Karl Ove Knausgårds Min kamp avslutades med att han ska köra hem och hela vägen njuta, ”verkligen njuta av tanken att jag inte längre är författare”. Sedan dess har han gett ut tolv böcker. Förvisso består elva av dessa av essäistik eller brev, men nu har han gett ut den första romanen sedan 2011, Morgonstjärnan. Så nu undrar väl alla älskare av Min kamp: Är Knausgård sig lik? Är den nya boken lika bra? Svaren blir: Ja och nej på båda frågorna.
Det ska först sägas: Morgonstjärnan är fiktion rakt igenom, åtminstone fiktion i den bemärkelsen att inte så lite känns igen från Knausgårds eget liv och tankevärld. Skådeplatsen är norska Bergen med omnejd, där nio olika jagberättare ger inblickar i sina vardagar med inslag av sällsamma mystiska upplevelser. Särskilt som en oförklarlig, gigantisk stjärna plötsligt visar sig på himlen, i augustis övervarma sensommar.
Vi möter en universitetsprofessor som rådbråkar sina tillkortakommanden och sin bipolära konstnärshustru. Vi möter en präst som börjar känna en avgrund öppnas i sitt äktenskap, samtidigt som hon tror sig begrava en man hon mötte dagen innan. Vi möter en känslig ung man med musikerdrömmar, en överårig kulturjournalist som gillar att supa och ligga, ett vårdbiträde som knaprar piller, en man som skriver en essä om Gud och djävulen, en sjuksyster, en snabbköpskassörska.
Personager som ett tvärsnitt av ett samhälle. Alla är de med om sådant som kan gå under epitetet varsel: krabbor som översvämmar en väg, en örn som nappar en duva på ett café, råttor, rävar och nyckelpigor som dyker upp i ansenliga antal på de märkligaste ställen. Även människor beter sig ovanligt, och en del verkar vid första anblick inte ens vara människor. Ja, och alla Morgonstjärnans karaktärer bär sina högst egna ensamheter på planeten jorden – och en del även i helvetet.
Knausgård är en ekvilibrist på att penetrera triviala reflektioner och bestyr, att lyfta vardagen, att ge världen tyngd. Varje ögonblick i romanen vibrerar av närvaro: så här ser verkligheten ut, så liten och samtidigt så stor. Som om han säger ”Ni ser väl att den är viktig nog att begrunda och att vårda?” Här känns Knausgårds omisskännliga stil igen, överlägsen så mycket annat som skrivs.
Morgonstjärnan bär också på en hel del skönhetsfläckar. För nog borde Knausgårds mångårige förläggare ha nämnt att kulturjournalisten är så klichémässigt porträtterad att hälften vore nog? Att hans manligt färgade språk inte gör en 20-årig tjej trovärdig? Eller att skriva en lång essä utifrån en av karaktärerna motverkar hela syftet med en essä (det är ju lika sant och vederhäftigt som att skriva någon annans självbiografi)? Men det är nog så att författaren efter de monumentala framgångarna bara fick lust att skriva nåt sprudlande och dessutom en första del i en serie böcker. Och att skriva engagerande kan ju Knausgård. Om det så gäller mänskliga sysslor, om under i vardagen, om längtan efter frihet, om Gud och djävulen. Så jag ska inte ens nämna uppmärksamheten kring att den norska utgåvan pojkaktigt nog råkade bli 666 sidor, och att några även har räknat fram den svenska till den siffran. Allt beror på hur man räknar, och hur man väljer att se på saker och ting.
Foto: Nina Rangoy
Karl Ove
Knausgård:
Morgonstjärnan.
Översättning: Staffan
Söderblom.
Norstedts, 2021.
