparna är det praktiskt, då de vet var de hittar sina konstnärer.

Timo Tuhkanen påpekar att den här sortens öppna, icke-kommersiella, konstnärsdrivna gallerier överhuvudtaget är ett marginellt fenomen utanför Finland. Helsingfors skulle ha potential att bli en konststad av kaliber. Den springande punkten är pengar – och attityd.

– Föreställ dig vad som kunde hända ifall Helsingfors stad – istället för att hålla gallerier på existensminimum – överlät utrymmen som Busholmens magasin på lång sikt åt olika konstnärsorganisationer. Vilken energi det skulle ge åt hela området, hela staden!

Vem för konstnärernas talan?

Julia Weckman, Erika Erre och Timo Tuhkanen håller alla med om att en alldeles central faktor för nonprofit galleriernas överlevnad är lokaler med låg hyra – och att Helsingfors stad kunde göra mycket mer på den fronten. En annan springande punkt är samarbete. Mycket görs på gräsrotsnivå, men det växer sig sällan större när aktörerna inte kommunicerar sinsemellan. Det skulle behövas konstlobbare, någon som förmedlar tydliga budskap utåt och uppåt.

Så vem är det som bäst för konstnärernas talan? Med en mängd frivilligarbetande konstnärsgrupper och organisationer med minimal budget är det förståeligt att tiden inte vill räcka till för koordinerande. Konstnärsförbunden – målarna, grafikerna, skulptörerna, fotograferna och MUU – gör tappra försök, men tyngs ner av gammalt groll och kampen för den egna överlevnaden.

Timo Tuhkanen lyfter upp galleristerna och curatorerna som en möjlighet.

– Om det i Finland skulle finnas ett fungerande skikt av curators, konstteoretiker och gallerister kunde de också arbeta för fältet som helhet. Det är någonting som stör mig mycket i den pågående debatten, att galleristerna undervärderas fullständigt. Som om de inte skulle ha någon plats i ekvationen överhuvudtaget. N

Text & foto: Emma Rönnholm

Om familjens betydelse – i ord och bild

Vad betyder familjen för dig? Jag tror det är allt fler som inser att den inte är någon självklarhet, inte för oss som lever i fred och välstånd, än mindre för dem som tvingats fly sin tillvaro på grund av krig, förföljelse eller fattigdom. I dag tvingas vi bevittna hur människor förvägras återförening med sina familjer och hur familjer slits sönder med motiveringar som får oss att skämmas som undersåtar i landet vars styre kommer med dessa motiveringar.

Familjens betydelse var temat för Space Humane, ett projekt genomfört av bildkonstnären Lotta Leka tillsammans med kollegerna Marjo Yli-Antola och Ulrika Hagqvist, assisterade av Murat Ojala. Tanken på ett ställningstagande till den hemska och sorgliga situationen som råder på grund av den familjeåterföreningspolitik som förs i vårt land, låg nära till hands för Leka, som jobbat mycket med människorättsfrågor och med sorg åsett den allt stramare linjen på nära håll. Konsekvenserna av den har inte utretts, säger hon. Som en bekräftelse på det brännande aktuella i problematiken fick vi strax efter att Space Humane -verkstaden kört igång höra om den unge fadern som kommer att skickas tillbaka till Irak efter sju år i Finland. Hans tvååriga dotter är ju så ung att hon ännu inte skapat band till honom som skulle skadas av separationen (!?).

Teamet hade skickat ut en öppen inbjudan att delta i utställningsbyggandet, där den bärande idén var att människor med olika etnisk bakgrund och i olika åldrar tillsammans skulle ge en röst åt varje människas behov av och rätt till att leva tillsammans med sina närmaste, hur familjen än ser ut. Återföreningsproblematiken fanns med i bakgrunden, men som direkt tema hade det blivit alltför tufft att förverkliga.

Symboliska fönster

De bilder som skapades under verkstadsveckan överfördes med en grafisk metod, den giftfria akvarellmonotypin, till träskivor där de blev till fönster i de ”hus” som byggdes upp längs galleriets väggar och fick sin husprägel av var sin krönande gavel. Den etniska- och åldersvidden återspeglades i fönstren, som fylldes av rörande, berörande och skakande scener, inte bara bilder utan också texter. Naturligtvis en hel del lyckliga mamma-pappa-syskonkonstellationer, ett par av dem intressant nog gjorda som gamla egyptiska, eller varför inte kubistiska målningar, där tingens väsentliga sida kommer fram oberoende av all perspektivisk logik.

Många fönster blev symboliska framställningar, såsom en kvist med ett löv för varje familjemedlem; ett på iranskt vis dekorativt mönster där delarna står för familjemedlemmarnas relationer; länder, så som de ser ut på kartan; bilder inspirerade av den finländska naturen. Själv greps jag mest av ett par fönster med bara text: FAMILY I DON’T KNOW ABOUT THEM. BUT I HAVE PEOPLE WHO (hjärta med amorpil) AND CARE FOR ME ALWAYS, och They say love is forever. Your forever is all I need. Och verkligen, kärlek är det som genomgående uttrycks i fönstren.

Bilderna ställdes ut anonymt. Så underströks, medvetet eller omedvetet, avsikten att ge deltagarna röst men inte analysera dem.

Det att vitt skilda människor gjorde installationen tillsammans, på lika villkor, gjorde det hela till en öppen performance, konstaterar Leka. Det är så hon helst arbetar – genom att engagera människor. Hon gläder sig åt att inviga andra i grafikens fascinerande värld och har en liten pop-upverkstad som hon cyklar omkring med i olika sammanhang. Den sprider glädje och det uppstår kommunikation människor emellan. Hon jobbar också med hjälp av ett slags bildterapi, ”sinäkuva” (du-bild), med människor i svåra livssituationer. Alla de här olika komponenterna förverkligades i projektet Space Human. I ett större perspektiv handlar det om hoppet om ett humant tillstånd och rum i världen, säger hon. Med små gärningar kan vi jobba för att världen skall bli en mer livsbejakande plats.

text Bianca Gräsbeck
foto ulrika hagqvist

Space Humane, B-galleriet,
Åbo. 6–18.2.2018.

Slaget om de nakna brösten

Vissa må klassa det som ett typiskt i-landsproblem, men följer man ens med ett öga med konstdiskussionen i Finland kan man inte ha undgått den senaste medieuppståndelsen kring Akseli Gallen-Kallelas Aino-triptyk på konstmuseet Ateneum. Tack vare sensationslysten medierapportering och en metoo-kritik som helt har gått i spinn, har det mest blivit hysteriskt skrik på nätet, men gräver man lite djupare, så hittar man en mångbottnad och intressant konstanalytisk diskussion i bottnen.

Det hela började i slutet av förra året då en adress överlämnades till Metropolitan-museet i New York, där det krävdes att en målning av Balthus skulle hängas om i en annan kontext. Målningen, som föreställer en ung flicka i en sexuellt utmanande posé, ansågs i sin nuvarande kontext ”romantisera voyeurism och objektifiering av barn”. Museet vägrade ge efter för kraven.

Denna händelse väckte föga uppmärksamhet på våra breddgrader, men diskussionen landade i Norden i början av januari, då ett konstmuseum i Manchester valde att temporärt plocka ner John William Waterhouses målning Hylas och nymferna från 1896. Tavlan föreställer en scen ur den grekiska mytologin där ynglingen Hylas förförs av unga, nakna nymfer vid en sjö, och tavlan hängde i utställningshelheten ”The Pursuit of Beauty”. Enligt museet ville man ta ner tavlan för att skapa en debatt om hur kvinnor framställs i konsten, och man uppmanade besökare att lämna post-it-lappar med kommentarer på väggen där tavlan funnits. Det hela var ett medvetet publicitetsstunt, och nedtagningen av tavlan filmades dessutom för händelsen skulle ingå i ett annat konstprojekt. Medierna nappade naturligtvis genast på, och debattstormen om att ”feminismen och metoo nu verkligen har gått för långt” var den lika nedslående som självklara följden. Bara en vecka senare vek museet ner sig för debattstormen och återbördade tavlan till sin ursprungliga plats.

Uppståndelsen i samband med Waterhouses målning fick Ateneums chef Susanna Pettersson att skriva en reflekterande bloggessä där hon skrev att hon under de senaste åren ”då och då” blivit tillfrågad om Aino-triptyken verkligen förtjänar sin plats som centralt verk i museets Kalevala-utställning, men konstaterade att Ateneum inte kommer att flytta på verket.

Då tog det hus i helvete, och medierna rubricerade att metoo-aktivister ”krävt” att tavlan skulle tas ner, men att Ateneum vägrar vika sig för påtryckningar, och sedan var det naturligtvis dags för nästa runda av upprördhet på sociala medier om att ”feminismen och metoo nu verkligen har gått för långt”. Det hjälpte inte heller att Pettersson i en intervju i Helsingin Sanomat sade att hon inte fått något som helst krav på att tavlan skulle tas ner som direkt skulle vara kopplat till metoo-diskussionen. ”Metoo-kampanjen har nu verkligen spårat ur”, kommenterade trots det flera av mina bekanta på Facebook.

Att diskussionen blivit inflammerad är ingen överraskning, här kombineras ett antal eldfängda ämnen: metoo, feminism, konsttolkning och klickjournalistik. Att den finländska debatten spårat ur kan till stor del skyllas på medierna, som i sensationslysten iver skapat ett gräl där ett sådant inte existerar. Som tidigare nämnts finns det ingen ”metoo-kampanj” som har krävt att tavlan ska tas ned, och det är överlag missvisande att tala om att ”metoo-kampanjen” kräver det ena eller det andra, eftersom det inte är en rörelse som har någon ledning, något manifest eller några officiella talespersoner. Bara för att någon taggar ett inlägg med #metoo betyder det inte att någon kampanj kräver nånting. Det finns feminister som anser att tavlan inte borde ställas ut, men de torde vara relativt få till antalet. Även om någon av dem i offentligheten aktivt skulle kräva att tavlan bränns och att Gallen-Kallela svartlistas, betyder det inte att det har något med metoo-kampanjen att göra – det är en social rörelse vars syfte är att uppmärksamma sexuella övergrepp, inte en konstpolitisk gerillagrupp.

Att frågor som handlar om hur kvinnor framställs i offentliga sammanhang nu uppmärksammas i medierna på bred front har däremot att göra med metoo, eftersom det är ett hett samtalsämne. Men kritiken mot objektifiering och sexualisering av kvinnor inom konst och kultur har pågått betydligt längre än så. Skillnaden är att tidigare har ganska få lyssnat till den diskussionen, och den har fått väldigt begränsat utrymme i medierna.

Det uttryckliga syftet med att lyfta ner Hylas och nymferna i Manchester var att skapa debatt, och antagligen även ett smart drag av museet för att få mediesynlighet och skruva upp intresset för kommande utställningar – museet har tillkännagett att en serie utställningar och projekt i framtiden kommer att ta avstamp i den här diskussionen. Antagligen visste också Susanna Pettersson precis vilket genomslag hennes blogginlägg skulle ha, och nu förs diskussionen också i Finland.

Utanför den värsta sensationalismen på kvällstidningarnas sidor och i sociala medier, har det lyckligtvis också förts en del intelligenta samtal om konsthistoria, kanonisering, och om omdanande av genusattityder inom konsten. Slutar man också att jämra sig över feminazis och metoo-hysteri finns det faktiskt väldigt intressanta spår att spinna vidare på, om man uppskattar konstanalys.

I fråga om Hylas och nymferna är det många som kommit med invändningen att verket ju i själva verket framställer kvinnorna som den aktiva parten – det är nymferna som förför Hylas, till skillnad från Aino-triptyken där Väinämöinen försöker överfalla den nakna Aino. Vissa har också framhållit att tavlorna bör ses i sin historiska kontext. Den europeiska konsttraditionen (och samhället i stort) under slutet av 1800-talet präglades av en puritansk pietetskultur där sexualitet, och framför allt kvinnlig sådan, undertrycktes, osynliggjordes och bestraffades. Undantag tilläts ändå inom konsten, eftersom konst betraktades som högkultur. Konsten var ett av de få medium där nakenhet och sex inte var tabu, speciellt om motiven för tavlorna och konsten kunde rättfärdigas genom historia eller mytologi. Via denna nakenhet kunde konstnärerna således utmana den rådande konservativa traditionen, och i Waterhouses fall visa kvinnor som aktiva sexuella aktörer, snarare än som de passiva och icke-sexuella objekt som tidens patriarkala kultur ville framställda dem som. Att nu ”censurera” verken skulle enligt vissa debattörer vara att återgå till en viktoriansk puritanismtradition.

Å andra sidan, menar andra, är det just konsten som högkultur som i århundraden reproducerat en sexualiserad och objektifierad bild av kvinnan. Genom konsthistorien har romantiserade avbildningar av passiva, nakna kvinnor fungerat som ett slags mjukporr för den manliga blicken, inte sällan med pedofila inslag.

Försvarare av Aino-triptyken menar för sin del att verket inte romantiserar övergrepp, utan tvärtom på samma sätt som metoo lyfter fram dem för kritisk granskning. Det är ju inte snuskgubben Väinämöinen vi sympatiserar med, utan offret Aino.

Nåväl. Men säg att vi alla är överens om att sättet på vilket kvinnan framställts som sexualiserat objekt i konsthistorien är problematiskt. Då uppstår diskussionen om hur vi ska förhålla oss till det, och då är vi inne på samma diskussion som förts i samband med Pippi Långstrumps ”negerkung”. Kritikerna av moderniseringen av språket i Pippi Långstrump-böckerna menar att det är historieförfalskning att ta bort n-ordet och ersätta det med ”Söderhavskung”. Men barnböcker är inte historiska artefakter, utan bruksföremål vars syfte är att glädja och underhålla barn oberoende av vilken tidsepok de läses i. Pippiböckerna handlade aldrig om hudfärg eller etnicitet – Astrid Lindgren sade själv på 1970-talet att skulle hon då ha skrivit böckerna, hade hon gjort Pippis pappa till pirat i stället. Poängen var att han levde ett äventyrligt liv långt borta, och det är det barnen ska ta med sig av böckerna. Att göra honom till Söderhavskung är inte historieförfalskning eller censur. Historieförfalskning och censur skulle det vara att påstå att Lindgren aldrig skrivit ”negerkung” och bränna alla originalutgåvor.

Hur vi uppfattar och uppskattar visuella konstverk förändras också med tidens gång, beroende på hur vi uppfattar världen och människan. Men det är betydligt knepigare att anpassa tavlor och skulpturer, även om det också har gjorts. Könsorgan på skulpturer har huggits bort eller gömts med fikonlöv, och de flesta i dag är överens om att det är att våldföra sig på konst, såtillvida att det handlar om originalverk.

Däremot kan vi på många sätt påverka hur ett konstverk uppfattas och tolkas genom kontexten det ställs ut i. Konst och kultur är minst lika viktiga verktyg för att förstå vår historia, och genom det vår samtid, som torra historiska skrifter och listade faktum. På samma sätt som vi kritiskt granskar historiska skeenden och belyser dem genom olika ideologiska, filosofiska och sociala teorier, bör vi också kunna diskutera konsten och hur den framställts och framställs. På samma sätt som vi i dag inte längre använder n-ordet för att beskriva mörkhyade personer, bör vi kunna diskutera om det verkligen är nödvändigt att använda avbildningen av ett sexuellt överfall som centralikon i en utställning som hyllar vårt Kalevala-arv, såvida det då inte är just kvinnobilden i Kalevala som är poängen med utställningen. På samma sätt som museet i Manchester ville diskutera om en avbildning av nakna flickor skulle användas som centralverk i en utställning med rubriken ”The Pursuit of Beauty”.

Som sagt pågår denna diskussion för tillfället på diverse håll på nätet, men den tenderar att överröstas av en klickhungrig mediebransch och nätdebattörer som är mer intresserade av att förfasas och tycka till än av att sätta sig in i bakgrunden till nyhetsrubrikerna.

Förutom några sura gubbar som tycker att det är helt okej att det tafsas lite på sekreteraren, och högerextremister som menar att muslimskt kvinnoförtryck är det enda kvinnoförtryck som räknas, verkar världen vara rörande enig om att det krävs strukturella förändringar i samhället för att motarbeta våld, trakasserier och diskriminering av kvinnor. Diskussionen om Aino-triptyken, Balthus tavla i The Met och Hylas och nymferna är ett försök till att på ett ens subtilt sätt rucka på sättet som kvinnor historiskt har porträtterats. Genom konst och kultur bygger vi mycket av våra världs- och människobilder, vilka i sin tur informerar hur vi tänker och handlar. Omplacering av några tavlor kommer inte att störta patriarkatet, men på samma sätt som små steg inom kultur, underhållning, vetenskap, språkbruk, aktivism och politik har drivit stora samhällsförändringar, är diskussionen om kvinnans framställning i konsten ett sätt att knuffa bollen en liten bit framåt. Men kan vi inte ens diskutera en tavlas omplacering utan hysteri, så ser det ju ganska mörkt ut för framtiden.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Jerusalems många ansikten

Berlins judiska museums karaktär förändras av en stor och mångfacetterad temautställning som ersätter gammal tragedi med ny. ”Welcome to Jerusalem” är precis som staden den skildrar en explosiv blandning av olika element. Suggestiv religiös symbolik från de tre religioner för vilka staden är helig, invävd i hisnande djupa och intrikata lager av historia som sakta, nästan omärkligt övergår i mytologi.

Utställningen blandar autentiska historiska föremål, från intrikata gamla kyrkoreliefer till den israeliska arméns propagandavykort från 1967 för att fira att den tagit full kontroll över staden, med modernare foto- och videokonst. Historien, konsten och konflikten ramas, precis som i verkligheten, in av ett myller av olika slags människor som bara försöker leva sina liv. På skärmar runt om i museet spelar hela tiden avsnitt ur Wolker Heises och Thomas Kufus dokumentär 24h Jerusalem, som skildrar 90 olika invånare i staden under en vanlig dag. Själv fastnar jag för skildringarna av det myllrande gatulivet i de östra delarna: bland annat en judisk Rabbi Nachman-följare som badar i en helig källa och beskriver ”ett annat Jerusalem än i nyheterna, ett där olika slags folk kommer överens”, och en ung arabisk man från östra Jerusalem som varje dag tvingas bära sin lillasyster till handikapptaxistationen förbi ett hus ockuperat av aggressiva bosättare, ibland uppbackade av militärpolis.

Även om utställningen gör ett finstämt och effektivt jobb för att förmedla att staden Jerusalem är mer än bara konflikten, så försöker den inte ens med det hopplösa uppdraget att ignorera eller pudra över ockupationens konstanta, malande och assymetriska brutalitet. Det länder den till heder: allt annat skulle vara hopplöst och kännas förolämpande för en kritisk åskådare.

Det verk som bränner sig fast i mitt minne särskilt djupt är fotokonstnären Fazal Sheikhs Memory Trace. Hans bilder, eller ”visuella poem” av ruinerna av palestinska byar vars invånare fördrevs under den första våldsvågen, Nakban 1948, är spöklikt vackra och hjärtskärande, ett emotionellt slag i magen.

Otto Ekman

Welcome to Jerusalem. Jüdischen Museum Berlin, 11.12.2017– 30.4.2019.