För den sittande vänsterkoalitionen i Uruguay kom julen tidigt då den finska pappersjätten UPM förra veckan slutgiltigt slog fast att bolaget bygger en ny cellulosafabrik i landet: Merparten av Uruguays invånare välkomnar arbetstillfällena och det utlovade ekonomiska uppsving som den nya megafabriken för med sig. Men kritikerna befarar att regeringen köpt sig en valseger på bekostnad av landets bästa.
Broarna mellan Argentina och Uruguay stängs igen, på samma sätt som de gjordes i 2006. Det påverkar både turismen och lastbilstrafiken, för drygt tolv år sedan blev tusentals passagerare strandsatta vid gränsen, och där samlades långa karavaner av lastbilar som hindrades från att köra in in i Uruguay. Orsaken stavades då som nu UPM och cellulosafabrik.
Arga argentinska demonstranter kräver nu att UPM ska inte tillåtas att öppna sin andra fabrik i Uruguay. UPM meddelade 23.7 att pappersbolaget slutgiltigt fattat beslut om att investera 2,4 miljarder i vad som kommer att bli landets största industrianläggning och största privata utländska investering. Enligt bolaget kommer byggskedet att sysselsätta 6 000 personer, och själva fabriken 4 000, medan fabrikens totala sysselsättningseffekt väntas bli mellan 8 000 och 10 000 personer. I Uruguay gläds många över de kommande arbetsplatserna, men också kritiska röster hörs, på båda sidor om gränsen.
Konflikten är gammal, den började redan 2005 år när UPM tillsammans med Metsä-Botnia ansökte om att få inleda cellulosaförädlingsverksamhet i Uruguay. I november 2007 invigdes den omstridda fabriken i Fray Bentos, med UPM som delägare. Kritiker fruktade att föroreningar från cellulosafabriken skulle påverka gränsfloden Rio Uruguays fiskbestånd och flora negativt och krävde striktare utsläppsgränser. Fabriken i Fray Bentos skapade en smärre diplomatisk kris mellan Uruguay och Argentina, och 2008 fick dåvarande statsminister Matti Vanhanen gå ut och försvara de finska massafabrikernas miljöhänsyn. Argentina förde sedermera ärendet till Internationella domstolen i Haag, som ändå dömde i Uruguays favör. Tvisten lugnade ändå ned sig kring 2010, dels efter presidentskifte i båda länderna, och dels efter att oberoende utredningar visat att fabriken inte hade någon avgörande inverkan på flodens tillstånd. Helt fläckfritt har UPM ändå inte klarat sig. I fjol tvingades företaget betala böter för att det överskridit de avtalade utsläppsgränserna. Enligt miljöminister Eleida de León överskriddes gränsen ändå så knappt att utsläppen inte orsakade någon fara för människor eller miljö i omgivningen. Incidenten har ändå ytterligare spätt på oron om pappersindustrins miljöbelastning, och böternas ringa storlek, endast kring 18 000 euro, har också kritiserats. de Leon sa i samband med uppståndelsen till tidningen El Observador att böternas storlek var helt i proportion till skadans omfång: större skada hade gett högre böter.
Vänsterkoalitionen Frente Amplio (Bred front) som har styrt Uruguay i 12 år har satsat mycket av sin politiska prestige på UPMs närvaro i landet, och för regeringen är det en lottovinst att UPM nu har bekräftat bygget av en ny fabrik, nästan exakt tre månader före president- och parlamentsvalen, som hålls 27 oktober. Enligt UPM:s egna utredningar stöder 75% av uruguayanerna bolagets verksamhet i landet, och löften om en ökning av bnp med två procent och upp till 10 000 nya arbetsplatser ger vänsterkoalitionen ett välkommet popularitetstillskott inför valet, efter en tid med darriga opinionssiffror. Men projektet är inte heller utan inhemska kritiker. Oro för vattendragen fortsätter, trots att UPM visat upp förhållandevis goda miljöresultat i Fray Bentos. Enligt experter är det ändå den storskaliga planteringen av eukalyptusträd som utgör det största ekologiska hotet. Markus Kröger vid Helsingfors universitet, som forskat kring pappersbrukens miljöpåverkan i Sydamerika, säger till Yle att det redan nu förekommer vattenbrist i Uruguay på grund av eukalyptusplantagerna. Eukalyptusträdet är snabbt växande, och står klart för huggning redan tio år efter plantering, men kräver på grund av sin snabbväxande karaktär också ovanligt mycket vatten.
Till Yle säger Kröger också att ett av de centrala problemen då det gäller cellulosa- och pappersindustrin överlag i Sydamerika, är att stater överlåter mark till företag som de lokala samhällena i årtionden eller århundraden använt för traditionell odling, och att markens ägarförhållanden ofta är invecklade, vilket skvallrar om så kallad land grabbing. För Yle uppger ändå UPM:s representant Marko Janhunen att land grabbing i praktiken inte ens är möjligt i Uruguay, eftersom byråkratin kring markägande är betydligt mer genomskinlig än i många andra sydamerikanska länder. Enligt Janhunen motsvarar lagstiftningen i Uruguay densamma som i Finland. Kritiker, som forskaren Maria Ehrnström-Fuentes vid Svenska handelshögskolan, påpekar ändå att bara för att ett markköp är lagligt betyder det inte att det inte skulle ha negativa effekter för lokalsamhället. Till Yle säger Ehrnström-Fuentes att många av markaffärerna där UPM köpt upp land har haft tvångskaraktär: “Om det uppstår en skogsplantage kring den egna gården, blir man nästan tvungen att sälja. Naturen förändras, vattnet blir dyrt och verksamheten i byn dör ut då andra också säljer sina gårdar, och sedan uppstår brist på arbetskraft för att hjälpa på gården. Gigantiska plantager förändrar hela den lokala strukturen.
UPM har tillbakavisat Ehrnström-Fuentes påståenden om att bolaget skulle utarma den lokala verksamheten, och för Yle medger också forskaren själv att det är svårt att skapa en helhetsbild, delvis eftersom situationen i Uruguay skiljer sig avsevärt från den i till exempel Brasilien där land grabbing länge varit ett stort problem. Uruguay har till exempel inte landlösa jordbrukare som skulle vara beroende av andras odlingsmarker, och det har redan i 30 år varit tillåtet för utländska bolag att äga mark i landet. De utländska bolagens markköp har enligt Ehrnström-Fuentes inte heller orsakat några stora proteströrelser, utan på det stora hela har befolkningen välkomnat de arbetstillfällen som cellulosaföretagen fört med sig.
I dagens läge är motståndet mot UPM:s cellulosafabrik i Uruguay förhållandevis litet, det är få partier som inte välkomnar det tillskott till ekonomin och sysselsättningen som anläggningen väntas föra med sig. Men det som väcker ilska är utformningen av det avtal som regeringen ingått med UPM. Bland annat kommer UPM att få verka skattefritt på det område som fabriken ska stå på, och regeringen har utlovat stora och kostsamma infrastrukturprojekt som krävs för att anläggningen ska kunna fungera. Det innebär bland annat en storskalig ut- och ombyggnad av tågtrafiken samt investeringar i en djuphamn i huvudstaden Montevideo. Tågtraffiken i landet lades ned av militädiktaturen som i stället satsade på en utbyggnad av motorvägarna. De gamla tågrälsarna är inte bara nedgångna, utan också inkompatibla med moderna tåg, vilket betyder att så gott som hela rälsnätet i det lilla landet med 3,7 miljoner invånare måste förnyas. Det innebär stora kostnader och mycket mark som måste exproprieras. Flera kinesiska företag har ansökt om att få bygga den nya tågbanan. UPM har lovat att finansiera hamnbygget med 250 miljoner euro, och att dessutom stöda övriga utvecklingsprojekt med ytterligare kring 60 miljoner euro. Totalt beräknas infrastrukturprojekten kosta Uruguay närmare en miljard euro.
Den radikala vänstern i landet rasar mot skattefriheten och de ekonomiska koncessioner som regeringen gjort för att övertyga UPM om att bygga fabriken. Radikalvänstern och aktivister kallar avtalet för nykolonialistiskt och beskyller regeringen för att sälja ut landet till ett utländskt bolag som utnyttjar Uruguay för att där kunna göra saker som inte skulle vara tillåtna i Finland. Till saken hör att det i diskussionen kring UPM i Uruguay har florerat en hel del direkt felaktiga påståenden, som till exempel att UPM inte skulle ha några cellulosafabriker i Finland eftersom de inte skulle klara de finländska miljökraven.
Aktivisterna bakom kampanjen “UPM2 NO” anser att alla koncessioner som staten gått med på, inklusive de planerade infrastrukturprojekten, leder till att den utlovade ekonomiska fördelen av UPM:s nya fabrik kommer att utebli, och att projektet kommer att kosta den uruguayanska staten mer än det bringar in.
Bland de nya partierna som äntrat scenen och tävlar om presidentmakten finns högerpopulistiska Cabildo Abierto, som fick drygt fyra procent av rösterna i förhandsvalet inför presidentvalet, som hölls i juni. Partiet grundades av Uruguays tidigare överbefälhavare Guido Manini Rios som tvingades avgå när han offentligt kallade medlemmar av militären som dömts för övergepp under militärdiktaturen på 1970- och 1980-talen för “politiska fångar” och angrep det uruguyanska rättsväsendets legitimitet. Han har också upprepade gånger uttryckt att han inte stöder utredningarna kring händelserna under diktaturens tid, eller de personer som försöker får klarhet i vad som hänt deras familjemedlemmar och släktingar som “försvunnit” under denna tid.
Också Manini Rios hör till dem som kritiserar avtalet mellan regeringen och UPM, och även om han inte motsätter sig bygget av fabriken, anser han att avtalet innehåller juridiska oegentligheter och bör omförhandlas på vissa punkter.
Styrande koalitionen Bred fronts främsta utmanare i valet torde ändå vara center-högerpartiet Nationella partiet, vars popularitet under sommaren legat i jämn höjd med Bred fronts. Liksom merparten av alla partiet, har inte heller Nationella partiet i sig motsatt sig UPM:s fabrik, men har anklagat den sittande regeringen för att använda UPM-affären som valfläsk utan att kunna backa upp de tillväxtsiffror den går ut med.
UPM har meddelat att projektet med den nya fabriken framskrider oberoende av vem som segrar i valet. Inga nya opinionsmätningar har gjorts i Uruguay sedan UPM kom med sitt tillkännagivande förra veckan, men mycket talar för att vänsterkoalitionen Bred front gynnas. Enligt en utredning som gjorts av ett forskningsinstitut som står nära den uruguyanska fackcentralen PIT-CNT är arbetstillfällena på cellulosafabrikerna eftertraktade och arbetstagarna nöjda. Enligt utredningen är lönerna inom cellulosabranschen högre än landets minimilön, och UPM betalar dessutom högre löner än de andra cellulosa- och pappersföretag som är verksamma i Uruguay. I dag är cellulosa Uruguays näst största exportprodukt efter kött, och den nya fabriken skulle göra cellulosa till landets främsta exportgren. Då Metsä-Botnia och UPM äntrade marknaden i landet för 30 år sedan, hade Uruguay ingen cellulosaindustri att tala om. I dag finns det över 1 700 företag som på ett eller annat sätt är involverade i produktion och export av pappersmassa.
Trots att UPM:s verksamhet i Uruguay fått mycket medieuppmärksamhet, uppger bolagets vd Jussi Pesonen för Helsingin Sanomat att kritiken på det stora hela inte är mer utbredd än då UPM öppnat nya fabriker i Finland: Majoriteten av lokalbefolkningen välkomnar de ekonomiska möjligheterna som industrin för med sig, och ett visst motstånd är enligt honom fullt naturligt då det rör sig om så här stora nya projekt. Till exempel i Äänekoski och Kemi har Metsä-Botnias fabriker haft en positiv inverkan på den lokala ekonomin och invånarnas välstånd, och Pesonen tror att den positiva effekten är ännu större i Uruguay.
Klart är att UPM:s fabrik kommer att bidra med många arbetstillfällen och en växande exportindustri — den springande punkten är om de investeringar som Uruguays regering måste göra och den skattefrihet som UPM erbjuds i slutändan orsakar ett större hål i statskassan än pappersindustrin lyckas fylla. Kritikerna menar att de styrande politikerna haft så bråttom att lappa sina egna dalande opinionssiffror med ett avtal att de sålt bort hela landets självbestämmanderätt till en finsk pappersjätte på köpet.
Text: Ana Valdes & Janne Wass
Foto: UPM
EDIT 31.7 kl 12.30: Den nya cellulusafabriken i Uruguay blir UPM:s andra; den tredje massafabriken i landet ägs av Metsä-Botnia, som äver äger fabrikerna i Kemi och Äänekoski. Fabriken kommer att sysselsätta 4 000 personer, inte 8 000–10 000, däremot uppskattar UPM att den totala sysselsättningseffekten blir 8 000–10 000 arbetstillfällen.
