Sanna Marins kritik av nedläggningen av pappersfabriken i Kaipola väckte starka reaktioner. Är statsministerns kritiska hållning mot ett pappersföretag unikt i historien?
Ralph Miliband skrev i sin bok The State in -Capitalist Society (1970) att det räcker för kapitalet att man tror att det som är bra för kapitalisterna är bra för hela samhället. Men hur går det när den finska statens statsminister yttrar någonting som går mot kapitalets intressen?
Statsminister Sanna Marin (SDP) kritiserades av olika representanter i näringslivet efter sitt uttalande om UPM Kymmenes beslut att stänga Kaipolas pappersbruk i Jämsä. Marin har anklagats för att idka klasskamp. Det har inte varit helt ovanligt för oppositionspartierna att kritisera regeringen efter storindustrins uppsägningsvarsel. Däremot har det i den finska politikens närhistoria varit ganska ovanligt att en statsminister har tagit starkt ställning mot något enskilt företag. Troligtvis har dessa anklagelser mycket att göra med årets koronavirusläge samt Marins regering. Men det är intressant att dra sig till minnes tidigare stängningar av finska pappersbruk.
Det goda 90-talet
Den finska bruksindustrins ställning efter 1970-talets recession var, åtminstone generellt, svår. År 1983 sades omkring 400 arbetare upp i fabriken i Tervakoski, som ägdes av Finlands Bank. Regeringen försvarade ofta statsägda företag, till exempel handels- och industriministern Ulf Sundqvist (SDP) argumenterade för bolagens rätt att ta risker, trots att resultaten inte alltid hade varit positiva. Harri Holkeri (Saml) försvarade Enso-Gutzeits storinvestering i Uimaharju år 1987. I slutet av 1980-talet var Enso-Gutzeit ett av de viktigaste statliga företagen. Socialdemokraterna föreslog att företaget skulle investera mer i fabriken i Uimaharju, och det var också Holkeris position. Hans partikamrat, handels- och industriminister Ilkka Suominen, motsatte sig däremot mera omfattande investeringar. SDPs ordförande Pertti Paasio hade föreslagit att investeringen borde ha höjts till omkring 1,3 miljarder mark (omkring 409 miljoner euro idag), men Enso-Gutzeit själv ville hålla investeringarna i fabriken på en lägre nivå.
1990-talet var en bra tid för den finska pappersindustrin. Vinsterna ökade, efterfrågan utomlands var fortfarande stark och fusioneringarna (till exempel Yhtyneet Paperitehtaat och Kymmene år 1996) och rationaliseringarna orsakade bara några få uppsägningar. Situationen förändrades i början av 2000-talet. Nu krävde regeringarna inte större investeringar utan önskade att uppsägningarnas negativa konsekvenser kunde minskas på något sätt.
Tigandets ideologi
En av de största nedläggningarna i den finländska pappersindustrins historia, den av Stora Ensos bruk i Summa, skedde i början på 2008. Allt som allt blev omkring 1100 personer uppsagda på direkten och de långsiktiga konsekvenserna har troligtvis varit ännu värre i och med att köpkraften på orten har minskat. Uppsägningar förekom också i Kemijärvi och Norrsundet i Sverige. Statsminister Matti Vanhanen (C) hade anat att Stora Enso hade problem med lönsamheten och han uttalade sig inte i speciellt kritiska ordalag mot bolagets agerande. Omstrukturering var ett ord på modet. Vanhanens regering lovade olika former av stöd till regionen men Stora Ensos uppsägningar kritiserades inte. Inga hetsiga debatter mellan statsminister Vanhanen, Stora Enso eller det finska näringslivet förekom.
Situationen var i stort sett den samma 2006–2007, när komponentfabriken Perlos sade upp omkring 300 arbetare i Norra Karelen. Finansminister Eero Heinäluoma (SDP) lovade stöd för omstrukturering i regionen, men kritiserade inte Perlos uppsägningar. Nokias och Microsofts stora uppsägningar år 2016 var bland de största i Finlands historia, men begripliga på grund av företagets stora förluster. Situationen var snarlik år 2011 när Myllykoski sade upp omkring 400 arbetare efter företagets fusion med UPM Kymmene. Inte bara de borgerliga partierna eller mittenpartierna, utan också arbetarpartierna, accepterade tanken om omstrukturering.
Man kan kanske till och med tala om omstruktureringsideologi. Ideologier tenderar att basera sig på något faktum eller någon rationalisering. Ett av de faktum som omstruktureringen vilar på är att den finska pappersindustrin och andra branscher har kämpat med stora, globala konkurrenter och dalande priser. Man har velat försvara omstruktureringarna genom att hänvisa till minskande kostnader, utlokaliserad produktion eller möjligheten att fokusera på något nytt. Ur företagsekonomisk synvinkel har det oftast varit förnuftigt att vidta åtgärder som har haft skadliga följder för regionernas sysselsättning och sociala välfärd. Omstruktureringens ideologi har inneburit att man accepterat dessa negativa konsekvenser på grund av långsiktiga fördelar i form av bland annat ökad konkurrenskraft eller flera arbetsplatser. Problemet är att man aldrig kan vara säker på att det som man ser som möjligt faktiskt blir verklighet. Tron på omstruktureringens långsiktiga fördelar kan därför också kallas ideologi.
Den finländska pappersindustrins svårigheter i början av 2020-talet har mycket att göra med Myllykoskis, Stora Ensos och UPM Kymmenes olyckliga investeringar utomlands för omkring 20 år sedan. De finländska industriföretagen har försökt grunda eller köpa fabriker som ligger nära områden där efterfrågan på produkterna finns. Försöken har inte alltid varit lyckade. År 2000 köpte Stora Enso det amerikanska (USA) pappersföretaget Consolidated Paper för fem miljarder euro. Strax efteråt blev det klart att företaget inte var värt sitt pris. UPM Kymmene lyckades lite bättre. Företagets försök att ta sig in på USA:s marknad stoppades år 2003 av Chicagos distriktsdomstol när det fruktades att företaget kunde ha fått en monopolställning i USA:s pappersmarknad. Trots att företaget förlorade chansen att skapa nya marknader för sina produkter, kunde företagets förluster ha stigit till Stora Ensos nivå. År 2003 gjorde Myllykoski en stor förlust i USA när papperspriset sjönk. Ritva Oesch har uppskattat att den slutgiltiga förlusten för den finska pappersindustrins projekt utomlands har uppgått till omkring 7 miljarder euro.
Marin ett undantag
De finska pappersföretagen har varit bland världens största sedan 1990- och 2000-talet, men digitaliseringen har varit rätt så problematisk för dem. Det är något som de finländska regeringarna också har förstått och, åtminstone delvis, accepterat. Under början av 2000-talet, under en period av ekonomisk tillväxt och dalande arbetslöshet, verkade det kanske som att produktionens rationalisering och tillfälliga och lokala arbetslöshetsproblem kunde överkommas. Det, i kombination med en tro på harmonin mellan kapitalets och samhällets intresse, gör att Marins uttalande ter sig mycket ovanligt. Finska regeringar har trott på den finska exportindustrin och på de dynamiska fördelar som exporten för med sig. Regeringarnas modus operandi har under 1990- och 2000-talet varit att understöda pappersindustrins linje, inte att kritisera privata företags beslut.
