Skyddande membran

av Alexandra Sandbäck
Resultat av konstprojekt som tagit form under, och av, pandemin börjar nu strömma till. Med halvgenomträngliga membran som språngbräda har Anneli Holmström, Joakim Finholm och Janette Ayachi skapat ett berörande samarbete som tar tag i existentiella frågor.

Från kulturbranschens hörn och kanter hörs nu vittnesmål om hur publiken inte kommit tillbaka efter pandemin. Kanske kan det kännas trångt vid Kiasma en gratisfredag, och bara det kan kännas lyxigt inom bildkonsten. Teatrar vittnar ändå om halvfulla salar, konserter framförs med åhörare räknade på en hand. En del fonder har lidit ekonomiskt under pandemin vilket i vissa fall halverar utdelningen av stödpengar – något som direkt påverkar konstnärernas förmåga att skapa god konst. Vi kommer under en lång tid att lida sviterna av de senaste två årens kris.

Samtidigt som kulturbranschen lider av postcovid så ser vi en strid ström av konstnärers pandemiproduktioner, om man täcks kalla dem det. Många konstprojekt har nog hela tiden simmat högt ovanför pandemins verklighet, och innehållit tematik och processer som inte nämnvärt behövt ta med pandemin i verken som skapas. Men även i sådana projekt kan man skönja kompromisser eller till och med inspiration som fötts ur de senaste årens verklighet.

I videoinstallationen MEMBRANE av skotsk-finländska bildkonstnären Anneli Holmström, finländska filmaren och ljudkonstnären Joakim Finholm och skotsk-algeriska poeten Janette Ayachi smälter allmänmänskliga upplevelser som accentuerats under pandemin samman. Videoverket visas vid Galleria Artista i Karleby i maj, och i juli kommer verket också till Yö Galleria i Helsingfors.

Under premiärvisningen i Karleby fick publiken ta del av ett artist talk med Holmström och Finholm, vilket också kommer att erbjudas i Helsingfors. Processen kring detta samarbete är nämligen inspirerande. Samarbetet inleddes genom två samtal. Ett där Ayachi och Holmström började diskutera ett potentiellt samarbete, och ett där Holmström och Finholm gjorde detsamma. Detta var i slutet av 2019. Alla vet vad som hände sen. Genom utbyte av bilder och ord – ett sätt att hitta ett gemensamt språk – formades en process där de två skilda samarbetena kunde föras samman. På många sätt har världen aldrig varit så liten, och människorna så nära varandra, som under pandemin, då tvånget att hålla kontakt blev så uppenbart.

MEMBRANE är ett starkt audiovisuellt och poetiskt samarbete. De tre konstnärernas språk har kommit samman på ett vackert sätt. Detta resultat är inte på något sätt självklart i ett samarbete med så olika medier och kunnande.

Idén om membran är ett avstamp i näringsrik mylla. Här finns mycket att utforska. Ett membran är en helt eller delvis ogenomtränglig hinna. Vad är membranen som separerar oss från världen? Vilka membran är inbyggda skyddsmekanismer, vilka är konstruerade i enlighet med strukturella värderingar och aktuella kriser?

De tre kapitlen som videoverket består av gav mig genast en trygg och igenkännbar dramatisk kurva: födsel, sedan motståndet i det som är livet och vår vilja att kommunicera med livet utanför oss själva, och sedan köttslighetens förgänglighet där accepterandet av slutets existens blir en pånyttfödelse i sig.

Verket bjuder inte på några påståenden som skakar om ens grundvalar. Här finns social distansering, ensamhet, kommunikation, biologi, konsumtion. Det finns många beröringsytor som har blottlagda under pandemin.

 

Names are the same in any language

just like screams,

insomnia allows me to try on

different pronunciations of breath

where to look if not the looking-glass

monologues in the room of mirrors,

prologue, scene set, proscenium arch, act one,

characters and conversation all scripted

with their name before each line;

such a spectacle this miracle of being alive.

 

Associationerna går lätt till musikens värld, där spoken word ibland kan vara ett starkare verktyg än sång. Ayachis dikt, uppläst av henne själv, har en fri och lekande form, inte alls lik sånglyrik, men ovanpå Finholms pulserande ljudvärld gick tankarna genast till musik med spoken word-element. Många har använt sig av det, Tom Waits och Frank Zappa bland annat. På gränsen mellan allvar och humor gör sig poesi väldigt bra, och Ayachis dikt passar in just där. Hade Porcupine Trees ”Voyage 34” haft spoken word genom hela låten hade Ayachis dikt passat också där, för det är en något narkotisk och psykedelisk känsla man vaggas in i.

I videoerket ser vi Holmströms färggranna måleri på tyger som har formen av en kokong, eller frökapsel. Hon syns också själv i verket, och har skrivit manus och regisserat. Finholms känsla för vinklar, ljus och användningen av de fyra väggarna, också genom att bryta den fjärde väggen, ger en skarp helhetsbild – långt från det collageaktiga utbytet som samarbetet börjat som.

 

Live full, die well

agitate our death denial;

we hide our corpses, warehouse our elderly

and fixate on youthfulness;

life seems sated if death is postponed.

 

Konsten existerar oftast bakom, eller inom, ett membran. Som bubblor, kokonger. Och det är så vi vill ha det. Det kan liknas vid reklam, det är idén om något bättre och större man vill ha, men det är inte alldeles klart vad det är.

Men konsten bjuder in, och idén man vill förföras av lovar något naknare, något mera äkta. Man kan se på det utifrån, men vågar man sig in får man se det råa – och bli en del av verket. Går man innanför membranet får man äga upplevelsen.

 

MEMBRANE – Where the things are when they are not happening

Konstnärer: Anneli Holmström, Joakim Finholm, Janette Ayachi
Visas vid Galleria Artista, Karleby fram till 28.5
Screening och artist talk vid YÖ Galleria, Helsingfors 29.7

 

Foto: Ur Anneli Holmström, Joakim Finholm, Janette Ayachi: MEMBRANE

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.