Inget självklart svar på självförsörjningsfrågan

av Hilda Purhonen

Det pågående kriget i Ukraina har väckt en diskussion om den nationella försörjningsgraden och självförsörjningen i Finland överlag. Men mycket i diskussionen bygger på missförstånd och förenklingar, poängterar forskningsenheten BIOS, som i våras publicerade en bred rapport i ämnet. 

Globala omvälvningar och kriser har varit något av ett genomgående tema under de senaste åren: den eskalerande klimatförändringen, världspolitisk turbulens och förstås coronapandemin som kom och vände upp och ner på människornas vardag på alla håll i världen. Numera är det Putins över fem månader utdragna krig mot Ukraina, som riktat vår uppmärksamhet mot den nationella säkerheten.

Vid sidan om hela NATO-diskussionen har också frågan om försörjningsberedskapen lyfts fram i och med alla de käppar som det pågående kriget satt i hjulet för den globala handeln och ekonomin. På olika håll i världen rammas länder av fattigdom, och fastän Finland med all sin välfärd ligger långt ifrån svältgränsen, står även vi inför vad politikerna kallar för svåra tider.

Hur ser självförsörjningen i Finland ut?

Enligt den allmäna uppfattningen är matproduktionen i Finland relativt självförsörjande. En siffra som ibland slängs fram i relaterade diskussioner är att 70–80 procent av all den mat vi äter är helt inhemsk. I mars kom forskningsenheten BIOS ut med en omfattande rapport om den globala matkrisen och självförsörjningen i Finland (Ruokakriisi ja omavaraisuuden illuusiot, skriven av filosofen Ville Lähde) som ändå ganska långt kullkastar ifrågavarande statistik. ”70–80 procent” gäller nämligen våra färdiga matvaror och tar inte i beaktande att produktionsstadiet är helt beroende av import. Allt från gödsel och djurfoder till energi och maskiner, och inte minst arbetskraft. Med andra ord talar Gott från Finland-svanen på mjölkpaketet främst för kossan och företaget, inte nödvändigtvis allt som ingår där emellan.

Den inhemska matproduktionen står alltså inte precis på egna ben. Sedan är frågan väl huruvida det här sist och slutligen är ett problem. Finland är som sagt ändå ett välbärgat land och får inte sådär bara slut på pengarna, ens fastän inflationen växer. Ifall importen i fortsättningen också kunde täcka bristerna i landets försörjning, borde vi väl klara oss? 

Svaret beror lite på hur man väljer att tolka frågan. Klara oss från vadå? Handlar det blott om den snöbollseffekt som Ukrainakriget satt igång, eller borde försörjningsberedskapen tänkas ut på längre sikt? Som världen ser ut nu är ju framtiden ett enda stort frågetecken.

Mindre kött på tallriken

I den nyssnämnda forskningsrapporten tar Ville Lähde upp skillnaden mellan så kallad reell och potentiell grad av självförsörjning. Det är nämligen så att Finland i akuta fall nog hastigt kan bli mycket mera självförsörjande; åtminstone för att under en kortare period trygga mat åt alla i landet. Här handlar det ändå om undantagstillstånd, inte självförsörjning som skulle gå att upprätthålla i det långa loppet.

En bestående övergång till en –reellt högre nationell självförsörjningsgrad skulle däremot förutsätta- stora systematiska förändringar. Bland dessa inskärper BIOS/Lähde att en ändring i vad det är som produceras vore vettig. Inom det finländska jordbruket har huvud-fokuset nämligen sedan länge legat på djurproduktion, vilket redan ur ett klimat- och miljöperspektiv är problematiskt. Men kött- och mjölkproduktionens dominans innebär också att merparten av allt som odlas i Finland går till djurfoder, snarare än direkt till mänsklig konsumtion, för att inte nämna den andel som importeras hit från andra länder.

I rapporten jämförs det här mönstret med ”systematiskt slöseri”. Ur ett självförsörjningsperspektiv är djurproduktionen med andra ord varken hållbar eller lönsam. Och för att ännu slå tre flugor med en smäll så skulle lite mindre kött på tallriken knappast göra den finska befolkningen någon skada, då vi som bäst övergöder Östersjön med våra protein-mättade matvanor. En övergång från djurproduktion till en mera- omfattande och mångsidig växtproduktion skulle alltså vara på sin plats.

Min inledande tanke efter att ha läst rapporten var ”Bra! Ännu en orsak att riva ner slakterierna!” Problemet med dylika reformer är ändå att de kan låta hur bra som helst på papper, men i verkligheten vara långt krångligare att genomföra.

Dels handlar det förstås om pengar, och det går redan nu segt för det finländska jordbruket; bland annat på grund av de ständigt stigande energi- och gödselpriserna. Därtill skulle en sådan övergång förutsätta ny utrustning, ny kompetens, samt omskolning eller ersättning av en massa arbetare inom jordbruket, med mera. Omställningen borde därmed genomföras gradvis, vilket i sin tur gör processen långsam.

Utländsk säsongsarbetskraft

Ett exempel på en helt annan lucka i Finlands självförsörjning, som redan blottades i början av pandemin, är jordbrukets beroende av utländsk arbetskraft. Nu har frågan igen varit aktuell i nyheterna, då kriget tvingat ukrainarna till flykt eller fronten, och Finland på grund av detta också i år tappat en stor del av sina säsongsarbetare. Helt lösryckt är det kanske inget fel på att vi inom jordbruket har utländska anställda; fastän den bakomliggande orsaken är värd att problematisera. Nämligen det faktum att finländarna kräver bättre löner, bättre arbetsvillkor och att vi överlag inte tycks vara särskilt ivriga när det kommer till att smutsa ner händerna ute på åkern. Men med tanke på att de utländska säsongsarbetarna inte är någon magisk självklarhet, skulle en högre försörjningsberedskap förutsätta att långt fler finländare vore redo att delta i primärproduktionen.

Summa summarum, självförsörjningsfrågan är invecklad, liksom hela världssituationen just nu. Det är inte sådär bara att börja sprätta upp våra etablerade försörjningssystem. Trots det är det viktigt att ta tag i saken, för om någonting, så har de senaste åren gjort det klart och tydligt att ingenting går att ta för givet.

Foto: Pxhere

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.