Etikettarkiv: Industri

Konservbaronens uppgång och fall

Berättelsen om Gheorghe Olarus liv är som en spegelbild av Moldaviens närhistoria. Den lilla pojken som växte upp i ett koncentrationsläger i Sibirien blomstrade inom den Sovjetdrivna moldaviska industrin som fabriks-vd och akademiker, bara för att förlora allt under den postsovjetiska rovkapitalismen.

Det är en kall och grå decemberdag och små vattendroppar faller från himlen. Låtsasregnet håller folk inomhus, gatorna i Moldaviens huvudstad Chisinau är tomma i dag. Jag kör nordväst längs huvudgatan Stefan cel Mare Boulevard. Vägen är en kaotisk blandning av nylagd asfalt och partier som inte reparerats på 50 år, men landskapet är vackert: vi passerar Ghidighicisjön, en Sovjetrelik byggd som rekreationscenter för stadens arbetare, i dag mer eller mindre övergiven. En bit av vägen har nyligen restaurerats med bidrag från USA, vilket görs mer än tydligt av de massiva skyltar som basunerar ut den amerikanska goodwillen. Det är med ett visst vemod jag svänger av den jämna amerikanska vägen då jag anländer till byn Roscani, och återigen finner mig bland sorgligt försummad Sovjetinfrastruktur.

Det här lapptäcket av gammalt och nytt, förfall blandat med lyx, modernitet och Sovjetnostalgi är beskrivande för mitt intervjuobjekt Gheorghe Olaru. Liksom republiken Moldavien har Gheorghe slungats från välstånd till avgrund, arbetat upp sig på grön kvist bara för att falla offer för omständigheterna igen. Som den eviga optimist han är, arbetar han i dag, efter nyss fyllda 70, på nästa projekt för att förbättra sitt och sin familjs liv.

Inga gatunamn

Gheorghe ger mig instruktioner över telefon: förbi Heliga Treenighetens monument, andra korsningen, fortsätt mot Kristus av Nasaret-korset, sedan vänster mot metallikonen Heliga modern och sonen, och så tredje huset till höger.

Jag undrar om det inte vore enklare om jag fick gatunamn och -nummer.

– Här finns inga gatunamn! Vi är för fattiga för det.

Slutligen hittar jag fram till Gheorghes hus, där han tar emot mig med leende blå ögon och öppna armar. Det lilla nedgångna blå huset är byggt av lersten och kronas av ett tak av korrugerad plåt. Alltid har han inte bott så här trångt – för bara några år sedan kunde han skryta med att han bodde i en av Chisinaus förnämsta paradbyggnader, ett pråligt ryskt Empire-hus från 1800-talet med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern i centrum av staden. I dag visar han mig hålet i marken utanför deras lilla kyffe, som snart ska bli en inomhustoalett.

– Det är det sista som ännu krävs för att huset ska bli helt beboeligt, förklarar han optimistiskt. Han klagar lite på orken, men sprudlar fortfarande av idéer och överlevnadsstrategier. Hans hustru Maria tillbringar hellre tiden med att överse gårdens prydliga trädgårdsland.

Sju år i Sibirien

Gheorghes släkthistoria är en förunderlig berättelse, från morfar Stefan med ”det magiska pappret” utfärdat av Lenin, som gav honom och hans familj fri lejd i allt samröre med kommunisterna, till pappa Nicolae som skadades i andra världskriget och blev krögare under smeknamnet ”Den glada krymplingen”, och Gheorghes föräldrars öden under kriget.

När Gheorghe föddes 1947 rådde brutal hungersnöd i Bessarabien, som omfattar större delen av dagens Moldavien, inklämt mellan Ukraina och Rumänien. Sovjetunionen annekterade Bessarabien 1940, och inledde omedelbart en utsvältnings- och deportationskampanj för att göra rum för ryska nyinflyttare. 1949, då Gheorghe var knappt två år gammal, utfärdades den sovjetiska politbyråns order nummer 1290-467cc, enligt vilken 11 239 familjer skulle tvångsförflyttas till Sibirien, som kulaker (storbönder) eller nazistiska medlöpare. En av dem var familjen Olaru, i vars hem två sovjetiska soldater bröt sig in en ovanligt mörk, månlös natt. Nu fanns ingen Stefan på plats med sitt magiska papper. Familjen blev förd till tågstationen, där de packades in i ett godståg tillsammans med hundratals andra personer.

”Passagerarna” serverades inget annat än saltig, torkad fisk, då och då en bit bröd och en hink vatten som skulle räcka till 50 personer under ett helt dygn. Tåget kunde stå stilla i flera dagar för att så många som möjligt skulle dö av törst eller syrebrist. Efter tre månader av tortyr anlände de till sin destination, ett litet improviserat läger mitt ute i skogen i Tyumen Oblast nära gränsen till Kazakstan, 300 kilometer från närmaste större bosättning, byn Berdjuzje. Vintern hade kommit, och ett tunt lager snö täckte redan den mark de var dömda att bo på resten av sina liv.

Deras ”hem” var ett gammalt stall på 10 gånger 15 meter, där 50 familjer skulle trängas i ”rum” som bestod av draperier hängda från stålvajrar i taket. Genom de gallerförsedda fönstren var de ständigt under uppsikt av sovjetiska soldater.

Ett av Gheorghes första tydliga minnen är då han en morgon vaknade på stallets jordgolv, tätt hopkurad med resten av familjen, och upptäckte att det hade bildats is ovanpå deras tunna filt.

Hem på soptippen

Kutymen var att varje månad skriva brev till Stalin och be om benådning, och likväl var kutymen att svaret varje månad var nekande. Tills en dag då en överraskande ynnest uppenbarade sig, och familjen Olaru fick tillåtelse att bosätta sig i ett nedgånget hus i en övergiven by i närheten. Huset var omgivet av en liten odlingsmark som de gavs tillstånd att kultivera för eget bruk. De sibiriska omständigheterna gjordes inte lättare av de månatliga ”inspektionerna” av sovjetiska soldater, som för det mesta utmynnade i att kuddar höggs sönder med knivar, möbler förstördes och invånarna terroriserades.

Räddaren i nöden var Ranca, en tjockpälsad bergsko med långa, spetsiga horn, som familjen fick av en lokal kazakstam i utbyte mot en moldavisk matta. Gheorghe blir fortfarande tårögd då han talar om Ranca, och minns hur barnen brukade smyga ut bröd från middagsbordet till henne, och hur hon slickade deras händer med sin sträva tunga för att visa sin tacksamhet.

1953 blev det slut på brevskrivandet till Stalin, då diktatorn dog. I kölvattnet efter Stalins död fick Olarus och sju andra moldaviska familjer till sin stora förvåning tillstånd att bosätta sig i Berdjuzje. Tomten de tilldelats var en avstjälpningsplats, men tillsammans lyckades de röja bråtet, och bodde där i tre år, tills de helt utan förvarning meddelades att de kunde återvända till Moldavien om de så ville. Och visst ville de det. Så efter sju år i Sibirien var de tillbaka hemma i Donduseni, där morfar Stefan, han med det magiska pappret, mötte dem i sin hästdragna kärra med ett par saftiga vattenmeloner under var arm.

Konservkung

Gheorghe flyttade till Chisinau 1967 och började studera oenologi, eller vintillverkning, på polytekniska universitetet. Här träffade han också Maria, och paret gifte sig 1969, då Gheorghe fick arbete på en fruktkonserveringsfabrik. Han steg snabbt inom fruktkonserveringens hierarkier, och fann sig 1973 som chefsingenjör på Sovjetunionens största fabrik för inlagd frukt – bland annat ansvarade han för utvecklingen av livsmedelskonservering för rymdfärder.

1980 blev han invald i Chisinaus vetenskapsakademi som forskare i livsmedelsteknologi, och 1984 valdes han både till chef för sin avdelning i akademin och till vd för konservfabriken han arbetade på. Han disputerade i Moskva och kunde titulera sig ”doktor Gheorghe Olaru”. Livet log, och familjen flyttade nu in i sin flotta Empire-lägenhet på Mihai Eminescu-gatan, den med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern. Inte illa för en liten pojke som 35 år tidigare vaknat under en isig filt i ett sibiriskt stall.

Barnbarnet Alexei och en ung Gheorghe.

Första kraschen

Men så kom 1991, Sovjetunionens fall och Moldaviens självständighetsförklaring. Och med Sovjet föll också Sovjetindustrin. Nästan över en natt förvandlades det moldaviska Orhei-distriktet från en av Sovjets industrigiganter till en rosthög som slumpades bort bit för bit till den som kunde betala de högsta mutorna. Utvecklingen var densamma som i de flesta länder som abrupt övergick från kommunism till fri marknadskapitalism.

Det var inte bara ekonomin som förändrades, utan även de sociala värdena. Det här var inte längre Gheorghes värld, och han kunde bara med fasa iaktta utvecklingen från sitt skrivbord vid akademin. Fabriken han hade gett 14 år av sitt liv gick i konkurs, och hans forskarbudget imploderade. Det var dags för stora beslut.

Familjen sålde en bostad de ägde i Chisinau, samt den restaurang i staden som Maria drev. Med pengarna köpte de ett gammalt tobakstorkeri i Sipoteni, nordväst om Chisinau, där de grundade ”Gheorghe Olarus traditionella gård”. I de gamla fabrikshallarna och på den omkringliggande marken byggdes en ny familjeindustri, där de odlade, torkade och lade in frukt och grönsaker. Snart blomstrade kommersen, med körsbärsmarmelad som exporterades till Ryssland som flaggskeppsprodukt. Gheorghe Olaru hade än en gång lyckats klättra upp för karriärstegen. Men återigen väntade ett katastrofalt bakslag bakom hörnet.

Andra kraschen

I april 2009 skakades Moldavien av blodiga protester i samband med parlamentsvalet, då landets styrande kommunistiska parti anklagades för valfusk. Den ”kommunistiska” presidenten Vladimir Voronin tvingades avgå, och landet störtades i politiskt kaos. Kapitalism var det som de unga demonstranterna skanderade för utanför parlamentsbyggnaden, och kapitalism var vad de fick: den ryska formen av oligarki-kapitalism. En extremform av kapitalism som mer liknade vilda västern än en modern ekonomi.

Gheorghe Olaru kände inte till reglerna för detta nya spel med cowboys och banditer, och föll i en av de finansfällor som var så vanliga under de här åren. 2012 nåddes Gheorghe av ett kreditlånserbjudande av en aktör som kallade sig CFR, eller ”Finanskorporationen för landsbygden”. CFR erbjöd kreditgarantier för små lantbruk för att expandera sin verksamhet. Gheorghe var naiv nog att falla för frestelsen, och hade stora drömmar om en moderniserad gård att lämna över till en familj som genom åren hade fått tillskott av sex barnbarn. Som garanti för kreditprogrammet skrev han över så gott som allt han ägde och hade: gård, fabrik, hus, bil, maskiner.

Och allt gick som smort fram till sommaren 2013 – det enda som saknades var en stor ångtank för sterilisering av glasburkar, som var nödvändig för tillverkning av höstens plommonsylt, och den planerade expanderingen av verksamheten. Tanken skulle köpas från Italien. Men då deadline för betalning kom och gick, hade Gheorghe inte fått några pengar från CFR. Varken e-post eller telefonsamtal till organisationen fick heller några svar, det var som om hela firman hade gått upp i rök. Långsamt gick det upp för Gheorghe att han blivit offer för ett listigt bedrägeri.

Utan pengar kunde Gheorghe inte köpa sin ångtank, och på hösten ruttnade plommonen på sina grenar. När vintern kom, var gården skuldsatt, och då plötsligt dök ”Finanskorporationen för landsbygden” igen upp som gubben ur lådan. Genom ett domstolsbeslut övergick Gheorghes gård, fabrik och resten av hans garanti i CFR:s ägo. CFR sålde sedan rubbet på en sluten auktion för en tiondel av dess värde.

Ett bedraget folk

Det här var livet i Moldavien efter protesterna 2009. 1,65 miljarder amerikanska dollar försvann mystiskt från Moldaviens statliga bank, organiserade i så kallade mikrokrediter på tiotals miljoner dollar var, som kanaliserades till en och samma bank i Vilnius. Samma bank hade tidigare använts för att kanalisera flera miljarder i ”mikrokrediter” från Ryssland, vars slutdestination var samma skatteparadis dit de moldaviska lånen slutligen hamnade. Moldavien, ett utfattigt land vars BNP ligger på plats 150 globalt, och där universitetsprofessorernas lön är 200 euro i månaden.

Men i sitt lilla hus av lertegel och korrugerad plåt bortom den amerikanska asfaltvägen låter Gheorghe Olaru sig inte nedslås. Med sin digra bakgrund i livsmedelsteknologi arbetar han som bäst på att uppfinna en helt ny sorts ångtank, som endast kräver en tredjedel av den energi som den italienska som han i tiderna försökte köpa. Om allt går väl, kan den bli det arv som han lämnar efter sig till sina barnbarn.

Innan jag lämnar Gheorghe och hans familj plockar Maria ihop en påse med godsaker åt mig. I den finns bland annat några burkar inlagd rödbeta enligt ett recept från hennes hemregion Gaugazien. Burkarnas metallock är tillslutna med den enda maskin som de lyckades rädda från den ekonomiska katastrofen 2013. En liten påminnelse om den optimism som vägrar att ge upp, och får en att resa sig igen mot alla odds. N

text & foto Octavian Balea
översättning & bearbetning Janne Wass

Kött utan synd

Lasse Garoff
Lasse Garoff.
I augusti år 2013 i London serverades världens första hamburgare tillagad av kött som odlats in vitro, det vill säga i provrör. Forskaren Mark Post vid universitetet i Maastricht hade av en handfull stamceller från nötkreatur odlat fram 20 000 proteinremsor, som kocken Richard McGeown sedan sammanfogade till en hamburgarbiff genom att blanda in ströbröd och äggpulver, samt rödbetsjuice och saffran för färgens skull. Smakjuryn var inte helt övertygad av resultatet då det odlade köttet saknade fettvävnad – därtill efterlyste provsmakarna lite salt och peppar.

Hamburgarprototypen kostade kring en kvarts miljon euro att framställa, men om processen skalades upp och standardiserades skulle kostnaderna givetvis sjunka till konsumentvänliga nivåer. Enligt Mark Post själv kan det odlade köttet (eller ”shmeat”, en sammanslagning av orden ”sheet” och ”meat”) leda till en matrevolution inom 20 år.

Ekologiskt sett är en lösning av nöden. Under det senaste halvseklet har världens köttkonsumtion grovt sett fyrdubblats, i takt med att både jordens folkmängd och levnadsstandarden har ökat. Boskap orsakar som känt stora utsläpp av växthusgaser och foderproduktionen kräver enorma mängder odlingsmark och vatten. Odlat kött kunde i teorin snyggt lösa alla dessa problem, och konsumenten kunde fortsätta att njuta av en god biff utan ekologiska eller etiska samvetskval.

I det avseendet kan man förstå Mark Posts entusiasm inför det odlade köttets potential. Samtidigt är det också värt att ifrågasätta på vilket sätt innovationen innebär ett framsteg, och för vem.

Grovt sett är det USA, EU, Kina och Brasilien som äter det mesta av världens kött. USA och Brasilien äter nötkött, Kina äter nästan hälften av världens griskött, EU äter ganska mycket av bägge. Sydostasien och södra Afrika lever i stort sett på vegetarisk kost, vilket även är en indikator på fattigdomen i de regionerna.

Med konsumtionsnivåer som uppgår till som mest 120 kilo kött per person och år (USA) står det klart att det inte är fråga om en god biff då och då, utan om en väldig överkonsumtion av kött som kräver en storskalig produktion vars beklagliga omständigheter vid det här laget torde vara bekanta: hopträngda smutsiga djur, fullproppade med antibiotika som slaktas under osanitära förhållanden.

Det är inte heller den goda biffen som är problemet, den är trots allt något av en lyxvara som en stor del av befolkningen kanske inte har råd att äta till vardags. Problemet är den dagliga konsumtionen av billiga köttprodukter av undermålig kvalitet och i vissa fall med oklara beståndsdelar – tänk Chicken McNuggets, där slaktrester mals till en smet, tvättas i ammoniak, färgas och smaksätts artficiellt. Alternativt skandalen våren 2013 då Findus lasagnepaket visade sig innhålla hästkött. Problemet var ju inte hästköttet i sig, som knappast är sämre kött än något annat, utan den brist på insyn i livsmedelsproduktionen som skandalen avslöjade.

Det är också i produktkategorin mystery meat som köttodlingen torde ha sin största framtida marknad. Med tanke på svårigheterna med att odla något som liknar det vi kallar för en god biff – biffens smak påverkas av foder, motion, fettvävnader med mera – är det rimligt att anta att den goda biffen även i en relativt avlägsen framtid växer på djur. Det är tänkbart att odlade ”goda biffar” framställs som en ny slags lyxprodukt, men det produktionsmässigt lönsamma för en storskalig industri torde, liksom idag, vara olika sorters billig köttsmet med artificiella färg- och smakförstärkare. Detta skulle potentiellt innebära en ekologisk förbättring jämfört med nuläget, men det är rimligt att fråga varför då odlad köttsmet är bättre än, säg, en soja- eller spannmålsbaserad smet med smak- och färgämnen. Vad behöver vi ”köttet” till?

Svaret är givetvis ingenting. Men vi lever med en fetisch för kött som är omständlig att bli av med (undertecknad äter själv kött, trots återkommande kulinariska besvikelser). Kött uppfattas som gott och näringsrikt, ”riktig mat” helt enkelt. Gradvis håller vi i västvärlden på att vänja oss av med vår ohälsosamma vana att äta dåligt kött till varje måltid, och även om det går långsamt så är insikten här nu. Vi mår bäst av att äta grönsaker, men kan äta kött som ett tillskott i måltiden. Hindret för en positiv utveckling är att våra samhällen är uppbyggda kring storskaliga industrier vars existens utgör ett kraftigt förändringsmotstånd (ta som exempel oljebolagens förnekande av klimatförändringen). Det odlade köttet är snarast ett sätt för en köttindustri med allvarliga legitimitetsproblem att visionera om en framtid där människor fortfarande äter över hundra kilo av deras produkter per år. Och medan vi i grund och botten inser hur ohållbar vår nuvarande köttkonsumtion är, så blir det utopiska löftet om hållbart, hälsosamt, odlat kött ett sätt att skjuta upp omaket med en nödvändig samhällsförändring.

Lasse Garoff
är Ny Tids producent

”Vi borde fira när en bilfabrik stänger”

Robotarna invaderar arbetsmarknaden – och gör jobbet bättre än vi. Sociologen Roland Paulsen tror att vi står inför en stundande katastrof.

Under våren skapade den svenska sociologen Roland Paulsen livlig debatt med sin bok Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen (se recensionen på nästa uppslag). Redan 2010 skapade han rubriker med boken Arbetssamhället, i vilken han hävdade att vår envisa strävan till full sysselsättning för alla är ett ekonomiskt ohållbart slöseri med resurser.

Du har sagt att vi lever i ett arbets-
samhälle. Vad menar du med det?

– I arbetssamhället är det arbetet som gör oss till fullvärdiga medborgare. Man identifierar sig mycket med sitt jobb, och det sociala välmåendet är starkt knutet till jobbet. Inkomsterna kommer främst från lönearbetet och det saknas fantasi och en vision om ett annat sätt att fördela tillgångarna.

På vilket sätt får digitaliseringen dystra följder för arbetsmarknaden?

– I grunden är digitaliseringen en positiv utveckling – att vi blir allt mindre tvungna att arbeta av materiella skäl borde vara positivt. Problemet är att en så stor del av inkomsterna i vårt samhälle är knutet till lönearbete. När tekniken övertar arbetsuppgifter samtidigt som vi inte minskar på arbetstiderna blir allt fler arbetslösa eller så tvingas vi uppfinna jobb som inte är så meningsfulla. På så sätt förvandlas den välsignade digitaliseringen till en förbannelse.

Vilka yrkesgrupper finns i den akuta riskzonen?

– Oftast talar man om att det främst är industrijobben som försvinner i takt med robotiseringen. Men digitaliseringen gör att även yrken som sysslar med informationshantering, till exempel revisorer och finanssektorn, kan ersättas med program. Det handlar alltså om välbetalda tjänstegrupper. Även delar av lärarkåren kommer att kunna ersättas.

Ser du någon anledning att studera något annat än robotteknik eller systemvetenskap?

– Jodå. Det är många yrken som bygger på mänsklig kontakt som vi aldrig kommer att kunna digitalisera bort.

Varför talar då alla partier om att ”skapa jobb” om det nu är så otidsenligt?

– Jag ser det som en följd av digitaliseringen, eftersom det krävs nya jobb för att ersätta dem som försvinner. Men det man kan fråga sig är varför samhället inte firar när digitaliseringen tar över jobb? När en bilfabrik stängs ner tänker man inte ”Vad bra att det inte behövs mera bilar” utan ”Vad synd att vi inte får producera bilar”. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det förståeligt, eftersom de som blir av med jobben kommer få det svårt. Men samhället skulle inte behöva se ut på det sättet om lönen inte utgjorde en så stor del av inkomsten.

Har du några förslag på vad som kunde göras för att förbättra dagens situation?

– En lösning som inte är så utopisk är att sänka arbetstiden, vilket ju gjordes flera gånger under 1900-talet. En person som föddes på 1920-talet kunde under sin arbetsverksamma tid uppleva hur arbetsveckan förkortades med åtta timmar, och då räknar vi inte med lediga lördagar. Men i dagens arbetssamhälle kan nittiotalisterna inte föreställa sig ett samhälle där de arbetar 32 timmar i veckan med lediga fredagar.

Andra förslag kunde vara att införa någon slags basinkomst eller utöka allmänningarna, det vill säga tjänster som är gratis. Det kunde röra sig om bostad eller kollektivtrafik.

Varför har inte tekniken sett till att vi jobbar mindre?

– Främst handlar det om ekonomiska maktintressen. Om vi sänkte arbetstiden i samhället så skulle det uppstå arbetskraftsbrist på vissa håll, då kan lönerna tvingas upp. Det har arbetsgivarna så klart inget intresse av att understöda. Det handlar även om att vi i vår kultur inte tycker om folk som är ”lata” och att vi känner ett tvång att prestera innan vi kan slappna av.

Utbildar universiteten för många människor sett till arbetsbehovet?

– En trevlig bieffekt av utbildning är att folk med lite tur lär sig något på kuppen – men det ekonomiska behovet av utbildning har ju aldrig varit mindre. Det makthavarna hoppas på är att en promille av alla de man slussar in i utbildningsanstalterna ska komma med en fantastisk app som ska dra in en massa miljarder som sedan kan beskattas. Det är en rätt fånig logik.

Vad kunde vi göra med all fritid som vi skulle få om vi jobbade mindre?

– Jag tror inte att vi skulle ta hand om avloppssystem och renovera byggnader bara för att det är roligt. Men jag föreställer mig att det skulle öppna dörrar för aktiviteter som vi i dag har väldigt lite tid för. Själv skulle jag fortsätta forska på min nyvunna fritid, men på ett annorlunda sätt. Jag tror att jag skulle bli en mycket bättre forskare om jag inte hade tvånget att prestera över mig.

Men har alla människor ett sådant inre driv?

– Problemet är att vi redan i skolan bygger upp en inlärd passivitet. Vi lär oss att vara aktiva på signal men däremellan ska vi sitta tysta. I den processen tappar vi kontakten med vårt inre driv, och därför håller jag med de liberaler som säger att de flesta inte skulle vilja jobba om vi i dag införde basinkomst. Det skulle bli en övergångsperiod på flera decennier innan vi skulle hitta det självständiga drivet.

Text Axel Vikström
Foto: Saga Sandin

Massafabriken har delat kontinenten i tio år

Den diplomatiska konflikten mellan Uruguay och Argentina om UPM-Kymmenes massafabrik fyller tio år 2015. Nu utreder bolaget en utvidgning av verksamheten.

Det krävdes inte mer än ett produktionsstopp på två dygn för underhåll i UPM-Kymmenes massafabrik i Fray Bentos i Uruguay för att konflikten mellan Argentina och Uruguay skulle blossa upp på nytt. UPM-Kymmene meddelade den 19 augusti om produktionsstoppet, som enligt bolaget skulle leda till att illaluktande, men totalt ofarliga, gaser skulle spridas i området. Argentinska delegater till CARU – den bilaterala kommissionen för Uruguayfloden, där fabriken ligger – tog ändå till stridsyxan efter rapporter från lokalbefolkningen om att gaserna orsakade irritation i luftvägarna, illamående och hosta.

Även om konflikten om fabriken officiellt är ”avgjord”, fortsätter motståndet mot den framför allt på den argentinska sidan av floden. Argentinska politiker och aktivister beskyller med jämna mellanrum UPM för storskalig förorening av floden, och menar att Uruguays regering mörklägger miljöproblem. Från Uruguays sida säger politiker att kritiken baserar sig på missförstånd och propaganda, och ju längre konflikten lider, på att hålla masken. Konflikten blossade ursprungligen upp efter att argentinska beslutsfattare ansåg att Argentinas ekonomiska intressen förbisetts då Uruguay lade planerna för massafabriken.

Demonstrationer hölls också i april i år, och ytterligare uppståndelse blev det då de argentinska representanterna för CARU i juli presenterade siffror på att vattnet i floden innehöll ”2 000 procent” mer föroreningar än under tiden före fabriken byggdes, enligt argentinska tidningen Uno Entre Rios. Ordförande för den uruguayska delegationen till CARU, Gastón Silberman, viftade ändå bort siffrorna i uruguyanska El Telégrafo. Enligt Silberman misstolkar de argentinska delegaterna siffrorna genom att koncentrera sig på enskilda stickprov från fabrikens absoluta närhet i en undersökning som fortfarande är pågående.

– För jämförelsens skull: om man tar dricksvatten från kranen och utför en analys på det, kommer man inte att få samma resultat som för avloppsvattnet som rinner i rören i samma hus, säger Silberman till El Observador.

Silberman svarade också på kritik i maj, då den argentinska delegationens ordförande Hernan Ondura anklagade Uruguays regering för att mörklägga föroreningar.

– Argentina viker sig dubbelt för att försöka bevisa att UPM förorenar, men i Uruguay vet vi att så inte är fallet.

Enligt internationella organ och domstolar finns det inga bevis för att UPM:s fabrik skulle förorena floden mer än gränsvärdena tillåter, men som Rabbe Kurtén skriver i artikeln intill, är den slutliga sanningen svår för en lekman att avgöra.

Den uruguyaiska senatorn Lucia Topolansky (fru till ex-president José Mujica) förnekade 2013 i argentinsk radio att det skulle finnas några som helst planer att bygga en till massafabrik i Fray Bentos, trots envisa rykten. Enligt panamerikanska Mercopress antydde Topolansky att grunden till konflikten ligger annorstädes än i miljöfrågor.

Men nytt bränsle på elden kastade UPM:s styrelseordförande Björn Wahlroos i början av juli då han i en intervju för Metsälehti sade att man överväger ytterligare en massafabrik i anslutning till den redan existerande i Fray Bentos. Enligt Wahlroos ”följer man med situationen i Uruguay”.

Janne Wass
Foto: USA:s ambassad i Uruguay

Våldet utövas inte i ett vakuum

Ett kanadensiskt gruvbolag åtalas i Kanada för mord och övergrepp som ett dotterbolag i Guatemala misstänks för. Ända sedan kontinenten koloniserades har naturresurserna tagits i anspråk med hjälp av rasism och våld, och lokalbefolkningen har varit mer eller mindre rättslös. Att gruvbolaget nu åtalas visar på en strävan efter rättsskipning.

För ett år sedan meddelade domstolen i Ontario att det kanadensiska gruvbolaget Hudbay Minerals ska ställas inför rätta. Hudbay Minerals anklagas för mord, skottskada och gruppvåldtäkt på 11 kvinnor – alla tillhörande maya q’eqchi’-folket. Det är företagets dotterbolag i Guatemala som misstänks vara skyldigt till brotten.

Liksom andra gruvbolag har Hudbay Minerals försökt avvisa möjligheten att väcka åtal mot dotterbolagens brott, men har fått se sin överklagan avslagen av domare Carole J Brown. Brown slår fast att Kanada är behörigt att genomföra en rättegång där målsägande är utlänningar som drabbats av ett kanadensiskt bolags brott. Därmed konstaterar hon att Hudbay Minerals kan ställas till svars för sitt guatemalanska dotterbolags handlingar.

Omstridd modell

Det är första gången ett gruvföretag ställs inför rätta i Kanada för sitt dotterbolags misstänkta handlingar och fallet kan bli prejudicerande.

Dock är Hudbay Minerals inte det enda gruvbolaget som har anklagats för att bruka våld i samband med mineralutvinning, statsmakters och utvinninbolagens våld har drabbat befolkningen (särskilt urfolken) i många länder. Utvinningsföretagens expansion har de senaste decennierna presenterats som grunden till makroekonomiska strategier i många av världens länder och förklaras som en nödvändig drivkraft för social investering och fattigdomsbekämpning – inom ramen för det som nu kallas utvecklingsprojekt och -stöd. Men konsensus bland forskare saknas kring fördelarna med utvinningsmodellen och de folkliga protesterna har mötts med grov retorik, våldsam repression och kriminalisering av motståndarna till de påtvingade utvecklingsprojekten.

Sexuellt våld vanligt

FN:s specialrapportör i urfolksfrågor konstaterar 2013 (i en omfattande rapport om urfolken och utvinningsbranschen) att stöd för nuvarande utvinningsaktiviteter saknas bland invånarna, att urfolk världen över har drabbats på ett förödande sätt, till följd av utvinningsindustrin och att urfolkens intressen inte, egentligen aldrig, tas tillvara.

Guatemala utgör den största ekonomin i Centralamerika och är den folkrikaste nationen. Landet lider av bristande personlig säkerhet och utbredd fattigdom. Rasism och diskriminering är allvarliga problem som begränsar urfolkens politiska och ekonomiska inflytande, bland annat över naturresurser och tillgång till hälsovård och utbildning. Sexuellt våld mot kvinnor är ett stort problem, trots en rad nya lagar och andra åtgärder på området. Våld mot barn är vanligt i såväl ett regionalt som globalt perspektiv. Sexuella övergrepp på barn förekommer ofta och bestraffas nästan aldrig.

Urfolkens rättigheter körs över

Utvinningsföretagen och statsmakten tvingar på samhällen storskaliga hydrologiska projekt och gruvprojekt, och företagen bryter om och om igen mot ILO-konvention 169 genom att varken informera eller tillfråga urfolken innan de påbörjar sin verksamhet. Detta har lett till sociala protester, men när medborgarna demonstrerar mot exploatering av naturresurser och människor tar staten till polis och militär. Efter att militären hösten 2012 hade dödat sju demonstranter sade den nytillträdde presidenten Pérez Molina att militären framöver inte ska understödja polisen i samband med demonstrationer. Men tjänstemän inom rättsväsendet och försvarare av mänskliga rättigheter hotas, attackeras och mördas än i dag av polis, militär och inte minst företagens inhyrda säkerhetstrupper.

Statens och gruvnäringens våld utövas inte i ett vakuum. Liksom folkmordet på mayafolken under andra hälften av 1900-talet hänger det ihop med den spanska erövringen, kolonisationen och nyliberalismen, menar Egla Martínez Salazar, sociolog och författare till Global Coloniality of Power in Guatemala: Racism, Genocide, Citizenship, (Lexington Books 2012).

”Naturlig” hierarki

Den spanska invasionen 1523 var början på det första folkmordet på urfolk. Den var en våldsam förstörelse av kroppar, kulturer, kunskap, kunskapsteorier och individer och utgör grundet till den institutionaliserade terrorn idag, skriver Martínez Salazar, professor vid Carleton University i Kanada.

Både män och kvinnor från urfolken klassades som mindervärdiga och könlösa. Det var ett sätt att avhumanisera dem för att göra det möjligt att utnyttja dem som oavlönad arbetskraft.

Kolonisatörerna mördade urfolk som bodde på platser som européerna ville ha, och skapade pueblos de indios (indianbyar) som motpoler till städerna – lugar de los españoles (platser för spanjorer).

Denna samhällsordning skapades med våld men den kom att kallas naturlig. Enligt den var spanjorerna på toppen och urfolken, kallade indios, på botten. De sågs båda som rena raser, men spanjorerna ansågs överlägsna. I mitten av hierarkin, som följd av det sexuella våldet mot urfolkskvinnor, var mestizos, som i sin tur fick barn som benämndes mestizajes. Kolonisatörerna ansåg mestizajes vara lata, orenliga och opålitliga medan mestizomännen ansågs kraftfulla, eftersom de hade en del “rent” europeiskt blod i sig.

Rasifierat regelverk

De spanska erövrarna gjorde även skillnad mellan sig själva och andra kolonisatörer. De som var födda av spanska kvinnor och hade andra kolonisatörer till fäder kallades criollos, medan de spanska erövrarna kallades ladinos. Denna hierarki och denna beskrivning av de olika grupperna införlivades i alla delar av samhällsorganisationen. Exempelvis skrev man äktenskapslagen utifrån tre mixgrupper, utan att bry sig om den verkliga sammansättningen. Lagen gällde från 1524 till 1821.

De spanska kvinnorna hade högre rang och behandlades bättre än urfolks- och mestizokvinnor, men de stod långt under de spanska männen, särskilt i fråga om rätten till markägande och tillträde till politisk makt. Ändå – eller just därför – upprätthöll kvinnorna det rasifierade sociala regelverket och såg till att ordentligt avstånd hölls till urfolken. Bland annat hindrade de handgripligen sina barn från att närma sig urfolksbarnen.

Urfolkskvinnors arbete ansågs inte vara arbete, medan männens arbete föraktades men ansågs nödvändigt. Enligt en etablerad myt arbetade urfolkskvinnor endast i sina egna och kolonisatörernas hem, men i verkligheten var mayakvinnornas arbete nödvändigt för det koloniala systemet. Martínez Salazar ger flera exempel på historiska skildringar av mayakvinnor som arbetade utanför hemmen, bland annat tvingades mayakvinnorna producera tråd av den bomull som urfolksmännen skördade på kolonisatörernas storskaliga haciendas. De som vägrade arbeta åt kolonisatörera straffades med våld och fängslades eller dödades.

Utlärd modernitet

Liksom många forna kolonier har Guatemala ärvt ett statsskick i vilket en överenskommelse om hur naturresurserna ska distribueras ingick. Därtill kommer att självständigheten från den spanska kronan 1821 har dokumenterats som slutet på förtrycket och rasismen: Generationer av guatemalaner har skolats i att självständigheten medförde en modern nationalstat, en civiliserad religion och dito kultur och språk. Men det systematiska förtrycket gick sin gilla gång. Urfolken var nu utblottade och lottlösa som resultat av den spanska kolonisationen, och de nya lagarna gav dem varken upprättelse eller rätt till skadestånd för kolonisatörernas stölder och mord. Nu var borgarklassens ladino-kvinnors normer för kvinnlighet och moralisk korrekthet förebilden som alla kvinnor skulle sträva efter. Urfolks- och mestizokvinnornas moderskap och kvinnlighet sågs som ett reproducerande av arbetarklassen och därmed en kultur av fattigdom.

Politiskt sabotage

I maj 1954 gjorde USA, genom Central Intelligence Agency, gemensam sak med Guatemalas ekonomiska och militära elit och invaderade Guatemala. Det följdes av en brutal statlig terror, folkmord och väpnad konflikt som pågick till 1996.

Chicagopojkarnas första äventyr under sjuttiotalet borde ha varit en varningsklocka för mänskligheten, som Naomi Klein skriver i The Shock Doctrine: The rise of the disaster capitalism, men det kom att bli början på en ny våg av systematiskt våld och ett andra folkmord på mayafolken i Guatemala. Chicagopojkarna var de unga män som skolades av Milton Friedman och blev inflytelserika i utformningen av ekonomiska socialpolitiska frågor under Pinochet. De organiserade privatiseringen av allmän egendom i stor skala och genomförde det med polisens och militärens hjälp i det som kom att kom att kallas ”första laboratoriet” – Latinamerika.

Mayafolken mördades eller fördrevs om igen från marker de levde på, vilka sedermera överlämnades till utvinningsföretag, och på så vis stoppades befolkningen, i Guatemala liksom i andra forna kolonier, återigen från att (genom val) avgöra den ekonomiska politikens inriktning, i vilken bland annat frågan om distributionen av utvinningsrätter ingår.

Martínez Salazar konstaterar att Chicagopojkarnas metoder inte endast var en partiell utrotning av etniska, religiösa och nationella grupper, utan en närmast total förstörelse av politiska grupper, särskilt de som utmanade det exploaterande, rasistiska och genuspräglade systemet.

Utbrett förtryck

Mayafolkens socialpolitiska och kulturella engagemang beskrevs nu som ”antikoloniala” och de benämndes ”folkets fiende”, en beskrivning som gick hand i hand med den anti-kommunistiska kampanjen inom USA.

Män kidnappades, torterades, dödades och lämnades på offentliga platser med XX skrivet på kroppen. Kropparna behandlades som om de inte vore värda att identifieras och begravas – eftersom de enligt den militära och framför allt USA-stödda statsmakten inte förtjänade att leva, och som döda därmed inte förtjänade att sörjas, förklarar Martínez Salazar.

Offentliga platser användes på detta vis inte endast som massgrav utan även som symboler för vad kvinnor och män som var politiskt och socialt medvetna kunde vänta sig om de utövade rätten att kräva en bättre värld.

Mayakvinnorna benämndes ”kommunistiska horor” – de skulle våldtas och eller elimineras. Mayabarn var inte sekundära offer för den statliga terrorn utan självständiga subjekt som skulle stoppas: Mayakvinnors reproduktion sågs som produktion av en underlägsen ras och mayabarn kallades för ”dåliga frön” som behövdes utplånas – ur livmodern. De som överlevde sågs som interna fiender.

Denna konstruktion av mayaliv och barndom går att finna i Manual de Guerra Contrasubversiva från 1983, vid Centro de Estudios Militares del Ejèrcito de Guatemala. Martínez Salazar lyfter fram ett flertal exempel, däribland en civilagents vittnesbörd och svar (2006) på varför man dödade barn: ”Därför att horungarna en dag kommer att söka hämnd och förgöra oss”.

Den guatemalanska sanningskommissionen, med stöd från FN, bedömer att 200 000 människor dödades eller försvann i Guatemala mellan 1960 och 1996. Över 80 procent hade mayaindianskt ursprung. Det var ett folkmord som användes som verktyg för att eliminera de socialt och politiskt oönskade.

Upphävd dom

Dagens utbredda fattigdom och det som i FN-rapporter beskrivs som ”extremt sexuellt våld, särskilt mot mayakvinnor och -barn”, går att härleda tack vare djupintervjuer, militära loggböcker, handlingsplaner, dödsakter, officiella rapporter och militära rapporter som smugglats till utlandet. Kunskaper som Egla Martínez Salazar har fått genom sina föräldrar – som har berättat vad de har varit med om och vad deras far- och morföräldrar i sin tur har berättat – har också betydelse.

Den historiska erfarenheten och det långa perspektivet gör det möjligt att identifiera strukturer i mayafolkens verklighet. Och genom att Martinez Salazar medvetet vänder blicken mot så många håll som möjligt in i den verklighet och de tänkesätt som har skapat dagens Guatemala går det även att se hur det kommer sig att gruvföretagens våld får verka i straffrihet medan mayafolkens protester slås ned med våld.

Mayafolkens kunskap om och önskan att arbeta inom de rättsliga och politiska möjligheterna har dock lett till att Guatemala blev det första och hittills enda landet i vilket en före detta statschef har åtalats för folkmord. Det är en betydande nationell prestation, men när den före detta presidenten general Efraín Ríos Montt i maj 2013 dömdes till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten, bidrog militärmakten – genom att vägra lämna ut information och samarbeta i utredningar av mord, frihetsberövanden, massvåldtäkter och andra brott som begåtts under andra hälften av 1900-talet – till att domen upphävdes.

Inte bara i Guatemala  

Rädslan för att tala har ökat det senaste decenniet, för även om den statliga terrorn inte är lika tydlig efter 1996 så är den påtaglig. Och måhända understödjer inte militären längre polisen i samband med demonstrationer, men den före detta chefen för militära underrättelsetjänsten, Pérez Molina, har militariserat landet (ännu mer) sedan han blev president, särskilt landsbygden där gruvbolagen och statens utvecklingsprojekt – benämningen för senaste privatiseringsvågen och storskalig exploatering av naturresurser – finns.

Samtidigt har inrikesministern Mauricio López Bonilla i år gjort klart att utländska människorätts- och miljöaktivisters och juristers arbete ”inte är annat än utpressning och inte olikt gängmedlemmars”. Och när miljörättsorganisationer bett om möten inför projektering av utvinning, har ministern svarat att ”regeringens arbetsmetoder måste upprätthållas för att undvika sociala problem”.

Detta händer inte endast i Guatemala. Det finns fler länder där militären går företagens ärenden, privata säkerhetsstyrkor tillåts agera ostört och aktivister och jurister kriminaliseras. Många länders befolkningar mördas, våldtas eller fördrivs från sina hem och i många länder implementeras den globaliserade säkerhetsdoktrinen, nu med argument som “försvar av nationell utveckling”.

Att guatemalaner, liksom andra staters medborgare, på detta vis hindras från att avgöra den ekonomiska politikens inriktning väcker självklart frågan: Vad innebär ett medborgarskap?

Pågående attitydförändring

Kort sagt: Våld användes för att få kontroll över naturresurser – som tillhör hela befolkningen – under kolonialtiden (1523-1821), under den amerikanskstödda militärdiktaturen på 1900-talet och används idag.

Och mayafolken fortsätter att arbetar långsiktigt, med stöd av ickevålds-metoder och utifrån en idétradition där förvaltning (till skillnad från exploatering) av naturresurser står som grund för samhällsorganisation och -utveckling.

Att före detta presidenten åtalades för folkmord har lett till att fler guatemalaner har blivit medvetna om grunden till det omfattande och extrema sexuella våldet mot (maya)kvinnor och –barn, och att ett kanadensiskt gruvbolag nu åtalas i Kanada för brott som ett dotterbolag i Guatemala misstänks för visar att en attitydförändring pågår – att det idag finns en strävan efter rättsskipning hos fler än mayafolken.

Gordana Malesevic

 En förkortad och redigerad version av texten publicerades i Ny Tid 37/2014.