Koranbränningen är en gordisk knut för den demokratiska rättsstaten

1,1K

För att förbjuda bränning av heliga skrifter måste staten först bestämma vilka skrifter som är heliga. Där börjar det kvistiga juridiska dilemmat med koranbränningarna, ett som kan ha långtgående konsekvenser för den nordiska demokratin. 

För det första: den absoluta majoriteten av de koranbränningar som pågår i våra nordiska grannländer är rasistiska och driver ingen annan agenda än extremhögerns. De gör ingenting för att nyansera synen på islam och hjälper på inga sätt de personer som arbetar för kvinnors och minoriteters rättigheter inom konservativa islamistiska samfund. Inte heller motarbetar de på något sätt islamistisk fundamentalism eller radikalisering. 

Detta vill jag alltså ha klargjort innan jag fortsätter. 

Böcker är inte magiska

För att börja vid det helt elementära: böcker består av cellulosa och trycksvärta. De har i sig inga magiska krafter, även om de skulle ge uttryck för magiska idéer. Den religiösa magin sitter inte i papprets fibrer eller bläcket som pryder sidorna, utan i de tankar och övertygelser som upprätthålls av en levande människogemenskap. Bibeln och Koranen torde höra till de mest tryckta böckerna i världshistorien, så någon risk för att vi skulle hindra de religiösa idéerna från att sprida sig genom att bränna en kopia av dessa böcker finns inte. Ett större antikvariat kastar säkert varje vecka fler biblar i pappersinsamlingen än antalet koraner som bränts i Norden i år.

Helighet som maktmedel

Uppståndelsen kring koranbränningarna handlar om att Koranen är en symbol. Idén om att religiösa symboler inte får skändas har, historiskt sett, skapats av de personer inom religiösa samfund som suttit på världslig makt. Religiösa ledare har i alla tider även varit världsliga ledare, och genom att utropa sig till gud(arna)s ställföreträdare på jorden, har påvar, kungar och hövdingar gett sig själva absolut makt och absolut immunitet. Kritik mot härskaren har varit kritik mot Gud själv – och således vice versa. Religionen har i många fall använts som förevändning för att stärka makten och öka rikedomarna hos de makthavande i samhället. Den religiösa symboliken har fungerat som utmärkt kontrollmekanism. 

Ovanstående ska inte läsas som ett ställningstagande mot religion, utan mot korrupta makthavare, som ju tenderar att ta sig till toppen i de allra flesta sammanhang. Däremot är det viktigt att vi reflekterar över ordet ”helig”, som används flitigt i diskussionen om koranbränningarna. Att till exempel ”de heliga skrifterna” i tiderna börjat anses som just heliga har inget att göra med att kristna eller muslimer på medeltiden skulle ha gett sig ut i protestmarscher om nån skändade en bibel eller en koran. De flesta vanliga människor hade aldrig i sina liv hållit i en bok och brydde antagligen föga om huruvida nån i nåt kloster (där böckerna i regel fanns) skulle ha fått för sig att bränna en sådan. Skulle däremot någon av dessa vanliga människor ha fått för sig att bränna en bibel, kan man vara säker på att hen hamnat i stupstocken, i allra lindrigaste fall. En så flagrant symbolisk handling mot det styrande systemet hade naturligtvis inte tolererats.

Ställföreträdande väktare

Inom den sekulariserade nordiska kristendomen är vi idag inte lika känsliga för skändandet av religiösa symboler som inom konservativ islam, men likväl är grundorsakerna till skapandet av ”heliga” symboler desamma. Att vi sedermera börjat anse att skändandet av religiösa symboler är en attack mot hela vårt trossystem och oss själva som utövare av sagda tro bara visar hur djupt denna uråldriga indoktrinering sitter. På samma sätt som McCarthyismen i USA och stalinismen i Sovjetunionen fick oss att anmäla våra grannar i Fosterlandets namn, har religionen gjort oss till ställföreträdande moralväktare för våra makthavares bästa. Så goda undersåtar har vi varit, att nu, då till exempel den kristna kyrkan i Finland har fråntagits nästan all sin världsliga makt, så håller vi fortfarande fast vid den här arkaiska idén om att de religiösa symbolerna skulle vara oantastliga. Vi sitter här och försvarar med näbbar och klor tanken på våra gudomliga makthavares ofelbarhet, trots att makthavarna för länge sedan har försvunnit. 

Är Ny Tid helig?

När kungar och biskopar fråntogs sin världsliga makt och vi övergick till sekulära, demokratiska styrelseformer, rensades också småningom det juridiska språket på ord som ”helig”. Grundtanken med detta är att det är folket som gemensamt ska bestämma vad som är rätt och fel. Idén om att något är ofelbart och ”heligt” strider på ett grundläggande plan mot denna filosofi. 

Orsaken till denna, kan man säga nästan dogmatiska, aversion mot ”helighet” i den sekulära juridiken är viktig: våra makthavare ska inte kunna utropa sig själva som ”heliga”. Att den här principen är alldeles grundläggande för en fungerande demokrati och en fungerande rättsstat kan vi se i de länder där man frångått den, länder som Afghanistan, Ungern, Ryssland och Turkiet. 

Det är därför det är knepigt att till exempel förbjuda bränning av ”heliga” skrifter. För att staten ska kunna förbjuda bränning av en skrift därför att den är helig, måste staten först slå fast att den är helig. Detta kan en demokratisk rättsstat inte göra. 

Ett av de vanligaste argumenten i diskussionen kring koranbränningarna är att det inte borde vara lagligt att bränna böcker som ”folk anser att är heliga”. Rent juridiskt leder det här ändå till en återvändsgränd. Hur många måste anse att något är heligt innan det skyddas? 5000 personer? 500? 5 personer? Räcker det med att jag anser att Ny Tid är helig, för att jag ska kunna förbjuda folk att bränna Ny Tid? Och ska det här bara gälla böcker, eller också annan symbolik? Om jag meddelar att jag anser att granris är en del av min heliga symbolik, kan jag då förbjuda midsommarbrasor? 

Begränsad frihet

Skämt åsido, problemet är inte om jag kan utlysa Ny Tid eller granris som heliga, utan om till exempel en statsminister eller en president kan utlysa sina ord eller sin person som ”helig”. Den iranska ayatollan är helig, och kritik mot honom kommer med hårda straff. Vladimir Putin, Viktor Orbán och Recep Tayyip Erdogan har i allt annat avseende än med det exakta ordet gjort sig själva och sina regimer ”heliga”, och kritik mot staten omnämns som ”brott mot fosterlandet” eller ”landsförräderi”. I praktiken har dessa ledare först sagt ”staten, det är jag”, och sedan, ”staten är helig”. Kritik mot ledaren blir kritik mot fosterlandet, och eftersom fosterlandet är heligt, är också ledaren helig. För att värna om vår demokrati är det centralt att vi håller alla tankar om helighet och oantastlighet långt borta från vår lagstiftning. Allt ska gå att kritisera, också på korkade och fula sätt. 

Detta sagt, måste vi förstås minnas att yttrandefriheten har gränser. Yttrandefriheten tillåter inte alla former av uttryck, utan begränsas – till exempel – av lagen om hets mot folkgrupp och i Finland av lagen om trosfrihet. I Finland är det inte tillåtet att bränna koraner i demonstrationssyfte, eftersom rättsväsendet gör tolkningen att en koranbränning skulle påverka människors möjlighet att i fred utöva sin religion. Jag hoppas och tror att denna linjedragning har föregåtts av en helhets- och konsekvensbedömning. 

Slå uppåt

För, som jag skrev tidigare: böcker är cellulosa och trycksvärta, och om jag bränner en bibel, har det i sig inga konsekvenser för någon kristen att utöva sin tro, så länge jag inte stulit sagda bibel av någon. 

Men det är en sak om jag som vit finländare tillhörande en kristen kulturtradition bränner en bibel i ett kristet dominerat land, där kristna inte utsätts för rasism och diskriminering på grund av sin tro. Det är en annan sak om jag bränner en koran mitt under en pågående debatt om muslimsk invandring och rasism, då det på allvar diskuteras om det är rätt att kalla muslimska kvinnor för ”mänskliga säckar” och mörkhyade män för ”turkiska apor”. Det är en annan sak om jag som representant för en majoritet pissar på en symbol för en redan utsatt och marginaliserad minoritet, än mer så om jag gör det utanför den lokal dit människorna som berörs kommer för att söka trygghet, ro och acceptans. God satir slår alltid uppåt, och det gör god protest också. 

Vem och varför?

Det är alltså närmast omöjligt för en demokratisk rättsstat att bestämma vilka böcker som får eller inte får brännas, utan att vi gör avkall på centrala principer för demokrati och yttrandefrihet. Det myndigheterna kan göra är att granska vem som bränner och i vilket syfte. 

Den största delen av koranbränningarna i Sverige och Danmark har inget att göra med yttrandefrihet, religiös diskussion eller kamp för förtrycktas rättigheter. Rasmus Paludan och hans kohorter bryr sig inte om de muslimska kvinnornas rättigheter, utan de utför sina upptåg för att stoppa den muslimska invandringen till Norden och göra Norden till ett ogästvänligt område för muslimer att flytta till. Med sina handlingar hoppas de inte, som de påstår, ”skapa diskussion”, utan de vill normalisera rasism och uppvigla till fler rasistiska handlingar.

Frågan är om inte svenskt rättsväsende lika gärna kunde ha förbjudit demonstrationerna som hets mot folkgrupp. Det borde med hjälp av en helhetsanalys ha varit möjligt. 

… men sen ändå

Å andra sidan: för att förbjuda åsiktsyttringar måste myndigheterna ha väldigt goda orsaker. Ytterhögern blir allt bättre på att maskera sin rasism som annat än rasism, vilket naturligtvis är orsaken till att koranbränningarna getts tillstånd. Alla vet att det handlar om rasism och hets, men det kan vara svårt att vattentätt bevisa det i en rättsprocess. Om rättsväsendet ges för mycket svängrum att tolka demonstrationers och protesters avsikt där bevis saknas, är vi igen inne på ett farligt sluttande plan. Den popperska toleransparadoxen i all ära, men då ulvens fårakläder är så skickligt sydda att det blir svårt att bevisa att det faktiskt befinner sig en varg under all ull, sätts också rättsstaten på prov. 

Koranbränningarna i Sverige och Danmark innebär ett kvistigt dilemma för den demokratiska rättsstaten, och det känns som att hur man än svänger sig så har man rumpan bak. Att Sverige och Finland har kommit till olika prejudikat i frågan bara bevisar att vi nu rör oss i en eldfängd gråzon. Även om något är uppenbart moraliskt förkastligt, kan moral vara svår att omsätta i juridik.