Det som för nästan 100 år sedan började som ett mejeri är i dag ett kreativitetscentrum. I byggnaderna intill ån i Malax vill föreningen Art in Malakta rf. vara en oas för konst och kultur.
Ingen vågar säga det med säkerhet, men det är tänkbart att namnet Malakta, som hängt med sedan husen intill Malax å byggdes, har sitt ursprung i ordkombinationen Malax och laktos. År 1930 startades ett mejeri här av en schweizare vid namn Stucki. Verksamheten pågick i drygt 50 år. Det främsta spåret i nutiden sattes på 1960-talet då det som i dag är Pehmis föddes här, då under varumärkesnamnet POP.
För cirka 40 år sedan togs de första, då omedvetna, stegen mot dagens Malakta när paret Toivo och Eila Kultti köpte fastigheten och började anpassa den till sina konstverksamheter.
– Toivo var skulptör och Eila är ännu verksam som målare fast hon är över 80 år gammal. Under deras tid fick Malakta ateljéer, ett galleri och ett bronsgjuteri, berättar Magdalena Lindroos, verksamhetsledare för Malakta som sedan fem år drivs i föreningsform.
Organisk framväxt
Ann-Maj Granstubb och Jukka Rajala köpte byggnaderna 2007. Båda jobbade med film- och tv-produktion för Yle, Granstubb som producent och Rajala var regissör. Deras idé var att låta Malakta vara studior för det egna arbetet, men också att driva kafé och loppis. Numera innehåller Malakta betydligt mer. Vid en snabb anblick skulle det vara lätt att säga att det är spretigt, men för enkelhetens skull beskriver man sig som ett kreativitetscentrum.
– Allting har växt organiskt. 2012 frågade jag och min sambo om det skulle vara möjligt att hyra konstnärsateljéer här. Vi blev de första utomstående som flyttade in och sedan har vi blivit fler. Just nu är vi mellan sex och tolv konstnärer som har arbetsutrymmen här. Det skiftar eftersom vissa hyr under kortare perioder, och ibland har vi konstnärer från olika delar av världen här på residens, berättar Patricia Rodas, fotokonstnär och styrelsemedlem i Malakta, där vi ses på markplan i ett tornrum som kom till på mejeritiden.
Också en konstnär ska kunna bo på landet
Just i dag pågår ett distansmöte med filmregissören Ulrika Bengts i rummet intill. Ett labb i filmskådespeleri över ett veckoslut planeras.
Att många olika konstdiscipliner är representerade bland de verksamma vid Malakta är delvis en konsekvens av var man verkar. Här skulle det kanske inte vara möjligt att utesluta någon för att det konstnärliga uttrycket är fel.
Malax är en ganska typisk landsbygdskommun med drygt 5000 invånare. Centrum finns cirka 25 kilometer söder om Vasa. I dag jobbar många i servicesektorn och historiskt har jordbruket varit den viktigaste näringen.
– Jag tycker att man ska kunna bo på landsbygden som konstnär. Internt kan vi erbjuda ett stort stöd åt varandra i den konstnärliga utvecklingen, vid kaffebordet uppstår massor av idéer och synergieffekter. Men sedan riktar vi oss utåt också. Det är helt nödvändigt för att vi ska kunna finnas. Jag tycker absolut att vi har en fostrande roll inom konst och kultur, säger Rodas.
Här tänker hon på återkommande labb inom exempelvis skådespeleri, visuellt berättande och ordkonst för redan verksamma, men också på evenemang för allmänheten i en bredare mening.
Svårmätbart men långsiktigt
En gång i månaden är vem som helst välkommen till Malakta för att mot materialkostnader bekanta sig med olika konstformer. Regelbundet är det också möjligt att lyssna på konstnärer som berättar vad de sysslar med. Samarbetet med skolorna, med konst-workshopar i högstadiet och gymnasiet, är också viktigt. Var och en gör förstås vad den vill av vad som händer där och då, men oavsett är det ett sätt att medvetandegöra elever om konsten och dess möjligheter i relativt ung ålder.
– Jag är uppvuxen här. Visst hade man bildkonst i skolan, men jag var säkert över 20 år innan jag hade en konstupplevelse, säger Patricia Rodas.
– Vår betydelse för lokalsamhället är ett case i en pågående doktorsavhandling, så om fyra-fem år får vi se vad den kommer fram till. Det vi gör kan vara svårmätbart, men också ha långtgående effekter. Det vi själva kan se är att vi bidrar med någonting som de som bor här kanske inte annars skulle ha lika lätt att ta del av, säger Magdalena Lindroos.
Ett exempel på det är projektet Rural Mural där en rad konstnärer under de senaste åren arbetat med muralmålningar runtom i Malax kommun. Ett annat är Samhällskonstnär Sydösterbotten, ett samarbete med Yrkeshögskolan Novias institution för kultur och forskning. I vintras gick man ut och sökte professionella kulturarbetare som ville jobba ute i samhället under en till fyra månader. Det har lett till att sex konstnärer nu är i gång med fyra olika projekt.
– Det ska inte nödvändigtvis resultera i utställningar. Exempelvis gör ljudkonstnären Stefan Backas ett 72 timmars ljudverk i samarbete med högstadierna i Närpes och Kristinestad, berättar Patricia Rodas.
Göra konsten näravarande
Författaren och bildkonstnären Heidi von Wright blev först medveten om Malakta när hon sommarjobbade på Vasabladet 2007 och tillsammans med Patricia Rodas gjorde ett reportage om husen som då just tagits över av Ann-Maj Granstubb och Jukka Rajala. Då hon efter många år i Åbo, och några i Helsingfors, under pandemin flyttade tillbaka till barndomstrakterna i Sundom mellan Malax och Vasa blev hon en del av Malakta och sitter idag i styrelsen.
– När jag växte upp här höll jag mycket på med sport och det fanns det bra förutsättningar för. Konsten syntes inte alls lika mycket. Förhoppningsvis kan Malakta vara en del i att göra konsten mer närvarande för de unga som bor här. Jag har en arbetspunkt här två-tre dagar i veckan, det är väldigt givande både på det personliga och konstnärliga planet.
Om inte New York, så Malax
En annan som har ateljé i Malakta är bildkonstnären Jon Gredmark. Han är ursprungligen graffitimålare från Sverige som sedan utbildat sig vid Konstfack i Stockholm. Kärleken tog honom till Österbotten och i sex år har han haft sin sociala och professionella bas i Malax.
– Att vara vid Malakta innebär väldigt mycket möjligheter. Ibland skulle jag kanske vilja bo i New York, men när det inte är möjligt får New York komma hit i stället, säger han samtidigt som han jobbar med ett stort verk i träsnitt till Axåkers skola, en ny lågstadieskola som öppnar i Pedersöre till hösten.
– I vintras träffade jag eleverna som ska gå i den nya skolan och arbetade tillsammans med dem. I det färdiga verket väver jag ihop några av deras teckningar med mitt eget arbete. Det som inte kommer med visas i en utställning när skolan öppnas.
För Gredmark är det samhällstillvända och pedagogiska i konsten avgörande. Han vill jobba så utåtriktat som möjligt, bara logistiken och budgeten tillåter.
– Jag älskar att sitta och rita för mig själv, men jag vill också göra så mycket nytta som möjligt och att så många som möjligt ska få vara med och uttrycka sig. I Vasa är det mycket på gång nu med fler och fler öppna väggar. Jag tycker att det är lika självklart att det ska finnas väggar att måla på som att det ska finnas planer för den som vill spela fotboll.
Planerar större residensprogram
Malakta har i dag två halvtidsanställda. Förutom verksamhetsledaren Magdalena Lindroos är det allt-i-allon Andreas Westerholm. Verksamheten är hela tiden ekonomiskt beroende av bidrag från exempelvis Centret för konstfrämjande (Taike),, Svenska kulturfonden och olika stiftelser. Visserligen har man redan ofta haft residenskonstnärer på besök, men inte minst av ekonomiska orsaker är ett mål för den närmaste framtiden att få igång en större regelbundenhet med ett eget program för gästande konstnärer.
– Det skulle ge oss möjligheten att planera lite mer på längre sikt, säger Magdalena Lindroos.
– Alla som varit här har trivts. Jag minns en konstnär från Berlin som blev helt chockad av tystnaden och sov i två dygn direkt när han kom hit, säger Patricia Rodas.
Foto: Pär Jonasson
