Jag lyssnar på radions P1, som Lars Norén också alltid gjorde, och i ett program som vi båda avskyr berättas om hans död. Det känns fruktansvärt. Trots att jag inte kände honom, trots att vi aldrig har träffats, trots att jag aldrig ens sett honom i verkligheten, så känns det fruktansvärt. Han var 76 år men ändå mitt i sin gärning. I slutet av förra året kom den sista delen i hans massiva svit En dramatikers dagbok, den del han kallade ”Döden”. Ingen annan har beskrivit vår tid med så precis och obönhörlig skärpa som Lars Norén.
För några veckor sedan skrev jag ett brev till honom, jag hann aldrig posta det. Det löd så här:
”Hej Lars,
jag skriver till dig för att din dagbok, alla dagböckerna och nu den senaste, framkräver en formulering och en kommunikation. Det är banalt att påstå att du skriver mitt liv, det är mycket banalt, men det är också sant. Att läsa sitt liv uttryckt i ord även om vi lever så olika liv, det är … jag vet inte vad, men det är. Sedan jag var 14-15 och såg dina hotelldramer, de borgerliga styckena, Bobby Fisher bor i Pasadena, Hebriana, Som löven i Vallombrosa, har det rivit i mig; orden, ansiktena, smärtan, och tomheten som ändå är livet. Personkrets 3:1, Akt, Kyla, 3.31.93, Fragmente och fler uppsättningar har jag sett och upplevt, och för några år sedan Stilla liv. Den färden från det våldsamt och verbalt nakna, från familjens språk, till det utslagna språket, det hudlösa, det sönderbrända, till ett språk förbi förtvivlan, genom krigen, in i benmärgen, till stoftet. Det har varit överväldigande att följa och en anledning att leva.
Jag har levt ett mycket vanligt liv. Ett mycket vanligt svenskt medelklassliv. Men ändå alltid dessa hål. Detta ofärdiga och ofullständiga. Det är som om livet aldrig har varit där. Det enda som har varit är drömmen om extas. Eller livsavgörande upplevelser genom böcker, teater och film som tangerar denna dröm. Det är det enda. Mer än liv. Större än liv. Bortom liv. Det där du skrev om Pasolinis lik på ödetomten. ”Konsten måste vara nära Pasolinis lik på industriområdet, i ebben efter en livslång hänryckning.” Så. Precis så. Men det finns ändå så mycket mer. Det finns alltid så mycket mer. Att vilja leva och samtidigt inte vilja leva. Även när jag mår bra så mår jag ändå lite dåligt. Säger någon i någon av dina pjäser. Det tänker jag ofta på. Tonen i Komedianter, den är så smärtsamt precis. Rörelsen i Salome, Sfinxerna, som den svävar genom språket, tar sig genom prången. Den oerhörda densiteten som bär 30 November. Och allt allt i dagböckerna. Ja. Att själv vara där, för en gång skull vara.
Jag läser om din dagbok i tidningarna, hör på radion och på tv:n när de pratar om den – de människorna har inte läst samma bok. Jag känner inte igen någonting i deras beskrivningar. Du skriver ”Jag skulle vilja se en Bressonfilm varje dag. Som en meditation.” Ibland när jag har sett en Bresson-film tänker jag att så kan livet aldrig vara. Så rent. Så hårt. Så kärvt. Så klart men ändå så omöjligt. Den omöjligheten vill jag leva i, vill jag vara i. Men jag ser aldrig om någon Bressonfilm. De lever mycket starkare i mig om jag inte ser om dem. Att läsa Vara och tid, att läsa Blanchot, att läsa Weil, att läsa Norén. Ja, det är också så. Smärtan och omöjligheten, obegripligheten som också är ens liv.
Jag längtar redan efter att läsa din nästa dagbok. Det är en längtan som är starkare än mitt eget liv. Även om jag redan har läst den så vill jag läsa den igen. Livet, det dagliga livet, är så oändligt banalt, så frånvarande i sin påtaglighet. Arbetet håller uppe huvudet. Kärleken, ja, kärleken är mest en idé om kärlek, och en vardag, och ännu mer vardag. Och parallellt slitningarna som hela tiden pågår. Och det kroppsliga, den kroppsliga kärleken som ändå utförs av någon annan. Det är i alla fall inte samma person som läser din bok som utför de handlingarna. Jag vet inte vem av dem jag hellre vill vara. Jag vet inte. Jag vet inte, jag kanske vill vara båda. Men den som läser är starkare, tydligare och skarpare. Jag vill läsa dig tills någon av oss dör.”
Nu dog Lars Norén, i en obeveklig sjukdom. Han var inte färdig.
Foto Brigitte Enguerand
Dramatikern, poeten och författaren Lars Norén avled den 26 januari i sviterna av Covid-19.
