”Aktivisterna skäller på fel träd”

av Janne Wass

Forskning visar att jordbrukets klimatutsläpp inte minskat på hela 2000-talet, och enligt Finlands färska utsläppsmål ska de nu ner med 29 procent till 2035. Det är knäckande, säger odlaren Anders Abrahamsson, som sedan 2007 målmedvetet satsat på natur- och klimatvänliga odlingsmetoder, utan att se något offentligt tack.

I den bästa av världar så skulle det inte finnas några jordbruksstöd alls.

Det säger Anders Abrahamsson, jordbrukare på Kullas gård i Dragsfjärd på Kimitoön då vi sätter oss ned för att dricka kaffe ur klassiska Muminmuggar intill köket i det gamla trähuset i Rosendalen. Abrahamsson är jordbrukare i nionde generationen på familjegården som grundades 1728. Han fortsätter:

– Det anser jag av två orsaker. För det första skulle vi jordbrukare bli av med stigmat av att leva på statens pengar. Och för det andra skulle det betyda att staten inte riktigt lika mycket skulle kunna blanda sig i vad vi gör som nu.

På Kullas gård odlas spannmål, proteinväxter, kummin och grönsaker. Grönsakerna besprutas mycket lite och man använder alltid de biologiska bekämpningsmetoderna först, och även om hans gård inte klassas som ekologisk, har han sedan han övertog den lagt om odlingen till en betydligt mer naturenlig princip. Inte bara för klimatets skull, utan också för att det gynnar produktionen.

– Sedan 2007 har vi bara lättbearbetat åkern, vilket minskade bränsle-användningen per hektar med 30 procent. Det enda vi plogar är grönsaksodlingen, eftersom det helt enkelt inte går att odla grönsaker utan att ploga.

Plöjning av jord bränner inte bara bränsle, utan stör också det naturliga kretsloppet – därför innehåller oplöjd jord också mer näring för grödorna.

– År 2016 investerade vi dessutom i en flispanna, och slutade i och med det att torka spannmålen med oljevärme – det innebär att vi i dag använder 25 procent av den bränslemängd vi använde 2007.

Vidare berättar Abrahamsson att han för tillfället är i färd med att investera i en ny produktionshall driven med solpaneler.

– Det kostar en del, men i den här branschen är varje investering som betalar sig tillbaka på 7–8 år en bra investering.

Samma kam för alla

Något tack för sina satsningar känner Abrahamsson ändå inte att han skulle ha fått från statligt håll. Byråkratin kring lantbruksstöden blir om möjligt bara värre, och han känner att han som jordbrukare ständigt utpekas som ondskan inkarnerad både i politiska uttalanden och medier. Ett av de stora problemen med jordbrukspolitiken, anser han, är att den inte tar i beaktande redan utförda åtgärder.

– När staten i vintras föreslog att vi ska minska våra utsläpp med 29 procent, var det första gången jag hade svårt att förhålla mig positivt till klimat-åtgärder. Jag vet helt enkelt inte varifrån jag ska dra den där 29 procenten. Vi gödslar redan så lite som det bara är möjligt – ingen jordbrukare sätter mer gödsel än nödvändigt i jorden med de här gödselpriserna. Vi lättbearbetar, vi har skaffat flispanna, vi investerar i solpaneler, jag vet inte vad mer jag kan göra.

Du menar alltså att alla jordbrukare dras över samma kam, oberoende av vilka åtgärder de vidtagit tidigare, eller hur mycket utsläpp de i dagsläget ger upphov till?

– Exakt så är det. Så jag funderar om jag ska ta i bruk oljepannan igen i ett par år, bara för att få upp utsläppen, så att jag kan sänka dem senare, säger Abrahamsson ironiskt.

I december i fjol slog regeringen fast jordbrukets utsläppsmål för 2035 som en minskning med 29 procent i jämförelse med år 2019. Liknande mål finns redan bland annat för trafiken och privathushållen. I fjol slog regeringen fast att Finland ska minska trafikens utsläpp med 50 procent jämfört med 2005 till och med 2030. Finlands klimatpanel har slagit fast att privathushållen måste minska sina utsläpp med hela 70 procent för att uppnå klimatmålet för 2035.

Krux i fel ruta

Abrahamsson är en gladlynt och pratsam nästan-fyrtioåring, som ofta syns i olika medier, bland annat för hans fördomsfria odlingsexperiment – som batat och vattenmelon. Han berättar att vi fått specialtillstånd av hustrun Rebecka Fokin att göra intervjun i huset den här gången – kanske för att det regnar, kanske för att jag och Abrahamsson är gamla gymnasiekompisar. I köket sitter Fokin med några av barnen. Själv driver hon ett bageri, som i dag går hett – i morgon är onsdag, det vill säga torgdag i Dalsbruk. Bröden och bullarna brukar sälja slätt. Barnen visar intresse för jordbruket, och det är med dem i åtanke Abrahamsson gör vad han kan för att Kullas gård ska få ytterligare en tionde generation bönder. Utmaningen är inte liten – att återväxten inom branschen är problematisk är ett välkänt problem. För detta lägger Abrahamsson till stor del skulden på staten.

– Att klara av de krav som åläggs jordbruksstöden är inte nödvändigtvis så svårt – mycket är sånt som vi redan nu gör. Men problemet är att det är så ohyggligt mycket byråkrati: du måste ha bevis och papper och intyg för än det ena och än det andra. Det innebär inte bara mycket jobb, utan det är också något du går omkring och grubblar på hela tiden.

Om Abrahamsson ibland förefaller tala för en större grupp, beror det på att han sett och diskuterat med ganska många jordbrukare om just pappersarbetet. Vid sidan av sitt arbete på gården, har han i 15 år arbetat som växtodlingsrådgivare – vid i 10 år Finska hushållningssällskapet och idag i privat regi.

– Själv klarar jag nog av byråkratin, men det finns många odlare som ligger vakna om nätterna på grund av den, och då har det nog gått för långt.

Ett krux i fel ruta kan leda till en fem procents sanktionsavgift, vilket enligt Abrahamsson för en 100 hektars odlingsyta kan uppgå till 2000–3000 euro, eller kring hälften av den årliga vinsten.

Målstolparna flyttas

Något borde göras åt jordbrukspolitiken och jordbruksstöden, men Abrahamsson ser inte ljust på framtiden.

– Med sådär fem till åtta års mellanrum är jordbruksstöden uppe till diskussion, och varje gång lovar man att byråkratin ska bli lättare. Men varje gång stöden reformeras så blir resultatet det motsatta.

Ett annat problem är enligt Abrahamsson att jordbrukare tvingas sitta på utbildningar för sådant de redan kan.

– Nu har politikerna kommit på kolbindning. Men det finns nog inte en jordbrukare som inte vet hur man binder kol i jorden. Det har vi gjort på Kullas i 300 års tid! Ofta är kurserna ingenting värda, eftersom de tar upp saker som var nya för 20 år sen eller mer.

Vidare är det ett irritationsmoment att målstolparna hela tiden flyttas. EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) dras upp med sju års mellanrum, vilket kan tyckas vara en lång tid. Men för en jordbrukare blir situationen enligt Abrahamsson ohållbar då det med sju års mellanrum kommer nya direktiv som ibland rent ut strider mot tidigare budgetperioders åtgärder, och kan omintetgöra kostsamma och tidskrävande reformer.

– Jordbrukarens kvartalsperiod är inte tre månader, den är 25 år, säger Abrahamsson.

Betongbiologer

Det som framför allt stör Abrahamsson är känslan av att de som fattar besluten om jordbruket inte lyssnar på jordbrukarna själva, och inte begriper hur kretsloppet inom jordbruket fungerar, och att klimataktivister enligt honom framför krav och åtgärder som antingen inte fungerar i praktiken eller som är direkt kontraproduktiva för både jordbruket och klimatet.

– Tidigare talade man om balkongbiologer, men jag har börjat kalla dem för betongbiologer. Jag är övertygad om att om man bott hela sitt liv på ett ställe där man inte ser annat än betong runt sig, så kan man inte heller förstå hur naturen fungerar. Alla sådana miljöaktivister borde arbeta ett år på en bondgård för att få se hur det på riktigt går till.

Forskare har han inte heller så mycket till övers för.

– Forskarna har ett så snävt perspektiv där de sitter och ser på sina siffror, och tar inte i beaktande helheten.

Något som framstår som en obegriplig paradox för Abrahamsson är hur forskningen kan visa att utsläppen från jordbruket inte har minskat alls under hela 2000-talet.

– Med tanke på hur mycket vi här har minskat på utsläppen kan jag inte begripa att det inte skulle synas i den totala utsläppsmängden. Och det är inte bara vi, utan jag har som rådgivare besökt så många gårdar här i området att jag vet vad folk har gjort. Det kan inte vara så att de totala utsläppen från jordbruket i Finland inte har minskat, utan jag har kommit fram till att det måste vara något som inte stämmer i forskarnas mätningar.

Torvåkrarna drar upp utsläppsmängden

Den förklaring som brukar ges på varför utsläppen inte minskat, trots åtgärder, har att göra med jordmånen – en jordmån som knappt existerar på Kimitoön. Åbolands, och i regel södra Finlands, jordbruk står för en relativt försvinnande del av det finländska jordbrukets totalutsläpp, dels för att jordmånen i södra Finland i huvudsak består av mineraljord. 60 procent av jordbrukets utsläpp härstammar från torvåkrar, som framför allt finns i Österbotten, Kajanaland och norra Finland. Detta trots att endast kring 11–12 procent av Finlands åkerareal består av torvmark. Enligt torvåkerodlare, som Mikko Piippo, som uttalar sig i tidningen Talouselämä 9.10.2021, är ett centralt problem att det nuvarande stödsystemet snarast sporrar odlare på torvmark att plöja nya åkrar, vilket ytterligare ökar utsläppen. Att göra om åkrarna till våtmarksodling skulle vara ett sätt att begränsa utsläppen, men enligt Piippo sporrar det nuvarande stödsystemet inte till det. Sedan år 2000 har den totala odlingsarealen av torvåkrar ökat med en femtedel. I dagsläget tillkommer årligen kring 2000 hektar torvåker.

Från forskarhåll har man också påpekat att stödpolitiken i nuvarande form är problematisk, i synnerhet för dem som odlar på torvmark. Forskningsprofessor Heikki Lehtonen vid Naturresursinstitutet, som tillsatts att leda förverkligandet av jordbrukets utsläppsminskningar, lyfter enligt nyhetsbyrån STT 16.12.2021 speciellt fram problematiken i att jordbrukare inte tillåts omvandla sina torvåkrar till våtmarksodling utan att förlora jordbruksstöd – en linjedragning som går stick i stäv med det offentliga målet.

Liten klick gör politiken

Diskussionen om jordbruket i Finland har tagit fart under de allra senaste åren. Juuso Joona är en jordbrukare som aktivt lyft temat på Twitter, och tillsammans med en annan ung odlare, Tuomo Mattila-, gått i bräschen för jordbruksdiskussionen på sociala medier. Joona säger i en annan artikel i Talous-elämä (31.8.2021) att Finlands nya jordbruksprogram är undermåligt, både för odlarna och för klimatet. Enligt honom har det planerats av en liten klick politiker tillsammans med Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK, en organisation som traditionellt försvarat status quo inom jordbruket. Enligt Joona har jordbrukarna inte hörts, och liksom Abrahamsson påpekar han att odlarna själva antagligen sitter på den bästa kunskapen om hur man både kan få goda skördar och minska på utsläppen.

Något överraskande är det kanske att det nya jordbruksprogrammet, som skälls ut av jordbrukarna, har fått ros av de lantbrukarna traditionellt närstående Centerns förra jordbruksminister Jari Leppä, medan jordbrukarna får medhåll av De Grönas Krista Mikkonen, som var miljöminister då det nya programmet lanserades. Iltalehti skriver i en artikel 21.8.2021 att Mikkonen anser att de jordbrukare som redan har vidtagit klimatåtgärder borde belönas. Enligt nuvarande stödsystem, menar Mikkonen, får en bonde som öppnar en ny åker på torvmark de facto mer pengar ur stödsystemet än den som i stället satsar på kolbindning i mineraljord.

Inflammerad debatt

– Det är helt klart att alla måste dra sitt strå till stacken för att hejda klimatförändringen, och att jordbruket ska göra sin del, säger Anders Abrahamsson.

– Bilden som ofta ges av oss är ändå att vi inte skulle ha gjort någonting alls, och det är knäckande.

Abrahamsson målar under vår diskussion upp en bild av politiker som inte begriper sig på jordbruk, men som vägrar lyssna på bönderna själva, av forskare som drar fingrarna åt sig så fort någon skulle råka antyda att de missat något i sin forskning, och av medier och klimataktivister som svartmålar och stigmatiserar jordbrukare.

Men om du idkar lite självrannsakan, är inte jordbrukarna själva också lite skyldiga till det dåliga diskussionsklimatet? Inte har ni heller alltid använt så artiga ord, till exempel om klimataktivisterna som demonstrerar vid riksdagshuset? 

– Absolut är det så! Och klimataktivisterna har också en poäng, men är det kanske så att de skäller på fel träd då de skäller på jordbrukarna? Jag har ibland försökt föra helt sakliga diskussioner med aktivister, men då vissa av dem inte ens klarar av att förklara kvävets kretslopp för mig, så ger jag upp.

En annan orsak till svårigheterna att föra en konstruktiv debatt, påpekar Abrahamsson, är att nätets algoritmer lätt gör att man mest kommer över information som stöder ens egna åsikter.

– Det jag önskar är att vi helt enkelt kunde gå tillbaka till ruta ett och börja om från början.

Foto: Janne Wass 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.