Blindhet och förmörkelse i Tacita Deans Antigone

av Pontus Kyander

Pontus Kyander benar ut de komplexa skikten i Tacita Deans poetiska och mångtydiga dubbelfilm Antigone.

På Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn – ett i sig gigantiskt monument både över 1800-talets antikdyrkan och den koloniala rovdriften på antika föremål (samlingen är med andra ord fantastisk) – möter jag Tacita Deans timslånga dubbelfilm Antigone (2018) i en för ändamålet byggd biograf. Också den handlar om antiken, fast på ett litterärt och privat plan. Den består av två 35 mm filmer som projiceras synkroniserade sida vid sida. Det är ett montage av många olika filmfragment, olika landskap, samtal och iscensättningar, olika röster. Ibland syns fyra scenerier samtidigt, ibland fler. Andra stunder är den ena skärmen tom, emellanåt visar de två helbilder av nästan samma sak. Filmen är långsam, sammansatt, svårtolkad. Samtidigt är den vacker och storslagen. Den är obegripligt gripande.

En dansk vän som jag pratar med, själv mediekonstnär, är inte lika begeistrad. Jag förstod inte ett skvatt, säger hon. Ibland är jag så trött på samtidskonsten, det är sånt piss, avslutar hon. Och jag har inget att säga riktigt, för jag har inte heller riktigt förstått, fastän jag tyckte om filmen. Men eftersom jag vill förstå, och eftersom jag vill att du ska förstå när du en gång ser filmen, har jag försökt bena ut den bland annat med hjälp av den i sammanhanget oundgängliga boken Tacita Dean – Antigone (Glyptoteket, Köpenhamn 2019) som förutom Deans egen essä om filmen och en del annat rymmer en storyboard till hela filmen.

Men först några ord om Tacita Deans metod.

”Film är mitt medium, på samma sätt som färg är mediet för en målare”, säger hon i en intervju gjord av konstmuseet Tate i London i samband med ett annat verk av henne som de beställt för sin stora turbinhall. I dokumentärfilmen som de visar på Youtube syns hon i klipprummet bland täta draperier av hängande 35 mm film. Hon använder alltid traditionell film, aldrig video. Det handlar inte om nostalgi utan om att filmmediet har unika kvaliteter, hävdar Dean. Bland annat kan hon genom att maska filmen i kameran använda bara en mindre sektion av filmrutorna. När filmen rullat färdigt kan den exponeras på nytt på de delar av filmrutorna som tidigare varit maskade och därför är oexponerade. Processen kan upprepas flera gånger.

Det förekommer givetvis att hon spelar in film på helt vanligt sätt. Men de tekniskt mer komplexa verken är gjorda med denna metod. Den innebär ett moment av kontrollerad slumpmässighet. Hon kan aldrig veta exakt vilka vyer eller scener som möts i de enskilda filmsekvenserna. Detta råmaterial redigeras oftast vid klippbordet och slutresultaten är genomgående öppna, ibland förbryllande, visuellt poetiska helheter.

Deans verk inskränker sig inte till film, även om detta är hennes huvudområde. Hon arbetar även med fotografi och med upphittade föremål – ofta bilder – som ibland manipuleras. Välkända är hennes stora berättande tablåer där hon kombinerar fotografier, handskriven text och teckning. Hon har även väckt stor uppmärksamhet med väldiga arbeten där hon tecknat storskaliga landskap med krita på svart griffeltavla, ofta hav, berg och andra kraftfulla former som lämpar sig för mediet. Dessa ytor av krita kan givetvis skadas vid minsta beröring, och därför får verken en sårbar närvaro i rummet. 

Tacita Dean är utbildad i Falmouth och på Slade School of Art i London och är numera delvis verksam i USA. Vad övrigt du kan vilja veta är förmodligen tillgängligt på nätet.

Så till saken!

I Tacita Deans film Antigone vandrar, vacklar, den blinde Oidipus ensam genom ett kargt och stenigt landskap. Hans skägg är långt och ögonen är dolda bakom ett par mörka glasögon. Samtidigt, genom hela filmen, pågår en solförmörkelse. Hans glasögon kunde vara sådana sotade glas med vilka man kan se in i den gradvis förmörkade solen. I filmen växlar platser, landskap, personer. Det förekommer att några personer samtalar, eller att texter blir upplästa. Antigone projiceras genom två parallella filmprojektorer, och de två 35 mm-filmerna är i sin tur uppdelade i ett varierande antal delar med olika innehåll. Det finns ingen tydlig början eller slut, förloppet knyts snarare samman av solens gradvisa förmörkelse och återkomst.

Varför är Oidipus blind? Berättelsen om Oidipus känner vi från den antike grekiske dramatikern Sofokles tragedier Kung Oidipus och Odysseus i Kolonos. Tillsammans med dramat Antigone utgör de Sofokles Thebanska trilogi, som alltigenom handlar om de många och blodiga följderna av ett brott som var lika oförlåtligt som oavsiktligt.

Oidipus har sänts bort av sin far kung Laios i Thebe redan som nyfödd, för att undgå en spådom om att han i framtiden kommer att bli sin fars baneman. Som i alla sagor räddas Oidipus och kan återvända till Thebe ovetande om sitt kungliga påbrå. När han i ett handgemäng dödar Laios och därefter gifter sig med änkan Iokaste blir han i enhetlighet med profetian sin fars mördare, och än värre, sin mors make. När detta avslöjas i slutet av Kung Oidipus hänger sig Iokaste och den förtvivlade Oidipus sticker ut sina ögon.

När den nu blinde Oidipus förvisas från Thebe och hans båda söner tar över tronen – det utbryter så småningom ett tronföljdskrig dem emellan – så följs han på vandringen av den trogna dottern Antigone. Med henne når han den atenska helgedomen i Kolonos, helgad åt erinnyerna, hämndens gudinnor. Eftersom ödet ständigt gör sig påminnt i dessa dramer, vet Oidipus tack vare en spådom att han har kommit fram till platsen där han kan nå försoning och dö. Den sista tragedin, Antigone, handlar om hur Oidipus dotter (och tillika syster) Antigone återigen visar sin trohet mot familjen, denna gång genom att mot Thebes nya härskare Kreons vilja begrava sin döde bror Polyneikes. Polyneikes har straffats efter sin död för att ha satt igång den konflikt med sin bror som leder till bådas död. Återigen med katastrofala följder försöker Kreon först stoppa Antigone och sedan straffa henne med döden, innan han övertygas om att låta henne leva. Vid det laget har hon redan begått självmord, vilket i sin tur leder till att Kreons egen son av kärlekssorg tar livet av sig, snart följd av Kreons hustru. Ödet är i dessa dramer obönhörligt och närmast symmetriskt. En man, en kung, står ensam kvar på scenen, med hela sitt liv ödelagt på grund av sina egna handlingar. 

Antigones fysiska gestalt är frånvarande i Tacita Deans film, trots att den bär hennes namn. Oidipus vandrar ensam. Kanske är också hennes frånvaro en bild av hans blindhet, medan solen successivt förmörkas för att lika långsamt återvända i den jämnt timslånga filmen. Antigone har varit hans ögon, utan hennes hjälp famlar han bokstavligen hjälplöst.

Förbländningen är definitivt ett tema. Trots att ingenting i filmens yttre anger det har den en privat utgångspunkt. Deans äldre syster heter Antigone. Deras far hade ett uppenbart intresse för antiken och gav båda sina döttrar namn förknippade med antik mytologi – Tacita betyder tystnad, men är också en romersk dödsgudinna.

Ska man se en analogi mellan den blindhet som är central i filmen och den tystnad som förknippas med Deans eget namn Tacita? Ett citat på engelska ur Kung Oidipus, som Dean själv satt som motto för en essä om sin film, knyter samman tystnad och blindhet: ”Where I lack light, I am silent”. Orden uttalas inte av den ännu seende Oidipus, utan av siaren Teiresias, som ett förtäckt förebud om vad som kommer att ske i dramat.

Berättelsen i Tacita Deans Antigone försigår i glappet mellan pjäserna Kung Oidipus och Oidipus i Kolonos. När Oidipus insett de tabubrott som hans fadermord, äktenskap och själva faderskapet till fyra barn utgör, sticker han ut sina ögon och ger sig av för att söka sin grav, ledd av Antigone. I Oidipus i Kolonos når de fram till målet, men nya politiska förvecklingar (kriget mellan sönerna och konkurrensen mellan Thebe och Aten) skapar förutsättningarna för det senare dramat:

”Mitt intresse låg i glappet mellan pjäserna: de där åren där emellan av vandring och de vardagliga detaljerna i deras gemenskap, som om att skriva manuskriptet till denna fiktiva tidsperiod skulle kunna ge röst åt det komplexa i denna väldigt speciella relation.”

Att kung Oidipus gett namn åt det psykoanalytiska oidipuskomplexet går inte att förbigå. Det är likaså omöjligt att förbigå att Deans Antigone är en film om en far och de komplicerade relationerna i en familj. Filmens enda bärande protagonist är en blind patriark. Han har gett den ena av sina döttrar namnet Antigone, liksom Tacita Deans egen far. Det i sig är en oroande referens, ett närmast otillåtet nära förhållande mellan far och dotter, eftersom Antigone enligt myten också är Oidipus syster. Ett fotografi från förra sekelskiftet som Dean approprierat föreställer en gammal man, skäggig, skallig och iklädd endast ett höftkläde, som står mitt emot en ung naken kvinna. Hon vänder ryggen till, står tätt intill mannen och vilar ena handen mot den åldrade mannens mage. Bilden har försetts med titeln ”Found Antigone” (2017) och är som konstverk äldre än filmen, men förmodligen ett resultat av samma process. Antigones fadersbundenhet framstår som problematisk och den laddas sexuellt i detta, förmodligen för ett helt annat ämne iscensatta, halvt pornografiska fotografi.

Den frånvarande Antigone framstår som minst lika problematisk som den av ödet slagne Oidipus. I Oidipus i Kolonos är hon den som uppoffrar sig av pliktkänsla och kärlek till familjen. Hon är den som leder Oidipus till Kolonos där han kan finna sin grav. Att begrava en avliden är ett tema som prövas gång på gång i Sofokles pjäser – liksom att förvägras göra det. Antigone begraver till slut inte sin far, det gör Atens härskare Theseus. Bara han känner till gravens plats. När hennes bröder dödat varandra i strid är det deras förmyndare Kreon som begraver Eteokles, men straffar Polyneikes genom att förvägra honom en grav, för att han med vapen vänt sig mot staden.

Det är som sagt fler än Antigone som är frånvarande i filmen. En av dem som inte heller finns på plats är Ismene, den andra systern i Sofokles tre dramer. Om Deans film Antigone är ett drama som utspelar sig mellan två systrar och deras far, och hennes utgångspunkt uttryckligen är namnen som hennes far gav döttrarna, då är Ismenes frånvaro lika uppenbar som Antigones. Om blindhet och tystnad är att jämställa, som i citatet ur Kung Oidipus som Dean tidigare anfört, är då också Ismenes frånvaro att likställa med Tacitas? Hon avslutar sin essä:

”Det är inte svårt att se varför namn och benämnandet av ting resonerar i mitt liv. Till och med mitt eget namn har för alltid knutit mig till idéer om tystnad. Vi förstod som barn att vi fått våra namn med den medvetna avsikten att knyta oss till den klassiska världen, men av oss tre var det min systers namn som gjorde det mest definitivt. Genom att använda det som ett prisma att arbeta genom fann jag till sist ett rum där jag kunde vandra omkring blint och glömma tillräckligt mycket för att hitta mitt mål.”

Hur ska detta förstås? Det är å ena sidan tydligt att namnen står i centrum. Å den andra sidan är ingenting entydigt. Antigones kärlek till sin far blir ett överskridande, och hon utplånas i filmen liksom Oidipus berövats sin syn. I en sekvens i filmen säger skådespelaren Stephen Dillane att ”Antigone kan inte vara sin fars dotter eftersom hon är hans syster och inte heller kan hon vara hans syster”. Verklighetens syster Antigone Dean tycks fylla i denna tankegång i ett kort röstfragment utan bild – den enda gången Antigone är närvarande i filmen. Tacita Dean försöker nysta upp relationen mellan far och dotter i Sofokles verk och förmodligen även i verkligheten:

”[—] Och om detta blir en metafor för hur två personer hejdas som är så invecklat sammanbundna som denna far och denna dotter, som måste ta sig till en plats som representerar lättnad, kommunikation, mjukhet, genomtränglighet, spontanitet, ömsesidigt firande, ömsesidig respekt […] och säga vad hon nu behöver säga till honom och ta sig ut därifrån utan honom.”

Detta tema, att Antigone måste göra sig fri från Oidipus, att de båda behöver göra sig fria, återkommer även i sekvenser där Tacita Dean i filmen samtalar med den kända poeten och professorn i antik litteratur, Anne Carson, och Stephen Dillane, skådespelaren som spelar Oidipus. Resonemangen och rösterna vävs in i varandra, även med Anne Carsons inläsning av sin dikt ”TV Men: Antigone (Scripts 1 and 2)”, som förekommer bland rösterna. Dikten – skriven före och oberoende av filmen – visar starka överensstämmelser med den, med den uppenbara skillnaden att Antigone är protagonisten i Carsons dikt. Även här befinner vi oss någonstans halvvägs mellan Aten och Kolonos, på en vandring utan synbart slut, och berättelsen interfolieras med nutida realistiska inklipp:

Antigone likes walking behind Oedipus
to break the wind.
As he is blind he often does not agree to this:
March sky as cold as a hare’s paw.

Med Antigones röst, riktad till ett TV-team, formuleras en reflektion om ljus och skugga:

Today we are light, tomorrow shadow says the song.
Ironic? Not really. My father is the ironic one.
I have my own ideas about it.
At our backs is a big anarchy.
If you are strong you can twist a bit off
and pound on it – your freedom!

Där i dikten fortsätter Antigone och Oidipus vandringen, medan TV-teamet klipper ner hennes tankar till ett sju sekunders ljudklipp. Endast genom citaten från Carsons dikt får mytens Antigone själv röst och närvaro i filmen.

Dessa samtal och texter redigeras in korsvis och ibland överlappande, som om de följde samma logik som Deans filmteknik. Beräknad slump och samtidigt sträng kontroll, samt ett otal sammanvävda källor skapar ett konstverk som fylls på med mening ju mer man gräver i materialet.

En förbryllande omständighet som pekar på den sammansatta identitetsleken i Deans Antigone är hennes reflektion över betydelsen av Oidipus namn. Oidipus betyder ’svullen fot’ och Oidipus har en hälta sedan barndomstraumat då han lämnades bort (han blev skuren i fotlederna för att förblöda). Under sitt sista år på konstskolan Slade i London började Tacita Dean teckna fötter, omedveten om att hon en kort tid därefter skulle utveckla en nedbrytande ledgångsreumatism som efterhand reducerat hennes rörlighet. I det ljuset öppnar sig en identifikation mellan Oidipus och Tacita Dean själv, och därmed också en identifikation med fadern. De antika dramernas komplexa relationer interfolieras med lika komplicerade relationer i den familj där filmen har sitt verkliga upphov, nämligen Deans egen.

Man kan tycka att all denna sidoinformation inte borde behövas för att ta sig in i en film, och det är sant: den kan förstås även utan allt detta. Men för att sätta ord på filmen, för att förstå min egen upplevelse, blev denna utredning nödvändig. Ändå är det uppenbart – som alltid med betydande konst – att en helt annan läsning också är möjlig. N

Tacita Dean Antigone.
Editors Christine Buhl Andersen and Anna Manly.
Ny Carlsberg Glyptotek, Köpenhamn 2019.

Tacita Dean. Landscape Portrait Still Life.
Royal Academy of Arts, National Portrait Gallery. London 2018.

Tacita Dean. Phaidon Press, New York 2006.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.