Gemenskap och kontrovers på Documenta

av Lisen Sundqvist

Vart femte år arrangeras Documenta i Kassel, den största uppvisningen av vad nutida konst har att erbjuda inte bara i Europa, utan i hela världen. 2022 är ett stort konstår om man ser till vad som erbjuds: Venedigbiennalen är i full gång, med Sápmi i fokus i ett norskt-svenskt-finskt samarbete, Berlinbiennalen pågår till september och efter pandemin finns alla möjligheter för konstintresserade att ta del av nutidskonst ur olika synvinklar. De massiva utställningarna till trots är det bara ett litet utdrag av vad nutidskonsten består av.

Trender står att se i Kassel; intresset för att flytta fokus från en eurocentrisk, vit synvinkel och erbjuda ett bredare grepp syns redan i valet av det indonesiska kollektivet ruangrupa i kuratorsrollen. Resultatet är måhända lite spretigt men det är välgörande.

Årets Documenta har inte undgått diskussioner och skandaler, också med politiska följder. Kontroversen startade redan i januari och bubblade på under öppningen av Documenta 15 för att kulminera i juli då Documentas högsta chef Sabine Schormann fick gå. I kärnan av kontroversen finns en mural med motiv från det indonesiska folkmordet på olika etniska minoriteter och utrensningen av kommunister och vänsteraktivister 1965.

Historiker har pekat ut den isrealiska säkerhetstjänsten Mossad som involverat i händelserna som ledde fram till diktatorn Suhartos­ övertagande av makten, och muralen visar bland annat en karikatyr av en mossadagent med grishuvud och davidsstjärna, element som är återkommande i klassisk antisemitisk ikonografi. Verket, kallat ”People’s Justice”­ (2002) av det indonesiska kollektivet Taring Padi, täcktes snabbt över och åtminstone en konstnär, Hito Steyerl, valde att dra tillbaka sina verk från Documenta.

Framför allt har ledningen för Documenta kritiserats för sin oförmåga att föra en diskussion kring det som skett, och kuratorgruppen ruangapa har anklagats för att inte ha varit öppen i sitt arbete kring valet av konstnärer och verk. Steyerl säger i ett uttalande till Die Zeit att hon ”saknar tilltro till organisationens förmåga att förmedla och översätta komplexitet”.

Ramen för Documenta 15 baserar sig på lumbung, en indonesisk term för en stor rislada där en by eller flera byar samlar sin gemensamma skörd för att senare fördela denna enligt behov. Det är en metafor och en modell för kollektivt arbete, deltagande, lärande med en stark förändringsaspekt visavi det omkringliggande samhället.

De konstnärer och konstnärskollektiv som medverkar i Documenta 15 representerar främst vårt jordklots södra hemisfär, och nyckelorden är hållbarhet, gemenskap, delaktighet och delande av resurser på ett rättvist och hållbart sätt. Den genomgående röda tråden berör kollektivets förmåga att skapa social förändring, förskjuta maktbalanser och ge flera verktyg för förändringsarbete i demokratisk anda.

Ett exempel.

I Ugandas huvudstad Kampala, i ett område kallat Wakaliga, har en grupp filmskapare gjort sig kända under namnet Wakaliwood. På 2010-talet började gruppen uppnå kultstatus tack vare den spridning deras trailers och filmer fick på youtube, actionfilmer gjorda med nollbudget. Av en grupp där ingen har någon som helst formell utbildning inom film, skådespeleri, manusförfattande eller editering. Men det man inte kan får man lära sig och i Wakaliga fanns gott om människor som ville delta i filmprojekt, och det fanns en roll för alla intresserade. Bokstavligen, eftersom manusförfattaren kunde göra en huvudroll medan frisören gjorde flera biroller.

I en dokumentär om Wakaliwood som visades i Documentahalle säger filmkollektivets grundare och motor Nabwana Igg (egentligen Isaac Godfrey Geoffrey Nabwana) att ”det fanns ingen filmskola i Uganda, vi fick lära oss allt själv genom att läsa manualer”. Igg började som musikproducent och gjorde musikvideor för sin bror rapparen Robert Kizito, som också liksom Igg utövar och lär ut kungfu, och i något skede bestämde sig bröderna för att göra en långfilm. Resultatet blev Who Killed Captain­ Alex, budgeten låg på 200 dollar och resultatet blev en ugandisk populärkulturell succé över hela världen.
Att skapa ett filmkollektiv där alla intresserade och där alla som vill har utrymme att delta och dessutom göra gruppen globalt känd har haft sina konsekvenser. Många reser till Kampala för att delta i arbetet, längst gick Alan ­Hofmanis, en filmproducent från New York som för ett decennium sedan bosatte sig i Kampala för att samarbeta med Igg och Wakaliwood.

De filmer som produceras i Wakaliwood är actionfilmer, manuset skrivs som samarbete mellan olika medverkande och specialeffekterna görs av en tonåring på en laptop modell äldre. Detta osannolika projekt har sina rötter djupt i Wakaligas community, har skapat ett Wakaliwood som gör ”Da best of da best movies” helt utgående från sina egna resurser, och har nått global kultstatus. Kollektiv gör skillnad.

Foto: Lisen Sundqvist

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.