I sin roman Min pappa var kommunist beskriver Tove Folkesson en tidigare generation som präglats av folkrörelserna. Finland finns med på ett hörn i boken genom orten vid kalkbrottet.
Tove Folkesson såg fåglarna flyga norrut på kvällen och trodde att hon skulle skriva naturdikter, men så gick Ryssland in i Ukraina och en pappa, en farfar och deras minnen och berättelser dök upp. Romanen Min farsa var kommunist är rotad vid både Sveriges och Finlands kuster, i både nutid och ett förflutet.
Min farsa var kommunist kom ut i april. När Tove Folkesson får frågan om upprinnelsen till boken nämner hon de inledande orden, ”Fåglarna flyger norrut på kvällen, det är sånt man lär sig om man blir kvar”.
– Jag började skriva vad jag trodde var dikter sprungna ur landskapet och horisonten på den plats där jag byggt ett hus på Öland, och det sjuka är att när jag skrev den raden märkte jag att det här är min nästa bok, säger hon och tar upp det engelska begreppet ”vibe” som det kan vara svårt att hitta en motsvarighet till i svenskan. Både ”känsla” och ”stämning” kommer i närheten, men är kanske inte klockrena i rollen.
Det är hur som helst en vibe som krävs för att något ska kunna bli litteratur, menar hon. Man behöver vara uppmärksam på när det kommer en rad som visar in i något, ofta kan man känna det tydligt. Detsamma gäller också motsatsen, om de där raderna eller den där känslan saknas.
– Jag handleder många som skriver skönlitterärt, och det kan vara så att någon skrivit 300 sidor utan att det lever. Det är hemskt att behöva säga det, men det blir liksom: ”Jag är ledsen, min vän, men det finns ingen bok här”. Det här som vi kallar litteratur är inte bara språk och tankar utan ett eget levande väsen, något som har den här viben.
Och det är något som kan kräva sin tid att hitta.
– Själv skriver jag tusentals sidor för varje bok, som inte kommer med i slutändan. Min farsa var kommunist skrev jag på i fem år, sedan de där fåglarna dök upp.
Ett släkttrauma
Avgörande för bokens ton den här gången blev även krigsutbrottet i Ukraina och hur det märktes också i sydöstra Sverige, där Folkesson bor och Min farsa var kommunist utspelar sig. I januari 2022 rapporterades det i medier om hur ryska fartyg rörde sig längs Ölands östra kust.
– Det var en rädsla som gick genom våra landskap. Man visste inte om det var nu det skulle bli atomkrig. Jod-tabletterna tog slut på apoteket och folk byggde sina egna skyddsrum, som i en lågintensiv mardröm. Man kunde möta soldater med maskin-gevär på stränderna som varit ens tryggaste platser, men tryggheten var kanske bara en illusion. Man insåg att ”så här ser kriget ut” och då kom en pappas och en farfars berättelser in i texten. Jag var inte beredd på det.
Här finns ett självupplevt stråk. Som 19-åring i Pargas blev Tove Folkessons farfar skickad till fronten i fortsättningskriget. Hon beskriver det som ett släkttrauma som hon växt upp med, även om berättelserna inte varit särskilt omfångsrika. Kanske har det mer handlat om en närvarande smärta, eller en vibe för den delen. Hon har hört historier om hur farfar söp och kunde vara våldsam. Ändå fanns det en grundmurad förståelse för honom i den efterföljande generationen.
– För min farfar var kriget att klä sig i en ullkostym och hoppa på ett tåg till en lerig skyttegrav där nio av tio omkom. Det är det som är krig, långt bort från nyhetsrapportering, precis som att nu gick Ryssland faktiskt in och sköt på människor.
I ett försök att greppa den händelse-utvecklingen blev naturen, kustlandskapet och vattnet lika viktigt som de rent mänskliga erfarenheterna och relationerna i berättelsen.
– När något är fruktansvärt i samtiden får man ta kontakt med urtiden som ett sätt att ta in att det här händer och att det här har hänt förut. Det ligger massor med krigsskepp på Östersjöns botten och pirater har härjat här sedan folkvandringstiden. Det var kanske tanken på landskapet som ledde mig till hur fåfängt det faktiskt är att försöka få det man vill ha av någon. I boken frågar jag-berättaren sin pappa om han inte hatar sin pappa för att han söp och var våldsam, men han svarar bara ”varför skulle jag göra det?”.
Folkesson är inne på att hennes egen generation vill ta tag i alla trauman, att det i sig är fint, men att man kanske ibland har för höga förväntningar på de föräldrar som faktiskt gav en livet och nu kanske bara skulle vilja tacka för sig. Kanske finns det något omoget i att vara arg på dem.
Jag tror att man som författare måste kliva åt sidan och göra sig till ett kärl för de berättelser som behöver berättas och fånga en jargong som kanske inte hörs så ofta eller är på väg bort.
Vid kalkbrottet
I Min farsa var kommunist är huvudpersonen en vuxen kvinna med ett barn i förskoleåldern. Hennes pappa, barnets morfar, äger stugan bredvid. Innan han faktiskt dyker upp på gårdsplanen kommunicerar han sporadiskt via telefon, än från Stockholm, än från semester på -Zanzibar, både direkt med dottern och på ett generationstypiskt oslipat sätt via sociala medier.
”Ta ner bilden nu, skriver jag, du ser död ut. Jag är inte död. Ok. Nä. Jag är inte rädd för mitt eget liv. Jag är inte rädd för hur det ser ut i andras ögon. Småborgerligt, skriver jag. Inget svar”.
Pappan i boken är född någon gång på 50-talets början. För att -låna romanens terminologi växte han upp i en av bolagets kasernbostäder vid kalkbrottet.
”Pappa reser sig och sträcker upp armen när han vill visa hur djupt de kunde sjunka när lastbilarna från cementfabriken varit och tippat aska på deras skräphög. Vi hängde där jämt. Kalksten blev frätande pulver i fabrikens ugnar. Askan gick inte att bli rik på, den dumpades varm med glödstick kvar i. Pappa visar med sin långa kropp klädd i jeans:
Det gick nästan att försvinna i den om man kröp ihop, såhär!
Var det nyttigt? frågar jag, som aldrig vet vad jag ska säga.”
I pappans tonår flyttar familjen till Sverige.
”Fast hans blå klang försvinner fort, och han börjar röka röda Commerce utan filter, vara ute och härja på nätterna när de inte drar el nere i gruvan. Lär känna en snubbe som läser Kapitalet på rasterna.
Tar en ciggelur och svart kaffe med den här figuren, som säger samma saker som hans farsa gjorde hemma i Finland, där han var förtroende-man på Kalkbrottet, den första kommunisten som gått ur kyrkan, och inte finsk alkoholist som det heter i Sverige. Pojken som kallas Inga tjuvkopplar bilar och bläddrar i Förbundet kommunists medlemsansökan med samma lätthet”.
Folkrörelser och bildning
På sätt och vis känns det där som en människotyp som börjar vara svår att hitta?
– Jag tror att man som författare måste kliva åt sidan och göra sig till ett kärl för de berättelser som behöver berättas och fånga en jargong som kanske inte hörs så ofta eller är på väg bort. Den här pappan kan vara skitjobbig och gubbig, men han kommer från en generation där det finns många som via folkrörelserna fått en värdegrund och en humanism som inte lirar med den här tidens stämningar. Jag vill inte vara pedagogisk som författare, men jag vill berätta om värden som försvinner när mer och mer är marknadsstyrt. Till stor del har vi glömt vad som bygger ett jämlikt och enligt mig sunt samhälle, säger Folkesson.
Hon arbetar som folkhögskole-lärare och lyfter gärna betydelsen av bildning om vi vill röra oss mot en annan värld.
– I helgen var det en jättestor klimat-demonstration som samlade 50 000 personer i Stockholm, och Zara Larsson skrev på sociala medier ”Och så röstar vi så klart vänster i höst”. Jag blev så glad att jag repostade det. Det finns korn av solidaritet och tolerans, även om det varit jävligt mörkt länge. Tyvärr är folkbildningen nedbruten i dag. Klimatet i all ära, men utan bildningen har vi ingen möjlighet att känna hopp. Jag pratar alltså inte om utbildning nu, utan den bildning som ger människor verktyg att tänka efter och bildas till medborgare.
Här gör Folkesson en koppling till hur huvudpersonens unga son i Min farsa var kommunist ”slår ihjäl myror med en iver man bara kan hitta hos myrorna själva”.
– Det finns inget naturligt i att avstå från att döda, men vi människor kan gå en annan väg och det kräver bildning. På det sättet är det femte budordet, ”Du skall icke dräpa”, en primitiv form av folkbildning.
Jagberättarens pappa i Folkessons roman bekänner sig visserligen till kommunismen, men det är inte honom titeln handlar om. Det är något pappan säger om sin egen pappa.
– Han säger att det var det som betydde något för honom. Engagemanget som gav möjligheten att se sig själv i ett större sammanhang och förstå att man är maktlös på grund av att det finns starka krafter som vill att man ska vara det. Den saknas ofta för människor i dag, till exempel unga i storstadsförorter. Det är inte folkrörelserna som plockar upp dem. Om det är någon som gör det är det i stället gängledare som värvar dem.
Foto: Matilda Hildingsson
