Det minerade landskapet

av Rita Paqvalén

Medan jag plumsar genom den djupa snön i Tvärminne, slås jag av insikten om att jag med åldern blivit en vanemänniska, en som trivs i bekanta trakter. Min längtan ut i världen har ersatts av ett sökande efter rötter och efter miljöer som bär på för mig viktiga minnen, såsom Stockholm, Enare, Toronto, Tvärminne eller det andra hemmet i Dalsbruk.

Till den zoologiska forskningsstationen i Tvärminne har jag sedan slutet av 1990-talet med några års mellanrum kommit för att skriva. Hangö udd är bekant från min barndom – här fanns min fars arbetsplats, fabriken Visko, som tillverkade färggranna korvskinn av cellolusa (de prydde våra paket i min barndom) och som jag sommarjobbade i under några somrar. Och fem kilometer från fabriken låg också vårt fritidshem, ett brunt frontmannahus.

Sanddynerna, tallarna, skärgården och alla krigslämningar i skogen får mig att minnas mina ensamma lekar i skogarna runt Kofverhag gård. Mina föräldrar hyrde huset av Trygwe och Hjördis Nyman och parets hem var en fast punkt i min barndom. Dit sprang jag nästan varje dag för att hämta dagstidningen, hälsa på gårdens hundar och småprata med alla de människor som samlades där. Speciellt fascinerad var jag av Trygwes ogifta brorsdotter, en pensionerad, rätt butchig veterinär som föredrog rutiga flanellskjortor, röd Marlboro och billig whisky. Här kände jag mig trygg och lycklig, och när jag inte byggde kojor och lekte ensamlekar i skogen läste jag högvis med litteratur från biblioteket som ännu i min barndom fanns i Lappvik. Detta barndomslandskap gick förlorat i samband med paret Nymans död och genom det missbruk av parets arv som Trygwe och Hjördis Nymans stiftelses två första ordförande gjorde sig skyldiga till.

Kanske är det just genom denna förlust som Tvärminnes skogar blivit så viktiga för mig?

Under min vecka på Tvärminne går jag varje dag längs naturstigen som för mig till både den södra och den norra sidan av Långholmen. Vandringens höjdpunkt är att kliva upp på taket till en bunker för att se ut över det frusna havet mot det öppna faret med Estland på andra sidan viken. Från min utsiktsplats på bunkerns tak ser jag även konturerna av flera andra sovjetiska bunkrar, ett minne från åren 1940–41 då Hangöudd var en flottbas för Sovjet. Liknande bunkrar och löpgravar lekte jag själv i under min barndom då jag föga förstod vilka spår kriget har lämnat i människornas psyken.

Hangöskogarna är fulla med krigsminnen och berättelserna om odetonerade bomber och granater som hittats är många. Löpgravarna går som sår igenom terrängen, överallt finns bunkrar som rasat ihop och mellan träden skymtas fronten med sina spetsiga stenar. Fortfarande upptäcks gravar med kvarlämningar efter döda soldater och så sent som 2017 en grav med sju sovjetiska soldater i Tvärminne. Även inbördeskriget har lämnat sina spår i landskapet på Hangöudd och inte minst i grannkommunen Ekenäs där jag gick i skola. I maj 1918 inrättades ett koncentrationsläger för röda fångar i Dragsvik i Ekenäs. Historikern Sture Lindholm kallar sommaren 1918 på lägret för den största humanitära katastrofen i det moderna Finlands historia. Av lägrets cirka 10 000 fångar dog 2800 av undernäring, törst eller sjukdomar och 13 personer avrättades.

När jag ser ut över landskapet går mina tankar från dessa trauman till de brutala anfallskrigen och krigsförbrytelser som pågår just nu. Jag tänker på en artikel om minröjarna i Ukraina och om det långsamma arbetet att kvadratmeter för kvadratmeter rensa åkrarna från minor. Och om hur en del jordbrukare redan dött eller lemlästats av minor för att de inte orkat vänta på att deras gård, skog, mark ska bli säkrad. Och jag tänker på hur länge det kommer att ta att inte bara säkra alla åkrar och skogar från minor, utan även att återställa den känsla av trygghet och hemkänsla som den infödda har känt när hen hört vinden gå igenom solrosfältet och känt doften av barr och skogsmark. Kommer dagens ukrainare någonsin att återuppleva denna oskuldsfulla trygghet, eller kommer naturen och landskapet alltid att vara förknippat med krigets grymhet? Och hur är det med folket i Palestina – och dess komplicerade och traumatiserade relation till hemlandet och marken?

 

Minerandet av marken liksom utplånandet av ovärderligt kulturarv är effektiva sätt att förstöra ett folks relation till sin mark, sin historia och sitt ursprung. Och liksom bombningarna av civila är förstörelse av kulturarvet en krigsförbrytelse. I mitten av januari läser jag om hur Omarimoskén, Gazas äldsta moské, har blivit förstörd i de israeliska bombräderna liksom även en av världens äldsta kyrkor, Sankt Porfyrios-kyrkan. Vad kommer att återstå av Palestinas kulturarv eller av Palestinas folk för den delen när de israeliska bombplanen tystnat?

Under de fyra månader som Israels bombningar av Gaza har pågått har jag inte enbart känt sorg och hopplöshet över utplånandet av Gaza som pågår inför öppen ridå, utan också ilska över hur olika finska medier rapporterat om Gaza och hur annorlunda den finska staten förhållit sig till de krigsbrott som begås av Israel i Gaza om man jämför med hur medier och Finland reagerat på Rysslands anfall av Ukraina. Samma frustration har jag även känt då jag lyssnat på presidentkandidaterna, av vilka Li Andersson varit den enda som entydigt fördömt Israels handlande. Medan regeringen har brutit alla band till Ryssland och koncentrerat de mesta av de nerbantade biståndspengarna till Ukraina, fortsätter Finland att idka vapenhandel med Israel.

Många finska politiker tycks fortfarande definiera bombningarna av Gazas kvinnor och barn som ett nödvändigt ont, eftersom en terrorist eventuellt kan befinna sig i Hamas underjordiska gångar under bostadshusen, sjukhusen eller skolorna.

Sedan kriget inleddes har över 200 palestinier (främst civila) i medeltal dödats varje dag av israeliska styrkor, mer än 90 procent av Gazas befolkning lider av extrem hunger och närmare 2 miljoner palestinier har tvingats fly från sina hem.  Gaza har, liksom Dragsvik 1918, blivit ett enormt koncentrationsläger utan tillgång till mat, rent vatten eller hälsovård och där folk dör som flugor. Och utöver detta mänskliga lidande bombas lägret och dess infrastruktur hela tiden – utan att människorna har en reell chans att fly.

 

Under mina skolår i Ekenäs fick vi inte lära oss om fånglägret i Dragsvik. Jag har ofta funderat över hur mycket dåtidens Ekenäsbor visste om förhållandena på fånglägret i grannskapet och hur man kunde leva med sig själv om man visste. Vilken inverkan hade fånglägret och inbördeskriget på relationerna mellan människorna i staden? Och hur har tystnaden om lägrets fasor präglat staden och dess självförståelse? Även om informationsgången var en annan då än nu, måste man ha hört rykten om det mänskliga lidandet i Dragsvik, även om få kände till omfattningen av det fruktansvärda. I dag kan vi inte säga att vi inte vet vad som pågår i Gaza. Hur många tusentals barn- och kvinnoliv måste ännu släckas före våra beslutsfattare ska inse parallellerna – inte enbart mellan våra nedärvda krigstrauman och hemskheterna i Ukraina, utan också mellan våra minnen och det som pågår i Gaza? När ska barnen i Gaza återfå sin barndom?

 

Foto:  Arbetararkivet / Työväen arkisto

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.