Etikettarkiv: Klimatförändringen

Ett tvivelaktigt pris för ekonomisk tillväxt

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 till William D. Nordhaus, Yale University, New Haven, USA ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys” och Paul M. Romer, NYU Stern School of Business, New York, USA ”för att ha integrerat teknisk utveckling i långsiktig makroekonomisk analys”.

Hur ska vi se på riksbankens val av pristagare i ekonomi detta år? Priskommittén betonar att ”deras upptäckter har fört oss betydligt närmare svaret på frågan om hur vi kan uppnå uthållig och hållbar ekonomisk tillväxt i världen.” Det vill säga svaret på tidens gåta, som jag brukar kalla ”det globala etiska trilemmat”. Kan vi samtidigt uppnå ekonomisk tillväxt, global rättvisa och ekologisk hållbarhet?

Det bör genast sägas att global rättvisa inte direkt berörs av den forskning som Nordhaus och Romer bedrivit. Nordhaus har framförallt frågat vad det skulle kosta att uppnå ett bestämt klimatmål, till exempel en temperaturhöjning på högst två grader. Vad vore en ”optimal” klimatpolitik, som inte alltför mycket skadar den ekonomiska utvecklingen? Romer har ägnat sig åt att formulera tillväxtmodeller i vilka den tekniska utvecklingen kan påverkas genom olika arrangemang, som statliga stöd till privatföretag, patent och universitetspolitik.

Det är faktiskt också tveksamt om Nordhaus och Romer egentligen bryr sig om den ekologiska hållbarheten. I deras tillväxtmodeller ingår inte naturen vare sig som en nödvändig förutsättning eller som ett mål, värt att värna för sin egen skull. För båda är den långsiktiga ekonomiska tillväxten det avgörande. För Nordhaus hotas den av den globala uppvärmningen. För Romer är det avgörande att institutionerna och politiken stöder en tillväxtfrämjande teknologiutveckling. Ingendera har frågat sig om det är den ensidiga satsningen på ekonomisk tillväxt som lett till den ekologiska ohållbarheten.

Romer är övertygad om att vi kan hitta på och ta i bruk så betydande teknologiska förbättringar att vi kommer att kunna klara klimatproblemen. Han har ju visat att regeringarna kan driva på den tekniska utvecklingen. ”Humans are capable of amazing accomplishments if we set our minds to it”, säger han i en intervju för The New York Times.” Om vi bara sätter oss i sinnet att göra det ska nog allt gå bra; det kommer vi antagligen att få höra i samband med utdelningen av Nobelpriserna. ”För Romer verkar det som om idéer i sig skulle kunna övervinna bristen på vatten, förlust av biodiversitet, uttömning av mineraler, jorderosion, utsläpp och klimatförändring”, skriver ekologiekonomen Brian Czech. ”Som om idéer i all oändlighet skulle födas fram i människosinnen vilka för en kamp i en nersliten miljö, ett varmare klimat och skövlade jordbruksmarker. Romer är som en kock som hittar på recept utan att ha ett hum om varifrån ingredienserna ska komma.”

För Nordhaus är det inte lika lätt. Han vet att det kommer att kosta att försöka få ner fossilförbrukningen. Men som Romer tror han på en fortsatt ekonomisk tillväxt. I framtiden kommer människorna att ha en högre levnadsstandard också om klimatet blir varmare. Nordhaus bortser från riskerna för en okontrollerbar utveckling av klimatet. Han vill hitta en optimal balans mellan långsiktig tillväxt och uppvärmning.

Det gör han genom att diskontera framtiden, det vill säga att inte bry sig om framtida generationer på samma sätt som dagens. Genom att använda en hög diskonteringsränta i sin kostnads-intäktsanalys, blir radikala miljösatsningar inte lönsamma. Ju högre diskonteringsränta desto mindre orsak har vi att skära i vår konsumtion idag för att förbättra situationen för våra efterkommande. Nordhaus var en ivrig kritiker av den klimatpolitiskt mycket viktiga Stern-rapporten, för att den enligt honom använde en för låg diskonteringsränta. Medan rapporten använde en ränta på drygt en procent, förespråkade Nordhaus en sex-procentig diskonteringsränta, vilket innebar att endast begränsade investeringar för att minska utsläppen var ”lönsamma”.

För Nordhaus är den bästa lösningen att sätta ett pris på miljön och att låta nedsmutsarna betala för de skador på människors välbefinnande som klimatförändringen leder till. ”There is basically no alternative to the market solution”, säger han till The New York Times, men han säger inget om att världens fattiga drabbas hårt av högre kostnader för mat, vatten och bränslen.

Det sägs att priskommittén genom valet av de två ekonomerna vill ge en känga åt Trump för hans inställning till klimatfrågan och till universitet och forskare. Båda uttrycker sig också kritiskt om Trump. Men det krävs ju inte mycket för att vara progressiv i förhållande till denne. Även om Trump skulle ändra sin inställning, så att den bättre passade de tankar som Nordhaus och Romer företräder, så skulle han knappast bidra till ”svaret på frågan om hur vi kan uppnå uthållig och hållbar ekonomisk tillväxt i världen”.

Vårt huvudproblem är inte att uppnå ekonomisk tillväxt, vare sig uthållig eller hållbar. Vårt problem är hur vi kan leva bra utan att tvingas upprätthålla den ekonomiska växten i den redan rika världen. Hur kan vi fördela den globala produktionen och konsumtionen på ett rättvisare sätt? Hur kan vi lösgöra oss från fossilkapitalismens strupgrepp? Hur kan vi hindra att en global elit styr utvecklingen mot en superexpolatering av såväl människor som miljön?

Jag har ibland haft en personlig lista på ekonomer som skulle ha varit mer värda ekonomipriset än de som fick det. I år borde det ha gått till någon av dem som sett den kraftiga betoningen av ekonomisk tillväxt inte som en lösning på problemen utan som själva problemet. Jag ska här presentera tre på årets lista.

  • Herman Daly. En pionjär inom ekologisk ekonomi. Har bland gett ut böckerna Steady-State Economics (1977, 1991), For the Common Good: Redirecting the Economy toward Community, the Environment, and a Sustainable Future (1989) och Beyond Growth: The Economics of Sustainable Development (1996).
  • Tim Jackson. En mäkta populär avväxt-ekonom. Författare till Prosperity Without Growth: economics for a finite planet (2009). Översatt till svenska med titeln Välfärd utan tillväxt. Så skapar vi ett hållbart samhälle (2011).
  • Stephen A. Marglin. En lysande kritiker av konventionell nationalekonomi. Hans viktigaste arbete bär titeln The Dismal Science: How Thinking Like an Economist Undermines Community (2008). Han frågar i ett av kapitlen ”Why is Enough Never Enough?”  Varför är nog aldrig nog?

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Tre frågor till Ida-Lina Nyholm,

en av redaktörerna för novellstartup-förlaget En liten bok.

1. Hur kom ni på tanken att grunda ett förlag som specialiserar sig på nyskrivna noveller och korta texter?

En liten bok är resultatet av flera olika idéer. Vi märkte att även då det i skolor används mycket noveller i pedagogiskt syfte brukar det oftast handla om mycket gamla publikationer. Det finns en avsaknad av moderna författare, vilket är synd eftersom noveller nog skrivs gärna, och det finns potentiellt mycket oskrivna idéer för dem. Men sist och slutligen är de en ganska liten business.

Det finns också en pedagogisk idé med att läsaren känner att hen faktiskt läst en hel bok och inte bara några enstaka kapitel eller utdrag. Böckerna kommer i litet häftformat, och det är meningen att man lätt kan ha en bok i väskan eller fickan och läsa till exempel på bussen eller toan – då man kanske annars skulle dra fram telefonen!

2. Hur planerar ni att nå ut till skolelever med böckerna?

– Vi kommer nu in i Schildts & Söderströms läromedelskatalog, och förhoppningsvis kommer det att väcka uppmärksamhet på läroanstalterna. Vi hoppas också på att bli inbjudna till skolor, där vi själva kan presentera konceptet. I vår kommer vi antagligen att åka runt mycket på olika håll i landet och delta i diverse utbildningsevenemang.

3. Hur fria händer ger ni författarna?

– En fungerande dialog med författaren är viktig för att uppnå en sammanhängande och mångsidig boksamling, men i det stora hela ger vi författarna ganska fria händer. Varje samling har ett eget tema som baseras på läroplanen. Denna gång är temat klimatförändringen, och framtida samlingar ska handla om sexuella trakasserier och identitet. Det är alltså ämnen som kan kännas svåra på många sätt, och det är viktigt för oss att eleverna känner att man kan påverka världen även genom skönlitteratur.

Text: Octavia Westerholm
Foto: Helsingfors bokmässa/Hanne Ylöstalo

Lars Sund: Omställning eller katastrof är de enda alternativen

Lars Sund
Lars Sund.
Det är mycket enkelt. Om vi ska förhindra jordens medeltemperatur från att stiga med mer än två grader måste vi inom de kommande fyra åren börja minska utsläppen av växthusgaser. Vi kan halvera världens utsläpp av växthusgaser till 2030 och klara Parisavtalets mål att hålla uppvärmningen under två grader med hjälp av teknik vi redan har – det visar en ny vetenskaplig rapport, Exponential Climate Action Roadmap, som presenterades vid det internationella klimatmötet Global Climate Action Summit i San Francisco i september. Ökningen av utsläppen måste kulminera senast 2020, varefter de omedelbart börjar minska.

Det finns inte längre tid att vänta.

För Finlands del handlar det rent konkret om att vi måste minska våra utsläpp av klimatgaser med 7 procent årligen senast från och med 2020, det vill säga om två år. Marknaden kommer inte på egen hand att klara av den här minskningen. Vi hinner inte vänta på att ny teknologi ska lösa problemen åt oss. Allt fler människor ställer om sin tillvaro så att klimatet belastas mindre, genom att exempelvis undvika att flyga och äta mer vegetariskt – det har jag själv gjort – och även om det är alldeles utmärkt så räcker det inte. Om vi ska avstyra en klimatkatastrof krävs politiska beslut.

Och då blir det enkla genast mer komplicerat.

I somras hade det gått jämnt 30 år sedan –James Hansen, klimatforskare vid Nasa, i sitt tv-sända vittnesmål inför ett utskott i den amerikanska kongressen slog fast att jorden med 99 procents visshet blir varmare och att uppvärmningen beror på mänsklig aktivitet. Hansens varning fick vid spridning, det var då många av oss för första gången kom i kontakt med begreppet global uppvärmning. Men inte mycket konkret hände; minst tre decennier har gått förlorade i arbetet att stoppa den globala uppvärmningen.

Hade vi redan i slutet av 1980-talet haft förstånd att inleda omställningen till ett fossilfritt samhälle hade vi sluppit de genomgripande och drastiska åtgärder som nu krävs. Omställningen handlar inte bara om att inom loppet av ett par decennier frigöra oss från beroendet av de fossila bränslen som i drygt 200 år drivit vår industricivilisation. Också ekonomin måste ställas om: gör vi inte slut med tillväxttänkandet kommer vi heller inte klara av att ersätta olja, kol och gas med förnybara energislag, som George Monbiot nyligen påpekade i sin kolumn i The Guardian. Dagens tillväxtekonomi måste ersättas med en cirkulär ekonomi, som bygger på hållbar konsumtion inom de-
ramar naturen ger oss.

Nu talar jag inte bara om klimat, utan om vår resursförbrukning generellt. Vi har för länge sedan överskridit de gränser som planeten satt, och konsumerar naturresurser i långt högre grad än de återbildas – vi lever inte längre på räntan utan tär på själva kapitalet, om man vill uttrycka sig i ekonomiska termer.

Några siffror visar hur det ligger till: den genomsnittliga finländarens årliga förbrukning av resurser motsvarar 38 ton material; den här mängden innefattar konsumtion av hushållsartiklar, livsmedel, resor, energi, värme, bostäder, samt även resurser för fritid och andra ändamål. Finländarnas materialkonsumtion måste minska till åtta ton per person och år för att vara hållbar. Det innebär bland annat att vi måste äta mindre, resa mindre, köpa färre saker (ett genomsnittligt finländskt hushåll äger idag 1 934 prylar) och bo på mindre yta.

De samhälleliga och individuella följderna av den här omställningen kommer att bli mycket omfattande – antagligen mer omfattande än vi kan och vill föreställa oss. Det handlar om ett lika omstörtande paradigmskifte som när jordbrukssamhället ersattes av industrisamhället; och förändringen måste ske snabbt, inom loppet av några få decennier. Men det hör vi ingen politiker säga. Den nödvändiga klimatomställningen lyser med sin frånvaro på den dagspolitiska agendan, vilket knappast är förvånande. Till och med vänstern skyggar för att på allvar ta itu med klimatet.

Numera nämner politikerna nog klimatet. Oftast hamnar det en bit ner på listan över prioriterade frågor. Men klimatet är ingenting som bara kan nämnas i förbigående. Klimatet är själva nyckeln till framtiden. Lyckas vi inte avstyra en skenande uppvärmning kommer civilisationen som vi känner den helt enkelt att kollapsa. Kulturer och civilisationer har gått under förut, ibland just på grund av klimatförändringar. Undergången har i de flesta fall varit utdragen. Romarriket tog exempelvis 400 år på sig att dö, men den här gången misstänker jag att det kan gå mycket hastigare – på några decennier istället för under flera sekel.

Jag är medveten om att jag låter förfärligt dramatisk. Men efter att ha följt klimatdebatten i många år och verkligen försökt sätta mig in i vad forskningen säger har jag kommit till slutsatsen att det är allvar nu, vi har nått den punkt där vi har att välja mellan att ställa om eller gå mot en katastrof. Jorden har hunnit bli drygt 1 °C varmare än under förindustriell tid, och vi ser redan följderna, framför allt i form av mer extremväder. Parisavtalets mål att hålla uppvärmningen under 1,5 °C har vi redan misslyckats med att uppnå (vändpunkten passerades så sent som i augusti). Nu måste vi klara tvågradersmålet.

En omställning är fortfarande möjlig, även om det är bråttom. Faktum är att vi finländare förut har klarat av att snabbt ställa om vårt samhälle. Efter det sovjetiska angreppet den 30 november 1939 infördes mycket snabbt en krigstidsekonomi i Finland, och hela landet inriktade sig på att klara av vinterkriget, medan allt oväsentligt sattes åt sidan. Vi måste faktiskt göra något liknande nu.

Sist och slutligen gäller det att få våra valda politiker att förstå att hotet är akut och att vi inte längre kan vänta – besluten måste fattas nu. Det behövs ett narrativ som kan övertyga människor om att vi inte kan fortsätta så här, att en omställning är nödvändig.

Det är egentligen ganska enkelt.

Och mycket, mycket svårt.

Men – som Margaret Thatcher brukade säga på sin tid – det finns ingen annan väg.

Lars Sund
är författare

Bilden visar en översvämning i Florida 2012. 

Tusentals krävde bättre klimatpolitik

På vägen från metrostationen till Senatstorget ser jag hur en gigantisk, lyxig Range Rover har fastnat i folkmassan som väller fram över gatan på väg till klimatmarschen på Senaststorget i Helsingfors. Situationen känns i stunden ironisk. FN:s klimatpanel IPCC kom med ett chockbesked i början av oktober: Vår tidsfrist för att undvika en klimatkatastrof har halverats.

I medierna kunde man strax efter beskedet igen läsa de redan klassiska artiklarna om hur vi måste äta mindre kött och flyga mindre (privatbilismens inverkan på klimatet har så gott som helt glömts bort under de senaste årens debatt). Igen sattes fokus på konsumentens ansvar. Men plötsligt verkade det som om något hände: Madventures-journalisten och mediepersonligheten Riku Rantala var en av dem som röt till då han publicerade en ilsken kolumn om att ansvaret för klimatet inte kan lämpas på den enskilda konsumentens axlar. “Ta ert ansvar, politiker”, skrev Rantala. I samma veva började också en antal politiskt obundna organisationer att veva ihop det som skulle bli klimatmarschen, som alltså gick av stapeln den 20.10. Arrangörerna hade väntat sig runt 8 000 deltagare, och enligt polisens uppskattning var det också ungefär så många som dök upp. Enligt arrangörerna var deltagarantalet över 10 000.

Mest gripande under marschen var utan tvekan brandtalet av den 15-åriga svenska klimataktivisten Greta Thunberg, som gick på felfri engelska. Thunberg blev världskändis tidigare i år på grund av sin skolstrejk för klimatet. Trots att programmet utlovade Thunbergs tal vid riksdagshuset, höll hon det redan tidigare vid samlingspunkten på Senastorget. Bland de politiska talarna på torget lyste de ansvariga centerministrarna med sin frånvaro: statsminister Juha Sipilä och miljöminister Kimmo Tiilikainen fanns ingenstans att se. Inrikesminister Kai Mykkänen (Saml) och kulturminister Sampo Terho (Blå) hade ändå bemödat sig att ta sig till platsen. Detta ska dock ses mot bakgrunden av att den blå arbetsministern Jari Lindström i samma dags Helsingin Sanomat beklagade att det hålls så många demonstrationer och strejker  i dagens Finland.

“Warm our hearts, not the planet”, stod det på banderollen.

Om demonstrationen har någon betydelse på kort sikt återstår att se. Den antirasistiska demonstration som organiserades för ett par år sedan drog 15 000 personer, och andra större demonstrationer mot regeringens arbetsmarknadspolitik har också hållits på sistone. Men miljödemonstrationer av den här storleken är sannerligen inte vardagsmat i Finland.

Ett problem med skuldbeläggningen av konsumenter är att till exempel de olika klimatavtryckstesten gör gällande att det enda sättet att rädda planeten ungefär är att flytta ut i en grotta och olda morötter. Testen berätter för oss att vi som finländare måste skära ner vårt personliga klimatavtryck med någonting i stil med åttio procent – vilket för gemene person är mer eller mindre omöjligt utan just den typen av drastiska livsval. Det här är livsval som i det rådande samhället helt enkelt är för stora krav på den vanliga medborgaren. Det som är hoppingivande med aktioner som klimatmarschen är att de inte bara sätter bördan på de invalda politikerna, utan också lägger fram realistiska mål och åtgärder. Klimatmarschens krav är att:

  • Finland ska vara fossilfritt 2035
  • Finland inte ökar på mängden skogshyggen
  • Finland öppnar inte en enda ny torvtäkt
  • Finlands nettoutsläpp sjunker under noll före 2030
  • Stöden till fossila bränslen fasas ut före 2020

De här är krav och åtgärder som faktiskt är realistiska, och snarare hänger på politisk vilja att vidta de åtgärder som behövs. Tero Toivanen, historiker vid Helsingfors universitet som undersökt klimatförändringen ur en politisk-historisk synvinkel, förutspår för Yle att kommande riksdagsval blir ett klimatval, och redan nu har allt fler kandidater, också utanför De Gröna, lyft fram frågan som sin centrala kampanj-pitch.

Text & foto: Janne Wass

Venus tur-retur – en socioekologisk utopi

När de omstridda Zeitgeist-filmerna kom i slutet av 00-talet hänfördes den unge Carl Lindgren av deras antikapitalistiska samhällsberättelse. Framför allt var det Jacques Frescos utopistiska framtidsstad Venusprojektet som tilltalade en Y-generation med ångest och dåligt världssamvete. 10 år senare, men lika ångestfylld, hyr Lindgren en bil och kör ut till projektets högkvarter i Florida för att leta efter svar.

So maybe we’re a bliss/Of another kind 
Lately, I’m in to circuitry/What it means to be
– Tori Amos, “Bliss”, från albumet To Venus and Back (1999)

I en lyxig amerikansk bil hyrd för en billig peng gasar jag fram på en motorväg med alltför många filer mot byn Venus, som ligger kring 1,4 kilometer från Miami. Framför mig ligger The Venus Project, det mytomspunna forskningscentret i Florida som presenterades i 00-talets omstridda Zeitgeist-dokumentärer. Jacques Frescos vision om ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle fångade miljontals unga tittares uppmärksamhet, under en tid då medierna fylldes av nyheter om den internationella marknadsekonomins krasch, klimatkatastrofen och högerextremismens nya gryning. På många sätt känner jag mig lika borttappad och utan mål och mening som jag gjorde då jag som 20-åring fascinerades av Zeitgeist-filmernas konspirationsteorier. Mina föräldrar finns inte längre, jag har lämnat Finland bakom mig, och har i fickan en enkelbiljett till Colombia.

Weltschmertz

I dag befinner vi oss i Donald Trumps USA. Det är december 2017, tre månader efter att Orkanen Irma slagit till i delstaten Florida. På hemsidan till The Venus Project kan man läsa om hur Frescos futuristiska byggnader klarat sig oskadda genom orkanen, trots fallna träd och översvämningar. Webbsidan berättar triumferande att Fresco alltid velat se hur bra byggnaderna skulle hålla under dylika omständigheter.
Under min två veckor långa vistelse i USA känner jag en obekväm energi, som kanske delvis kan förväxlas med min egen konstanta finländska ångest och weltschmerz, men jag undrar såklart om det har något att göra med landets politiska klimat?

Det var denna weltschmerz som i tiderna väckte mitt intresse för Venusprojektet då det presenterades i Peter Josephs Zeitgeist-trilogi. Filmernas trovärdighet har med rätta ifrågasatts då de laborerar med en mängd konspirationsteorier om till exempel det amerikanska banksystemet, USA:s armé och underrättelsetjänster, 9/11 och hela den västerländska kulturen. I grund och botten frågar sig filmerna, som utkom 2007, 2008 och 2011, vem som vinner mest på ett samhälle som grundar sig på kristendom och kapitalism. Josephs filmer handlar främst om hur våra kapitalistiska system har gjort sig skyldiga till krig, fattigdom och nedsmutsningen av vår värld och bidragit till klimatförändringen. För en förvirrad Y-generation som växte upp under allt detta, blev Zeitgeist ett kultfenomen.

Ett eko från 70-talet

Jag upplever att många av oss så kallade Y-generationens barn, som är födda i slutet av 70-talet eller början av 80-talet lider av en svår kluvenhet gällande vad vi vill och hur vi vill förändra vår värld. Denna kluvenhet kanske beror på våra föräldrars engagemang och tro på en bättre värld under 70-talet, som sedan förändrades till små individuella konsumtionsfester under 80-talets uppsving, vilka i sin tur föll i dåligt ljus under 90-talets depressioner och den ökade medvetenheten om klimat- och miljöförstörelsen. Vi är förlamade av informationsflödet, de oändliga möjligheterna till att få uppleva och förverkliga oss själva, kluvna av den enorma längtan av att få tillhöra något större och meningsfullt, att få vara med om att förändra och uppleva altruism. Ett eko från 70-talet. För oss som led mest av denna förlamning, denna existentiella narcissism, blev Zeitgeist en perfekt tröst. Men också en inspiration, i och med att filmerna presenterar alternativa lösningar för en bättre värld,  till exempel Jacques Frescos resursbaserade ekonomi och hans Venusprojekt.

En produktiv uppfinnarjocke

Längs en glest bebyggd, smal grusväg kör jag in till Venus, som känns som en blandning av landsort och djungel. Här bodde Fresco och hans livskamrat Roxanne Meadows till hans död sommaren 2017, 101 år gammal. Då Meadows och hennes medarbetare tar emot mig känner jag att det ligger en tung atmosfär i luften, en blandning av sorg, ljus och tacksamhet.

Jacques Fresco och Roxeanne Meadows.

Fresco föddes 1916 i New York och var en tvättäkta uppfinnarjocke som uppfann allt möjligt mellan himmel och jord ända till sin död. Frescos CV är imponerande lång. Han arbetade som ung bland annat med industriell design, till exempel inom flygbranschen, men är mest känd för sina futuristiska samhällsvisioner som publicerades i boken Looking Forward (1969), som också ligger bakom The Venus Project. Det anmärkningsvärda med Fresco är att han kombinerar sina futuristiska uppfinningar med sociologi och filosofi som syftar till att göra våra samhällen rättvisare, mer ekologiska och hållbara, i enlighet med hans koncept om en resursbaserad ekonomi. Detta kallar Fresco för ”sociocybernearing”.

Varken socialism eller 1984

Frescos definition av en resursbaserad ekonomi är ett teoretiskt ekonomiskt system där alla varor och tjänster är tillgängliga för alla människor utan kontantbetalning eller krediter. I korthet handlar det om att planera projekt enligt de resurser som finns tillgängliga, så att de varken tär på ekoystemet eller människans välbefinnande. Att fortsätta som förut kommer att försätta hela vår värld i en ekologisk och humanitär kris, menar Fresco, och därför är en radikal omfördelning av världens resurser nödvändig.

Fresco påpekar att resursbaserad ekonomi varken är någon uppdatering av socialismen eller av Orwells 1984. Enligt honom beaktar teorin alla mänskliga behov och beteenden.

Venusprojektet består av en massa olika tankar, idéer och uppfinningar, men främst handlar det om självförsörjande städer där framtidens människor skulle bo. Teorin städar bort tråkiga jobb med automatisering och utlovar en mångfald av arbets- och studiemöjligheter. Pengar och fattigdom hör i Venus till det förflutna, liksom nationalstater och parlament. Detta gränslösa, närdemokratiska samhälle förklaras av Fresco ingående både filosofiskt och teknologiskt. Venusprojektet erbjuder en holistisk syn på den framtida staden och människan i den. Dessa självförsörjande städer och deras innovationer skulle alltså vara lösningen på våra ekologiska och ekonomiska kriser och Fresco menar att vi kunde bygga upp Venusstäderna världen över på ett par decennier eller mindre.

Ännu i utvecklingsstadiet

Roxanne Meadows har tagit sig an förvaltningen av arvet efter Fresco. Det är också Meadows som under lördagar håller guidade rundturer på The Venus Project. Rundturen börjar med förfriskningar och en föreläsning av Meadows om  projektet och Fresco. På området finns prototyper av byggnader för de framtida Venusstäderna, kompletta med möbler, toaletter, och en uppsjö av miniatyrer av olika av Frescos uppfinningar.
Meadows förevisar med stor entusiasm området, dess byggnader, uppfinningar och nu dessutom vad orkanen Irma fört med sig. Hon berättar en anekdot om en rik affärsman som frågade Fresco hur det är möjligt att en så intelligent uppfinnare som han är så fattig och hur då Fresco förundrat frågat affärsmannen hur det är möjligt att en så dum affärsman lyckats bli så rik. Venusprojektet kämpar ständigt med ekonomiska utmaningar.

Mycket mer än det här prototyphuset existerar än så länge inte av Venusprojektet.

Meadows berättar att det första steget var att bygga forskningscentrumet The Venus Project.

Det andra steget var att sprida information och producera dokumentärt material. Det finns redan två dokumentärer producerade av The Venus Project, Paradise or Oblivion och The Choice is Ours, och en till längre produktion planeras.

Det tredje steget är att bygga en prototyp Venusstad, för att sedan på allvar kunna implementera och sprida idén runtom i världen. Meadows berättar att de haft seriösa förhandlingar om att bygga en Venusstad i både Indien och i Arabvärlden, men att samarbeten fallit på motviljan att genomföra städerna enligt principen med en resursbaserad ekonomi. Hon påpekar att städerna enkom som innovationer inte fungerar utan konceptet med resursbaserad ekonomi, och att de därmed heller inte är till salu.

Längtan efter meningsfull aktivism

En aktivismrörelse, Zeitgeist-rörelsen, grundades av Zeitgeist-filmaren Joseph år 2008. Rörelsen ordnar olika evenemang, informationsspridning och medverkade i Occupy Wall Street-aktivismen. Jacques Fresco tog dock avstånd från rörelsen, och menade att den inte representerar Venusprojektets ideal och metoder.

Jag undrar om vi i generation Y verkligen vill bygga en bättre värld, liksom på riktigt? Hur många är vi i så fall, och kan vi lyckas?

Är vi verkligen så kluvna och paradoxala som jag tidigare påstod eller handlar det egentligen mest bara om lättja? Kanske jag bara projicerar min egen kluvenhet på andra? Jag vill förbättra världen, men å andra sidan vill jag bara vara fri, resa bort och fly från allt ansvar.
Jag och mina generationskamrater har alldeles säkert på olika sätt hjälpt, berört och förändrat på en massa olika sätt som vi inte ens kommer att tänka på för att vi varit så upptagna med att vänta på en pretentiös inbjudan till världsrevolutionen. N

Text Carl Lindgren
Redigering och bearbetning Janne Wass
Bilder Jeff Grigsby, Joel Holt, Jacques Fresco, Roxeanne Meadows