Vi behöver odla en annan verklighetsuppfattning

av Be Nordling

Vilken betydelse kan urban odling ha? Be Nordling utmanar dikotomin mellan stad och landsbygd och hävdar att också staden bör ses som ett ekosystem.

Världen ser just nu en megatrend i urban odling. Pallkragar, säckodling på tak, vertikala fasadväxthus, gerillaodlingar i rondeller, mellan gatstenar eller i parker – allt fungerar för större och mindre odlingar även där jorden döljs av tjocka lager asfalt.

Drivkrafterna är många och handlar inte sällan om pur odlingsglädje, men också allt sterilare stadsmiljöer och miljö- och klimatkrisen sporrar trenden. Med stigande matpriser kan ekonomi bli en faktor. Det finns dessutom forskning som antyder att odling gör människor gladare och bidrar till större biologisk mångfald. I en ledartext av en svensk lantbrukare i branschtidningen ATL i våras framhölls det emellertid att stadsodling är en hobby och inte kan aspirera på mer än så. Småskaligt odlande må vara roligt och miljövänligt men kan inte föda en hel befolkning.

För den som vuxit upp med lantbruk är det svårt att inte hålla med. De mängder mat som krävs för försörjning låter sig inte produceras på små ytor – eller utan moderna jordbruksmaskiner, om inte arbetsinsatsen ska bli enorm.

Jag skulle ändå vilja invända att bristen på perspektiv inte är stadsbor förbehållen – den förestående omställningen avkräver oss alla stora förändringar i våra sätt att tänka och leva.

Det är heller ingen hemlighet att det konventionella jordbruket innebär stor miljöpåverkan, och kraven på avkastning står i spänning med miljöaspekter. Vi kan i framtiden knappast förvänta oss en produktion i nivå med dagens industrijordbruk även om såväl odlingsmetoder som grödor utvecklas – särskilt inte om det allt mer oberäkneliga klimatet försämrar odlingsförutsättningarna ytterligare.

I ljuset av det här kan kompletterande odlingsformer komma att spela en roll som än så länge är svår att skönja. Men fokus på volymerna gör oss blinda för det större perspektivet.

Trängd natur

Tanken om det självklara i att det är landsbygden som förser oss med mat missar i själva verket något fundamentalt. Jag säger det inte av bristande respekt för jordbruk och jordbrukare – att merparten av maten produceras av proffs som vet vad de gör i områden med goda förutsättningar för livsmedelsproduktion är helt i sin ordning. Men det är inte bara livsmedel, utan en hel livsform, som skapas i hur vi som samhälle producerar och konsumerar. Så hurdana stadsrum, och en hurdan landsbygd, skapar vi genom våra globaliserade livsmönster?

Filosofen Antony Fredriksson skrev i en essä i Hufvudstadsbladet om det skeva i idén om en orörd natur som bevaras i nationalparker och naturskyddsområden – zoner där vi stänger in naturen för att skydda den från oss själva samtidigt vi hämningslöst utnyttjar övriga miljöer som om vore de en oändlig resurs.

Omvänt uttryckt har vi svårigheter att gestalta mänskliga habitat, framför allt i form av urbanitet, som ekologiska system. Med en frapperande sorglöshet fördrivs naturen ur städerna (räddningen för många stadsbor blir kanske några sommarveckor i naturens sköte på stugan), medan vi hoppas att den ska klara sig någon annanstans. Urholkningen av den biologiska mångfalden överallt visar på det fåfänga i hoppet, ändå verkar vi oförmögna att stoppa utvecklingen.

Accelererande urbanitet

Vi är vana att tänka på det urbana som motsatsen till det rurala, men uppdelningen är värd att synas i sömmarna. Urbanisering förstås ibland som liktydig med landsbygdens avfolkning. Emellertid handlar processen också om att själva landsbygden inte bara utarmas utan i vissa avseenden faktiskt urbaniseras. Både genom att städer breder ut sig över allt större ytor, och genom att vår livsform går mot urbanisering. På samma sätt som städer är globaliserade genom internationella flöden av varor, människor och kapital, är också mycket av den finska landsbygden det. Det här tar sig till exempel uttryck i att produktions- och lagerlokaler flyttas längre från stadskärnorna ut på landet, men också i att mycket livsmedel och andra varor transporteras till landsbygden, eller i pendeltrafik när den som bor på landet söker sig närmare stadscentrum för att arbeta. Det är dessutom få förunnat att kunna leva på småskaligt kommersiellt jordbruk. Både konkurrerande importvaror och dagligvaruhandelns oligopol i Finland pressar producentpriserna till det yttersta, och även jordbruket tenderar till storskalighet och industrialisering, liksom skogsbruket med sina monokulturer av ekonomiskog.

Vissa aspekter av den urbana västerländska livsstilen sträcker sig alltså allt längre ut från de egentliga städerna. Det här är viktigt för att förstå de ekonomiska och existentiella ramar vi lever inom.

Drivkraften bakom utvecklingen är framför allt kapitalistisk produktion; där kapitalismen gjort sitt inträde följer utan undantag en urbaniseringsprocess. Dels för att arbetsdelning leder till handel och handel till förtätade kommunikationer, dels för att kapitalismen initierar en industrialiseringsprocess som drar arbetskraft till specifika centrum.

Staden som ekologiskt system

Lösningen på utarmningen av naturen kan inte vara att skapa fler naturskyddsområden samtidigt som vi fortsätter som förr på alla andra håll, särskilt när de här andra områdena upptar alltmer av jordklotet. Frågan är inte om det ska finnas natur i städerna, utan om vi vill att stadsnaturen främst ska bestå av betong och asfalt eller om vi gör plats för en mer levande natur i våra städer. Vi är beroende av naturen och det den ger – mat, vatten, ren luft att andas. Ska vi kunna fortsätta leva i städer, och överhuvudtaget producera livsmedel och andra förnödenheter, måste vi se till att ekosystemen inte kollapsar.

I Finland har vi ibland svårt att ta till oss vad det här betyder, eftersom vi tenderar att se oss själva som naturnära. Landet består ju mest av skog! Och i jämförelse med någon av världens täta miljonstäder kan ju den täta bebyggelsen i våra större städer te sig som en oas av grönska.

Ändå har forskare larmat om utarmningen av vår natur, och biologer har påtalat artdöd och kollapsande ekosystem också här. Ekonomiskog har kritiserats som artfattiga monokulturer som inte ens binder särskilt mycket koldioxid. Och vår stadsnatur består ofta av hårt trimmade gräsmattor (ungefär lika artrika som betong) och lite träd här och var; mer sällan av sammanhängande ekosystem med nämnvärd mångfald.

Frågan är vad vi som medborgare kan göra inför naturförstörelsen. Även om vi ser hur den eviga tillväxten tär på vår planet, ter sig utvecklingen ofta ostoppbar. Inte bara våra tänkesätt, utan hela vårt samhälle och vår välfärd, bygger på kravet på ständig tillväxt – det vill säga kravet på att ekonomin ska fortsätta växa för att det inte ska uppstå problem. Och för att ekonomin ska växa måste vi konsumera. Det är uppenbart svårt att förena detta krav med ekologisk hållbarhet eftersom jordens resurser är ändliga.

Det finns en vansklig motsättning i uppmaningen till hållbarhet genom ”grön konsumtion”. Att vårt handlingsutrymme förstås i termer av konsumtion är i själva verket en del av problemet. Konsumtion som politisk handling är på många sätt en chimär. Visserligen kan konsumtionsmönster spela roll, som när fler slutar äta kött, men samtidigt är ingen förändring given. Lika ofta hittar producenter nya marknader eller annan användning för sin produkt eller sitt kapital, vilket i så fall innebär förskjutning snarare än förändring av produktion och konsumtion.

Är alternativet till kapitalism då en återgång till självhushållning? Tanken är säkerligen lockande för somliga, men minst lika många ser ingen romantik i det ofta hårda självhushållandet. Det är inte heller sagt att självförsörjning i sig leder till politisk förändring – den kan lika gärna begränsa sig till ett individuellt projekt där just jag ställer mig utanför utan att samhället egentligen förändras.

Ekonomier handlar inte bara om varor utan också om sociala relationer mellan människor. Om vi under kapitalismen arbetar för kapitalisten och genom självhushållning för oss själva – finns det någon möjlighet till ett system där vi tillsammans arbetar för varandra?Mat

Allmänningar

Just nya sociala system som bottnar i en annan förståelse än marknadslogiken framhåller aktivisterna David Bollier och Silke Heinrich som en springande punkt i utforskandet av alternativa ekonomier. Deras fokus är allmänningar, eller mer specifikt de sociala relationerna kring allmänna resurser: deltagardrivna, horisontellt styrda kollektiva projekt.

En ekonomi som drivs av privat kapital kommer också att alstra privata intressen, som konkurrerar sinsemellan men ofta också står i strid med gemensamma intressen. Det här leder till svårlösta konflikter om hur vår jord ska utnyttjas. När vi däremot tillsammans tar hand om kollektiva resurser  kan också gemensamma intressen ta form. Det gagnar alla om skörden lyckas i en gemensam odling, och det ligger i alla deltagares intresse att inte missköta eller överutnyttja den så att den kan fortsätta- producera. Det här handlar alltså inte om att vi ska tänka fram en alternativ ekonomisk verklighet, utan vi kan helt konkret verka för ett paradigmskifte i hur vi uppfattar såväl ekonomi som natur.

Rätten till staden

Alla urbana odlingar är inte kollektiva – det finns också villaträdgårdar, kolonilotter, balkongodlingar. De kan bidra till mer hållbara matsystem och ingår i det urbana ekosystemet. Men just de gemensamma odlingarna kan hjälpa oss skapa fickor av motstånd mot kapitalets förkrossande makt genom att omforma våra sociala relationer.

Potentialen till förändring gäller både odling och andra typer av gemensamt producerade och förvaltade resurser – som digitala allmänningar, tidsbanker för byte av tjänster, vårdkooperativ. De särskilda anspråk som kan göras på offentliga utrymmen genom att odla staden betyder emellertid att vi dessutom kan återta rätten att inte bara använda stads-rummet som konsumenter utan också i egenskap av invånare utforma vår omgivning. Gestaltar vi stadsrummet som en plats där vi kan odla vår egen mat, kan det i sig öppna för nya sätt att se på staden som ett ekologiskt system att vårda och oss själva som en del av det systemet. Givet vissa villkor har småskalig odling i våra städer alltså verkligen potential att omforma våra ekonomiska ramar, trots att vi inte realistiskt sett kan försörja oss på skörden från odlingarna.

Småskaligheten i många sociala projekt kritiseras även av David Harvey – med rätta. Det finns ingen självklarhet i hur man skalar upp horisontellt styrda projekt som fungerar lokalt till att omfatta hela städer (eller hela världen). Det är förstås lättare för ett tiotal personer att tillsammans förhandla och besluta än för hela länders befolkning att fatta gemensamma beslut horisontellt. Många gemensamma resurser hotas dessutom ständigt av omgivande kapitalistiska intressens expansiva framfart.

Men jag tänker så här: så länge vi är inordnade i kapitalismen har vi svårt att överhuvudtaget tänka oss något annat, eftersom själva systemet gör oss själviska, maktlösa, modstulna. Vi måste, ibland rent bokstavligt, börja odla en annan verklighetsuppfattning än den kapitalistiska logikens tillväxtdiktat om vi ska kunna skönja socialt och ekologiskt hållbara ekonomiska alternativ.

Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.